Här sitter vi och kan inte annat

Rådet i Radio Vega har just diskuterat Ålands demilitarisering. Dagens (måndag) Hufvudstadsblad sägs ha en stor artikel om fenomenet. Den tidningen når Mariehamn i morgon, så jag får leva i spänning till dess.

Rådet verkar tycka att vi här på holmen inte ska lita på att vi sitter trygga bara för att vi inte har något försvar. Blåögt, ansåg någon medan en annan hävdade att vill man inte ha krig så måste man arbeta för fred. Vilket görs här.

Försvarslösa är vi inte. Om någon angriper så ska Finland försvara oss. Inte tvivlar jag på att det går att sluka Åland i en munsbit om någon verkligen vill. Men vill någon? Vad skulle motivet vara? Att behärska trafiken i Östersjön? Behöver man med dagens vapen- och annan teknik befinna sig på Åland för att klara av det? Om det är det man vill. Vill någon ställa till med ett nytt världskrig, där Åland på något sätt kan bli indraget? Just nu räcker det mer än väl med vapenskramlet vid Ukraina.

När jag skriver att här sitter vi, så är det inte demilitariseringen jag tänker på. Vi fick i går veta att den flygförbindelse som i dag skulle starta mellan Mariehamn och Stockholm inte blir av. Den vi hade lades ner med några timmars varsel för tre veckor sen. Bolaget ska rekonstrueras.

Åland har trafikplikt på rutten Mariehamn – Arlanda. Det betyder att EU tillåter att landskapet går in och stöder. Rutten bjuds ut och den förmånligaste får flyga.

Så gjordes nu i brådskande ordning. Först hörde ett danskt bolag av sig, men det var tydligen utanför upphandlingen. Istället blev det ett polskt bolag som tog hem en uppenbarligen inte så lönsam rutt. I går skulle avtalet skrivas under, men då hakade någonting upp sig. Någonting som har med EUs regelverk att göra, mer får vi inte veta. Så nu blir det en ny runda.

Det förra bolaget skötte också trafik till Åbo, på kommersiell bas, en viktig rutt för alla de patienter som dagligen åker till Åbo för strålbehandling.
Till Helsingfors kan man ta Finnair – fyra dagar i veckan. Hem kommer man inte samma dag.

Vi har båtar som kommer och går, närapå dygnet runt, så visst kommer vi både härifrån och hem igen. Men det tar tid, kräver övernattning.

Vi ska inte flyga, tycker många, det är illa för klimatet. Som så mycket annat. Men om en tjänsteman behöver delta i ett nordiskt möte i Stockholm en eftermiddag eller om en cancersjuk behöver strålning. Kan man jämföra det med en nöjesresa till Thailand? Inte vet jag.

Så här sitter vi och mediterar över världens gång.

Hörde på radion ett citat av Robert Broberg som kanske kan passa in på en och annans inställning till demilitariseringen:
Bättre gå på hal is och ha det glatt än gå i lera och sörja.