Att införa republik i Sverige?

Jag har länge följt med den lilla Republikanska föreningen i Sverige som ordnar utmärkta debatter kring monarkin som statsskick. Dels handlar det om kritik kring kungahuset, det att statschefsskapet går i arv, men också kring förutsättningarna för införande av republik.

För några år sedan utkom en bok som grundligt granskar premisserna för monarkin, Thomas Lyreviks mastodont på 600 sidor som synar främst kungahusets finanser i sömmarna med även redogör för de olika dimensionerna som upprätthåller föreställningen om monarkins raison d’être (under titeln: Den kungliga kleptokratin – makt, manipulation, berikning). Lyrevik är föredömligt grundlig i sin granskning som han sparat material till under lång tid. Dessutom vidgar han debatten så alla argument kring kungahusets varande och låtanden synas och det är verkligen ingen smickrande bild av kungahusets företrädare som målas upp.

Problematiken bottnar i både kungahusets, särskilt monarkens, inflytande och hur det utövas, helt utan vare sig parlamentarisk insyn eller politisk ansvarighet. Mycket av kungahusets makt utövas genom strukturer som helt saknar transparens, men tvärtom har inflytande, vars syfte dels är att trygga den egna ställningen. Dels handlar det om kungahusets berikning, vilket sker genom ett opakt system för att privatisera budgetmedel vars användning i motsats till all annan offentlig verksamhet inte redovisas. Sedan handlar det mycket om hur det offentliga och privata går ihop då monarken eller andra företrädare för kungahuset genom sitt engagemang lyfter fram vissa företag där de själv har ekonomiska intressen och dessutom sponsoreras (vad gäller privatflyg och andra tjänster) av företag och andra intressen.

En verkligt intressant analys är den kring svenska hovets kommunikation, som bygger på medias i många fall helt okritiska förhållningssätt till kungahuset, med några undantag av granskande bevakning. Det är både personfixering och propagandism där i allmänhet inga besvärliga frågor ställs och heller inga andra fakta förs fram, särskilt inte kring legitimiteten av monarkin som statsskick och särskilt inte kungahusets ställning eller vad förväntas i motprestation av dess företrädare. En intressant iakttagelse som Lyrevik granskar är syftet med kungahusets berikning; att upprätthålla maktställningen genom att skapa yttre attribut som förmedlar auktoritet och för det krävs pengar, lyx och materiellt överdåd som ger dess medlemmar upphöjda egenskaper. Ceremonierna upprätthåller inte bara kulturarvet utan förmedlar makt genom direkt tillgång till samhällets topp, vare sig det gäller regering eller akademiska kretsar eller näringsliv. Trots att statschefen fråntogs formell politisk makt i regeringsformen 1974, lägger Lyrevik fram belägg för hur både monarken och hans familj åtnjuter betydande samhällspolitiskt inflytande. Tvärtom kan just frånkoppling från politiken ha stärkt kungahusets normerande makt (s. 406 i Den kungliga kleptokratin). Intressant är också Lyreviks reflektion kring hur kungahuset aktivt motverkar insyn och äskar mer medel, enligt en gammal uppgörelse från Karl XIV Johans tid som möjliggör (i kungahusets tolkning) den systematiska privatiseringen av lös egendom, dvs. att man förvärvar konst och värdeföremål med offentliga medel men registrerar egendomen som privat medan den upprätthålls med statliga medel (arkivarier, intendenter för de kungliga samlingarna). Utöver det som finns i reda medel och annan förmögenhet som har förvärvats via statliga resurser.

Rent chockerande är insikten om att kungahuset som sådant inte har någon fastslagen ställning som juridisk person utan istället undgår insyn (gällande offentliga medel) genom att oscillera någonstans mellan privat ideell förening och någon sorts statlig enhet utan närmare definition. Det att man vägrar insyn i kungahusets ekonomi (genom bortförklaringar och direkt falska uppgifter kring förmögenhetsbildningen) är sannolikt för att en klar redovisning skulle uppenbara en miljardförmögenhet (i euro) och avgiftsposterna för de årliga anslagen inte skulle vara godtagbara för vare sig för riksdagen eller allmänheten.

Detta om någonting är en debatt som borde föras över bred politisk front i Sverige.