Bin

Två morbröder hade jag. Trevliga, duktiga män. Äldst och yngst i en fembarnafamilj. Den yngsta var en handelsman från barndomen sin. Som tolvåring gjorde han kräftaffärer genom att i nattetider slinka ut och köpa vid ån av kräftfångarna deras fångst för att spara resan till Vasa eller Östermyra. Som vuxen var han ekonom och vd. Dessutom tyckte han om att köra bil och alltid, speciellt innan han blev råd och äldre, pröva såväl vägens som körkonstens gränser.

Speciellt gärna körde han hårt på väg till Alaska, sommarstället i Bromarf. Vi brukade ofta vara på besök där, själv hade jag varit följeslagare när han köpte backstugusittarhemmanet i fråga. Nå, den här sommaren kom vi med vår åttasitsiga VW. Kleinbussen var full som vanligt. Kusiner från norr, yngsta systern var min bilskoleelev och chaufför. Ett av morbrorsbarnen följde med. När vi kom fram meddelade han att pappa gjorde i år nya rekordet från landsvägen till stugan, 9 kilometer. Vägen var planerad för häst och kärra. Pappa hade kört 17 minuter snabbare än vi.

Följande dag skulle firas någon födelsedag i familjen, kanske dottern Hannas. Kökspersonalen som bestod av flere damer i släkten som tyckte om att laga allt möjligt gott fint ville ha honung. Då meddelade morbror att Lindö gård i Tenala har bin. Så, iväg, han och jag och äldsta sonen.

Väl framme blev vi väl mottagna. Vi gick med en bärare, (hemma hos oss kallades en sådan kanna pääläri) tre liter, till personen som skötte honungförsäljning – till bekanta, tror jag. Vi pratade om bin och årets honung och själv blev jag trött på svenskan som morbror gärna talade på byåmål, han var bra på dialekter såväl finska som finlandsvenska. Min svenska kom från Åland åtta år sedan och nu ville Aku att vi två skall göra annat än lyssna på biprat på bromarfska.

Vi fick vänta en stund vid bilen innan Ekonomen kom stolt över uppköpet, färsk, flytande gyllene vätska. Kannan stoppade han i bagageutrymmet väl stoppad, Aku på framsätet, jag på baksätet i mitten lutande mot stolryggarna. Iväg! Gruset flög, bilen stormade framåt. ”Nu skall ni se vem som han råg i vristerna”! Minsann, han körde igen som jag kom ihåg från mässresor till Raumo, Vasa, Rovaniemi, Oulu några år innan.

Aku njöt. Han kom ihåg hela stugvägsträckan och berättade vad som var att vänta. Fina fyrhjulsladd och igen en gång hade han kört rekord. Vi steg upp, han tittade på klockan och nickade belåtet. Vi öppnade bagageutrymmet. Ordet sjutton får här beskriva ordströmmen som med kraftiga tongångar beskrev känslan. Aku var den första som kunde tala klartext. Honungen var över alla ytor, kannan låg i ena hörnet, locket var fastklistrad på gummimattan.

Moster Airi kom fram. Var är honungen? Hm. Vi måste ha den innan tolv! Nu börjar ni inte städa i bilen utan tar en annan bärare och kör efter genast. Aku meddelade att nu vill han inte komma med. Så Ekonomen och jag åkte en tyst och stillsam resa till Lindö.

Väl framme kom honungsmannen emot och frågade vad som hänt. Morbror berättade att mera honung behövs genast på Alaska. Han öppnade bakluckan och visade var första honungen var. Honungsmannen skrattade glatt och länge, han kände ekonomens körlust. Sedan meddelade han att om pojken (jag var 24 år gammal då) hämtar honungen, skall han hämta bin som hastigt rengör bilen. När jag sedan kom till bilen höll Ekonomen att stänga bakluckan som enligt hans utsago var helt ren, putsad av producenterna. Sedan meddelade han att den här gången skall jag hålla bäraren i famnen och han skall köra försiktigt. Min uppgift var lättare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.