Amsterdam

Inte ett gult eller rött löv – alla träd längs färden från Schiphol till Amsterdam-Noord är fortfarande sommargröna. Svärsonen som mött på flygfältet kör och vi stannar vid en ny Albert Heijn-butik och gör lite matuppköp. När vi kommit fram kollar jag växelpengarna jag fick tillbaka i butiken och konstaterar att inte ett enda mynt är nederländskt. Slantarna är från Tyskland, Estland, Grekland, Spanien, Italien och Frankrike. Visst får man ofta ’utländska’ slantar i handen också i Finland men sällan så här överväldigande.

När man ska betala sina uppköp får man se till att man går till rätt kassa, alltså en där man kan betala med cash. I de övriga och i självbetjäningskassorna gäller enbart bank- eller sk PIN-kort – ingen aning om vad det är – och det är inte alla kassor eller för den delen bankomater som godkänner mitt Mastercard. Och inte den polska tiggaren vid utgången heller, han tar bara cash.

Man borde väl vara tacksam så länge man överhuvud får betala med kontanter. I Sverige lär det ren vara svårt och vi brukar ju följa efter med några års eftersläpning.

Trafikkulturen här är ju den cykelvänligaste i EU. Cyklade dotterdottern till dagis morgonen efter framkosten och försiktigheten hemifrån sitter i – jag tittar fortfarande efter bilar när jag närmar mig en korsning. Men bilisterna här är så väluppfostrade att de börjar bromsa så fort de ser en cyklist – så det är bara att trampa på. Och cykelväg finns överallt. Men när man korsar de större lederna får man nog se upp. Elcyklar och elsparkcyklar ser man inte alls lika mycket som hemma, lyckligtvis.

På tal om matuppköp så är ju nästan allt billigare här, det är lite som konstant specialerbjudande i Lidl. Och det gäller ju alkohol också, som ju säljs i matbutikerna som vilken vara som helst. Urvalet går visserligen inte upp mot Alkos, men goda viner får man för under en tia. Och finns nånting inte i snabbköpet cyklar man till den etniska butiken runt hörnet.

Efter att ha skött inköpen tänker jag ta en öl på kvarterskrogen. När jag ska beställa frågar bartendern om jag har QR-kod vartill jag svarar att jovisst, men inte med mig. Tyvärr, då får jag i princip inte ens komma in i krogen säger hon.

Så nu går jag med det hopvikta vaccineringsintyget med QR-koden i bröstfickan. Men när jag nästa dag kliver in med QR-koden i beredskap så efterfrågas den inte överhuvud av bartendern, denna gång en han. Vaccinationstäckningen är snäppet bättre än hemma, ansiktsmasker får man leta förgäves efter. Skål!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.