Vad vet vi om framtiden?

Vad vet vi om framtiden? Just nu inte mycket.
Men bakåt kan man alltid blicka

Christian Blom skrev för ett tag sen att vi bloggare inte orkar kommentera det som händer.
Jag funderade på det en stund och kom på att jag faktiskt varit på gång, i tanken, några gånger. Men det hinns inte med. Så fort en tanke har tagit form så är den redan överspelad.

Så vad ska man kommentera? Säga att detta är rena vansinnet. Var detta än kommer på tal är det någon som säger ”Kan man inte få bort honom!” Och någon annan kommenterar att alla är så intrasslade och beroende av varann – de som sitter i Kreml – så ingen kan göra någonting. Fäller man Putin så fäller man sig själv, och så långt är ingen beredd att gå. Uppenbarligen.

Så är det ju det här med gränsen – var går gränsen för när en man med storryska drömmar trycker på knappen. Litet i stil med Hitler, hellre förstöra allt och alla än gå med på ett nederlag. De som stöder Ukraina kan inte gå in hur som helst, för då ställer han/de till det ännu mera. Så vi ska lugnt se på när Ukraina krossas för att på så sätt rädda resten av världen. Det är någonting i den moralen som skaver. Skaver ordentligt.

Och nu är vi på väg in i Nato. Inte var det så min framtidsdröm såg ut. Fråga inte ”Vilken framtid?”, för det är klart den finns. Vi vet bara inte hur den ser ut. Det om något har vi lärt oss den här vintern och våren.

Men bakåt kan man alltid blicka. I Helsingin Sanomats spalt med 50-åriga nyheter läste jag att journaliststrejken tog slut den 19 maj 1972. Den dagen minns jag. Vi satt på Pressklubben i Marskis hus, åt en billig strejklunch, när en funktionär från förbundet kom inspringande och ryckte i en fotograf som satt vid bordet.
”Du ska iväg och ta en bild!”!
Han tittade på henne och sade lugnt ”Jag strejkar”.
Bilden av handslaget togs och jag var på så sätt en av de första som fick veta att strejken var över. Var jag glad? På lång sikt, ja. Men jag ska inte dölja att det var en upplevelse att vara med i strejkrörelsen.

I maj 1979 gick flyttlasset till Åland. Vi körde i land i Mariehamn samma natt som Birger Jarl fick problem med styrningen och körde in i pålverket runt museifartyget Pommern. ”Turismen nära krossa det åländska kulturarvet” rubricerade tidningen Ålands chefredaktör det inträffade. Jag minns inte rubriken ordagrant, men innehållet var detta.

Det var för att arbeta på tidningen som jag kom till Åland. Dvs min man ville flytta hem och då blev jag erbjuden jobb på tidningen. Två år senare, den 13 maj, fick redaktionen sparken, alla utom tre.
Styrelsen hade sparkat vår chefredaktör Hasse Svensson utan orsak. Han var frispråkig och det trivdes inte alla makthavare med. Redaktionen gick i strejk, alla utom två. En journalist tillhörde ägarfamiljen och hade inget val. En skyllde på att strejken var olaglig, men det var inte obekant att han tyckte illa om chefredaktören. Och så den tredje, som var med oss hela vägen men som fick erbjudande att stanna kvar. Vi uppmanade honom att göra det. Han var för gammal tyckte vi (förlåt Spättan!) för att börja om.

Det var så tidningen Nya Åland kom till, en process som slog den första journaliststrejken med hästlängder. Men det hanns inte med i maj, det första numret kom först i juni.