Jag tycker inte om vänsterns och de grönas drog- och kärnkraftspolitik

Jag har inte varit så aktiv på bloggen under den sista tiden.  Men vissa frågor har snurrat i mitt huvud hela tiden utan att jag skulle ha kunnat eller orkat formulera dem i ord här på vår blogg. Gör ett litet försök nu. Det handlar inte om det råa och farliga kriget mellan Ryssland och Ukraina ( i det fallet mår jag mer eller mindre illa då jag läser pressinlägg av gamla vänstermänniskor, såsom Mika Böök, Ulla Klötzer och flera andra).

Det som irriterar mig mest är vänsterns och de grönas syn på drogpolitiken och på kärnkraften i Finland. Nu senast har Centerpartiet helt ändrat åsikt i kärnkraftsfrågan och stöder nu byggandet av nya kraftverk och såkallade ”små, modulära,  kärnkraftverk”. De Gröna har länge gått i bräschen för utbyggandet av kärnkraft i Finland och vänstern har aldrig egentligen motsatt sig detta. Vänsterns åsikt föddes ju historiskt i tiden av att det var Sovjetunionen som byggde Lovisas 2 kärnkraftverk (fast automationen kom från väst) och vänstern måste ju stöda Sovjet i alla frågor, liksom socialdemokraterna sedermera gjorde i Nordstream I och II frågan. De gröna var ännu litet kritiska till ny kärnkraft då beslut fattades om att låta Rysslands kärnvapenfabrik Rosatom bygga ett kärnkraftverk åt Fennovoimabolaget i Norra Österbotten. Men de var inte tillräckligt kritiska utan lyckades vara med i regeringen på den tiden så länge som Fennovoimaprojektet kom igång. Först alldeles på slurakan började de gröna protestera men då visste de redan att det politiska beslutet om att driva igenom Rosatoms kraftverk skulle vinna i regeringen och riksdagen. Fennovoimaprojektet föll ihop efter att Ryssland startat sitt anfallskrig mot Ukraina, det första kloka beslutet vår regering gjort på den fronten.

Nu kör Olkiluoto trean igång efter cirka 20 års byggande och innan det planerande, i grevens tid. Och man får hoppas att maskineriet håller för så mycket problem uppstod under byggandets gång.

Nästan alla partier stöder nu att man skall börja bygga små modulära kärnkraftverk. Faktum är att det inte ännu finns ett enda sådant som skulle fungera i hela världen. Ryssland har några prototyper, som ingen dock vet något om gällande hur säkra de är. De modulära kraftverken är lika farliga som de stora, fast man påstår inom vänstern och de gröna något helt annat om dem. Det är direkt skrämmande hur vänstern och de gröna (och centern och högern med för den delen) nu stöder kärnkraften. Till Ulla Klötzers försvar må sägas att hon är den som allra mest kritiserat Fennovoima och tanken på de modulära kärnkraftverken i Finland, men sen är hon å andra sidan mer eller mindre på Rysslands sida i kriget – i alla fall helt mot Nato.

Och  så drogpolitiken. Här behandlar jag inte de andra partiernas eller privatpersonernas åsikter utan tar enbart fasta på vänsterns och Vänsterpartiets åsikter och på de åsikter och artiklar som presenterades i förra numret av Ny Tid, främst Jannes Wass långa principiella artikel där han på ett fint sätt förklarade skillnaden mellan avkriminalisering och legalisering av droger. Frågan om injektionsutrymmen kan verka ok för drogmissbrukare och de tycks fungera rätt bra på många håll i världen.

Wass ställer sig inte helt öppet på avkriminaliseringens och legaliseringens sida men tidskriftsnumret som helhet lämnar nog starkt en sån eftersmak. Och här kommer vi in på det som jag reagerar ytterst starkt på. Att droger var legala förr i tiden och kunde köpas på aptek är en sak som hänger ihop med hur man historiskt betraktat drogfrågan och användandet av gifter och farliga kemikalier överlag. Vi spred på 1950- och 1960-talen gladeligen helt fritt DDT i våra trädgårdar och på odlingsfälten. Idag används mer sofistikerade gifter och nu talar man öppet om att dessa gifter leder till utrotning av bin och pollinerande insekter. Vi hade en trädgårdsmästare hos oss på landet på 1950-talet och han lät sprida gigantiska mängder med DDT mot vassen i vår vik. Min uppgift som tioåring var att regelbundet fotografera hur vassen dog.

Det stämmer som Wass säger att många av världens krig är relaterade till knark och knarkligor. Och att USA varit inblandade i de här krigen på många diffusa vis. Exakt på samma sätt som Sovjetunionen och Ryssland varit det på sina håll i världen.  Droghandel finns med i bakgrunden i alla krig, månne inte i Ukraina litet också. Och det är ett otroligt stort problem att USA har så många, främst svarta, fångar som sitter inne pga droghandel.

Men en avkriminalisering eller legalisering av droger avskaffar inte de här problem och inte heller krigen. Tvärtom kan man säga att kriminaliseringen är enda sättet för polisen att ens på något vis följa med droghandeln och gripa in och minska på den.

Wass pekar på statistik över hur de drogrelaterade dödsfallen skulle ha minskat – han använder här egentligen bara fallet Portugal som källa. Janne tycks vara ganska blind på den här punkten: I Finland ökar drogdödsfallen katastrofalt nu liksom i många andra länder – främst i USA pga nya opiater som sprids, den värsta av dem är Fentanylen. En enda liten tablett Fentanyl, eller annan drog först droppad i Fentanyl, tar livet av ungdomar som flugor just nu. Min unga sonson hörde till dessa offer. Han bodde i Kalifornien där barn i välbärgade familjer nu går under i enorma mängder av Fentanylen.

Det stämmer som Wass säger att det finns en koppling mellan det sociala och drogmissbruket. Men den kopplingen handlar nu mest om att ungdomar mår så otroligt dåligt i dagens värld, oberoende av om deras föräldrar är välbärjade eller inte. Coronan förvärrade den här situationen på ett infernaliskt vis. Avkriminaliserandet eller legaliserandet av droger skulle inte ha räddat min sonson. Avkriminaliseringen skulle bara leda till att de allra farligaste drogerna spreds ännu mera och utan någon som helst övervakning. Drogerna är dessutom delvis legala i Kalifornien.

Droganvändningen är ett fruktansvärt problem och den är uppkopplad med alla typer av kriminalitet och våldsanvändande. Legalisering skulle inte heller egentligen minska på användningen. Redan nu är drogerna på ett osynligt vis halvt legaliserade i Finland, polisens anstränger sig mest åt att komma åt dealers och det öppna våld som ansluter sig till knarkanvändningen och handeln.

Kanske är det så att ungefär lika många blir knarkare för resten av livet som folk blir alkoholister av alkoholanvändning för resten av livet. Men droganvändningen är ändå mycket mera en fråga om rysk rulett.  Du blir mycket snabbare beroende och hamnar in bland direkt dödande droger utan att ha en aning om vad du köpt eller tagit.

Nog var ju vi ute på farliga vatten vi med på 1960- och 70-talen då vi köpte starksprit direkt från de utländska farygen i hamnarna. Vi visste aldrig vilket gift vi köpte. Men sällan dog man av den spriten. Det var mest de hemlösa som dög då de drack spolarvätska.

Jag har inga recept för hur man skall lösa knarkfrågan. Men kom inte och påstå att dödligheten bland missbrukarna nu vore på väg neråt. Eller att det är USA som vore orsaken till alla krakkrig.

Om ni vill läsa en bra beskrivning av ungdomarns knarkmissbruk i USA (på 70-talet visserligen) så rekommenderar jag Jonathan Franzéns nyaste roman Crossroads.