Veli, sisko… – en sång ur celllivet

Augusti 16, YLE om krigsmateriel fick mig att komma ihåg en av de första sångerna som väckte mitt intresse till fredsarbete, solidarität, socialt tänkande, jo och vänsterism. Elsa Rautee från Tottijärvi, Nokia skrev den 1936. Hon satt i gott förvar enligt den dåvarande politiska situationen. Vänster var ont, fredstänkande minst lika mycket.

Idag tillverkas igen allt som i krigsföring behövs i väldiga mängder. Nordkorea, USA, Kina, Ryssland, Japan och Finland har inte varit sena att vara produktiva.

Jag hoppas att jag än skulle kunna se, uppleva dagen då nyheterna börjar med ”Fredsförhandlingarna mellan Ryssland och Ukraina pågår. I Libyen och Niger har FN nämnt Elisabeth Rehna som fredmäklare efterspom president Haavisto/Andersson inte har hunnit för uppgiften att leda fredskongressen i Pjongyang.” Då kunde jag säga, hoppet har inte dött ut.

Just nu växer den gula kantarellsvampen överallt. Hösten närmar sig, gräset växer på gårdsplanen och kräver åtgärder, svamskogen lockar – nå, älgflugan har inlett sin tid att suga blod och tappa vingarna. Skördetid med andra ord. Freden borde få sin chans i politiska tankar, men det tror jag inte vår nuvarande regering skulle tänka på. Knappast kommer den ut med sådana nyheter.

Hoppet är ett ord som jag har börjar sakna, fråga efter, efterlysa. Det ser lika dystert ut som för fredsoppositionen under fortsättningskriget, som för Bonhoeffer 1944, som för Solsenitsyn i Gulag som för Elsa Rautee 1936. Trots det ville de tro, hoppas att en gång kommer människan att kunna leva i ett jämlikt, fredligt samhälle. Det hoppet, anser jag just nu, måste få ett massivt understöd över hela jordklotet!