När blir kvinnor vanliga människor?

Kontakterna på politisk nivå har varit täta de senaste dagarna. Vår statsminister har precis besökt sin kollega i Tallinn och några dagar tidigare var Sveriges statsminister på besök i Helsingfors.
Ok, det har vi alla läst och hört, so what?
Förr var det vid motsvarande besök herrar i mörk kostym och diskret slips som skakade hand. Nu är det Sanna Marin, Kaja Kallas, Madgalena Andersson.
I Köpenhamn har vi Mette Fredriksen och på Island Katrin Jakobsdottir, Och till helt nyligen Erna Solberg i Norge. Å andra sidan hade vi till helt nyligen Stefan Löfvén i Sverige, så balansen bibehölls i och Anderssons tillträde. Jonas Gahr Store (med ett ö-streck) utgör det maskulina inslaget.
En gång till so what?
När Sanna Marins regering tillträdde så väckte den internationell uppmärksamhet för två saker – åtminstone två saker. Statsministern var ”bara” 34 år. Samtliga fem regeringspartier leddes av kvinnor.
Hur ofta har det hänt att en regering, där samtliga medverkande partier leds av män, har väckt internationell uppmärksamhet? Uppmärksamhet kan ha väckts av en krigsförklaring eller liknande. Men uppmärksamhet uttryckligen för att partierna leds av män?
Så vi har en bit kvar. Den dag det inte är en världssensation att landet leds av unga smarta kvinnor har vi kommit ytterligare ett steg på vägen.
Jag vet inte om jämförelsen kan göras, men en gång i tiden tyckte vi det var skönt, nästan stort när alla nordiska länder leddes av socialdemokrater. (Minnet må svika, men det var åtminstone nästan alla.)

Under fjolåret bildades en förening för konservativa kvinnor här på Åland. Kvinnorna hade tröttnat på allt prat om jämställdhet.
”Den (jämställdheten) lyfts i olika rapporter och undersökningar som sen berättigar politiker och andra till ingrepp i allt möjligt från småbarnspedagogik till föräldraledigheter, fritidsverksamhet, anställningar, synlighet i media och politiska val”, skrev föreningens ordförande i bloggen.
Som inkallad ledarskribent för en dag på min gamla tidning Nya Åland fick jag chansen att ge min syn. Jag antydde att den som inte vill ha barn på dagis, föräldraledighet med mera av samhället betald service antagligen slipper ”ingrepp” av det slaget.

”I det gamla, traditionella samhälle som konservatismen anses slå vakt om fanns ingen småbarnspedagogik och definitivt inga föräldraledigheter. Var det bättre då? För att inte tala om politiska val. Finland hörde till de första länderna i världen med att ge kvinnor allmän och lika rösträtt, men det skedde för bara 115 år sen. Någon kan tycka att 115 år är en lång tid, men kvinnor och män har befolkat världen betydligt längre tid är så.

För 100 år sen, alltså när Åland fick sin självstyrelse, fick en gift kvinna inte bestämma över sin egendom. Hennes man var hennes förmyndare. Som änka blev hon myndig, ibland också vid skilsmässa.
Kvinnor ansågs inte lämpliga för högre tjänster. Finland fick sin första kvinnliga professor 1927, alltså mindre än för 100 år sen. Universitet har det funnits i landet sen 1640.
Berodde det här på att kvinnor inte ville studera, inte ville bestämma över sin egendom, inte ville rösta i val? Inte ville vara delaktiga i samhället? Eller berodde detta på att det bara var på det sättet, kvinnor ansågs inte ha hjärna för dylika uppdrag?
Och vem/vilka hade kommit fram till det? Kvinnorna själva? Eller de män som ansågs lämpliga att styra och bestämma?”

Jag kan så här i efterhand medge att jag var litet arg när jag skrev detta i Nyan. Det har hänt mycket på jämställdhetens område och det har gått ganska snabbt. En återgång till det som var tror väl ingen på.
Men inte trodde vi heller att det som händer i Ukraina i dag skulle hända.
Glad kvinnodag!