Janne**3
Kollar numera alltid loppisarnas boklådor och -hyllor, man kan göra riktiga fynd där, bl a svenska barnböcker för barnbarnen som ju ska bli tvåspråkiga och därför måste förses med svenskspråkig litteratur – förutom den nederländska som de får så att säga gratis.
Men också annat förstås. På en loppis i Åggelby hittade jag en samlingsvolym av Elmer Diktonius, innehållande Janne Kubik – ett träsnitt i ord och Medborgare i republiken Finland, delarna 1 och 2. Boken är tryckt 1973, alltså nästan femti år gammal, men Janne Kubik är från 1932, alltså nittio år gammal, Medborgare del 1 är från 1935 och del 2 från 1940. Boken är illustrerad med linoleumsnitt av Tapio Tapiovaara, de sitter fint till träsnitten i ord.
En charmig grej med en så här gammal – femti år alltså – bok är att den ska skäras upp för att kunna läsas. Det här exemplaret var uppskuret bara till sidan 120 där Janne Kubik ren slutat och Medborgarna tagit vid. Ägaren har tydligen varit intresserad mest av Janne. Nå, Janne är ju en klassiker men jag skar upp resten också och Medborgarna var definitivt värda besväret.
Språket känns inte alls nitti år gammalt. Är man modernist så är man. Okej, vissa slanguttryck och sånt har man inte stött på på länge men annars är språket som sagt förvånansvärt modernt.
Janne handlar om den fiktive (?) Johannes Ilmari Kosonens liv som rödgardist, lägerfånge, hamnsjåare, fängelsekund för knivhuggning i svartsjuka, spritlangare, lappoman och ’muilutus’-skjutsare och till sist strejkbrytare i hamnen, i vilket värv han förolyckas och dör. Knall och fall. Ingen barndom, bara några vaga minnen. Inga stora linjer. Inga moraliska eller etiska funderingar. Enkelt och rått här och nu, på sextinie sidor.
På ytterligare arton sidor kommenterar Diktonius sen Jannes olika kapitel. Det är mig obekant om kommentarerna fanns med i Jannes första upplaga men de är mycket läsvärda och, förstås, personliga.
Bokens andra del, Medborgare i republiken Finland är en samling korta fristående berättelseer, episoder, sammanlagt tio stycken, på ytterligare 120 sidor. Författaren kallar den novelliad. Språket förstås helt underbart, som i Josef och Sussan, där en gammal jude talar en tyskinfluerad svenska med inslag av jiddisch. Den sista berättelsen, Bakom spegeln, är uppenbart den mest självbiografiska.
En bok utan bäst-före datum. Och en spännande tidsskildring.
Diktonius kommentarer är nog en del av verket och fanns med från start, kanske ett modernt grepp också det. En rolig detalj är att D också själv gjorde en finsk version (det var visst där Tapiovaaras linosnitt debuterade) och att den lite halvdana nidvisan om Mannerheim som ”vankar” där är betydligt rakare: ”Mannerheim vankka / kävelee kuin ankka”.