Passio – lidande eller passion

Böcker väcker tankar har jag hört och nu i år har jag själv upplevt det. Margot var först eftersom mitt förhållande till DDR var mycket starkt splittrat. Vid gränsen kändes misstänksamhet och obehag. Stasi kunde man ana och nästan säkert se vid flygplats och gränskontroll. När man kom till Greifswald och universitet Ernst Moritz Arndt kunde man uppleva samma gemütligkeit och punktochpricka som i Västtyskland. Både vid Hannnover Lindenstrasse eller Petershagen, Greifswald blev jag välkomnad; Guten Morgen! Gut geschlalen? Lieber Ilka, nein Ilkka! Und um 13 Uhr, pünktlich 13, nicht zu spät!

Passio av Saisio håller jag på med nu. Ädelstenar och guld vandrar från senmedeltida Firenze på gränsen till full renässans till Venedig, Krakov, Tver i Ryssland an efter… Texten flyter och orden dansar stundom, dikt, sång, prosa. Nästan fascinerande, ej helt, orden tar stundom makten av berättelsen som försvinner eller suddas ut.

Boken finns vid bordet eller sängkanten. Olika många sidor per dag, kväll. Efter ett kvällsläst stycke drömde jag mig till skolan Salon Yhteislyseo, första gymnasieklassen. Vi hade en lärobok som hette Svensk läsning. Boken innehöll korta eller längre stycken svenskspråkig litteratur från Sverige eller Svenskfinland. Jag drömde nu om ett speciellt bidrag av Zachris Topelius för barntidningen EOS i mitten av 1850-talet. Bidraget hette Silverpenningens berättelser. Vi skulle översätta ett stycke. Då var jag ännu en elev som alltid sökte var ribban var lägst. Min bror Jouko hade lett mig nägra år tidigare till stadsbiblioteket i Salo. Vi läste från A till Tu innan han for till Kajana för att bli lärare.

Topelius böcker hade vi många hemma hos oss. I biblioteket fanns också Silverpenningens berättelser översatta. Där läste jag dem flitigt för att sedan troget kunna ge orden rätt vid provnt. Läraren visste efter första provet vem som hade kommit på en redan befintlig översättning. Icke godkänd.

På morgonen efter drömmen öppnade jag igen boken Passio. Visst, boken följer en viss ädelsten och guld från tid till tid, land till land, ort till en annan. Har sedan drömnatten funderat om författaren månne i sin barndom har läst Silverpenningens berätteler eller kommit på någon motsvarande förlaga, exempel på berättande av människan genom något vandrande föremål. Säkert hade även Topelius haft någon skrift eller bok som utnyttjat tanken. Rolands horn, Arthurs svärd, Kalken av Gral osv.

Passios berättelse börjar alltså i Firenze i slutet av 1400-talet. Medicis, Sforzas, da Vinci, Botticelli, Donatello, Brunelleschi – och munken Savonarola. År 1497 brann ett stort antal dyrbara målningar, smycken, möbler som ett exempel på att människorna ville följa Savonarolas råd, överge allt syndigt, allt onödigt och börja ett nytt och rent liv. Året efter brändes Savonarola på samma torg, pizza della Signorina.
Smycket som vandrar skulle ha blivit bränt på torget, men i stället kastades något mindre värdefullt i brasan. Smyckens och guldets väg är också lögnens, krigets, dödens, ondskans väg. Än ges värdeföremålet bort, än rövas det, än förvandlas det till ett heligt föremål, en ikon. Jag vet ännu inte vart vägen leder, hur nära vår tidd ädelstenarna och guldet i fråga ännu dyker upp. Jag vet inte heller om jad läser hela texten, på något sätt blev drömmen om läroboken Svensk läsning en belastning för boken, berättandet.

Saisio har skrivit en bok som fått mycket beröm. Jag medger, många sidor text, men över 700 sidor, fonten liten, stundom kursiv, börjar bli svårläst. Borde kanske skaffa läsglasögon som inte är tillverkade av glas – de blir i långa loppet tunga att ha på näsan. Just nu tänker jag att boken gett det som jag önskade.