Kafferummet

Läser ett finskspråkigt dokument som ligger på kaffebordet. Där står det att arbetsgivaren bör stärka arbetstagarens sociala kapital.

Ja, sådant som ger mervärde åt tillvaron räknas som socialt kapital – föreningar vi är med i, tidningar vi läser, lönen vi lyfter, våra relationer, våra hobbyer, vår aktivism, vår arbetsmiljö.

Funderar vidare på det här. Ord i ett hus fullt med småbarnspedagoger – lärare, barnskötare, vikarier, inhoppare, praktikanter. Hur kunde Helsingfors förbättra vårt sociala kapital, som staden som arbetsgivare är förpliktigad att göra?

För vår ork sviktar nu.

Till vardagen i stadens daghem av vilka över 30 är svenskspråkiga och hundratals är finskspråkiga, hör personalbristen.

Det saknas assistenter för barn som har rätt till assistent. Det saknas ersättare när vi blir sjuka eller när vi jobbat övertid och borde få ta ut den i ledig tid. Och våra löner är så låga att det är svårt att klara sig till nästa lönedag, speciellt i familjer med en arbetande vuxen och singelförälderfamiljer. Det är dyrt att bo i Helsingfors. Det är dyrt att försöka nåt mer än att överleva.

Så vad borde stadens planerare inom skola och dagvård göra istället för att skyffla över ansvaret till nån annans bord? Varje chef och mellanchef som på minsta lilla sätt arbetar med något som anknyter till småbarnspedagogikens byråkrati eller praktik kan t.ex. dagligen i vardagen hålla fram det akuta behovet av att höja våra löner. Och inte bara de högtutbildade akademikernas löner utan barnskötarlönerna som är lika för alla barnskötare oberoende behörighet.

Och vi behöver arbetskläder; arbetsskor, arbetsstövlar, inneskor, t-skjortor, vinterjackor/byxor, mössor, vantar. I vilket annat jobb där man tillbringar timmar utomhus dagligen och kan bli påsnorad, påkakkad, matprickad och genomsvettig många gånger om under en dag, använder man sina privata kläder?

Det här är förnedrande.

Att staden utnyttjar pedagogernas goda vilja och håller oss på svältföda och räknar med att jobbet vi gör är så mytomspunnet av höga ideal att lönen är en bisak.

Jag har snart i sammanlagt 8 års tid jobbat på olika daghem inom småbarnspedagogiken, hälften av tiden kommunalt, hälften privat. Och jag ser utmattade kollegor överallt som vill göra sitt allra bästa men tillslut kommer på jobb med desillusionerad och sorgsen blick.

Kanske det här djupast sett handlar om barnets värde? Att daghemsmiljöerna och förskolorna där barn tillbringar en stor del av sina första 5 år i livet före grundskolan inte förses med tillräckliga resurser, tillräckligt ”socialt kapital”?

Och det är inte sagt att det blir bättre i skolvärlden heller…

Ett som är säkert är att vi är värda bättre lön för vårt arbete som innebär att vara ständigt närvarande, lyhörd och positiv i dialog med barnen och stärka deras praktiska färdigheter, mentala och fysiska självförtroende och ge dem verktyg för att lösa konflikter, fungera i människorelationer och bruka sitt språk för kunskap, fantasi och socialisering.

Vi lär barnen livets byggstenar.

Också barnen är värda mer än att deras vardagsvuxna är lågavlönade.

Monika Pensar

 

Ordbrukare. Studerat teologi, sexologi. Jobbar på daghem i Helsingfors som bsk/barnskötare, småbarnspedagog. Intresserad av frågor om välmående, etik, det omedvetna, kroppslighet. Sysslar därutöver med bastu och skogsdykning. Rötterna är i Österbotten, sambon från Medelpad och barnen vuxna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*