Barkar det åt skogen för skogen?

Då jag och min hustru vid köksbordet blickar ut mot Taipalsaarivägen ser vi, där bakom skogsdungen, den ena öppna överlånga långtradaren efter den andra fullastade med rundvirke på väg till Metsä Fibres såg här i Villmanstrand. Vi ser också de öppna överlånga godstågen, likaså fullastade med stock, på väg till samma såg.

Några dagar senare ser vi de täckta överlånga långtradarna transportera sågat virke, flis samt bark och sågspån från sågen. Då vi kör till sommarnöjet i Södra Savolax, ser vi den ena avverkade trädstapeln efter den andra invid landsvägen.

Det är avskogningen av våra skogar vi bevittnar.

En femtedel av rundvirket, eller 14 miljoner kubikmeter, kommer från vårt Södra Karelen. Näst mest virke användes i Kymmenedalen och i Mellersta Finland. De mesta skogstillgångarna finns dock där uppe i norr, i Lappland.

EU:s ekonomiska krig mot Ryssland och Rysslands motåtgärder tvingade den finländska skogsindustrin att igen fästa blickarna på den egna skogen. Ännu år 2021 importerades inalles 9,3 miljoner kubikmeter trä från Ryssland. Det utgjorde 10 procent av den finländska träindustrins behov eller 73 procent av träindustrins totala import.

Men sedan blev det stopp. Skogsindustrins problem är här de gamla vanliga. Ett minskat utbud påverkar inköpspriserna. Uppåt!

Vår första skogslag från år 1886 kan idag uppfattas som lagstiftning av det moderna slaget. På den tiden var myndigheterna djupt oroade över avskogningen, varför skogslagen grundade sig på bestämmelsen om att skogen inte får förstöras.

Syftet var att främja en naturlig förnyelse av skogen, då man oroade sig för att vår skog inte skulle klara av förnyelsen efter kalhuggningen. Skogarna kring bruken i Sverige torde också ha höjt varningens finger.

Då vår skog på 1920-talet inventerades, var över hälften av våra skogar orörda. Av yxan, som det då hette.

Av våra orörda skogar återstår fem procent. Under åtta procent är skyddade. Av de naturenliga bäckarna i skogen återstår endast ett par procent. Barrträdens barr har minskat så det märks.

Det var våra senaste krig som förändrade situationen. Virket behövdes för energiproduktionen då importen av olja och stenkol avbröts. Efter krigen behövdes skogen för krigsskadeståndet. Ännu på 1950-talet var kalhuggningen förbjuden, men undantagstillståndet var legio.

Uttryckligen kalhugget, slybekämpningen och dräneringen har uppfattats som olyckorna för skogen i Finland.

Ifall man från Europas karta raderar Ryssland väster om Ural, är Finland och Sverige de skogrikaste länderna i Europa. Mer än 75 procent av Finlands landyta är täckt av skog. Skogsmark som lämpar sig för virkesproduktion uppgår till 20,3 miljoner hektar och arealen tvinmark till 2,5 miljoner hektar.

Av den sammanlagda arealen skogs- och tvinmark har ca 13 procent skyddats eller försatts med begränsad avverkning. Helt skyddad från avverkning är ca 11 procent av den sammanlagda arealen.

Våra skogars årliga tillväxt överstiger hundra miljoner kubikmeter, medan den årliga avgången rör sig kring nittio miljoner kubikmeter. Det sammanlagda avverkningsuttaget utgör ca 75 miljoner kubikmeter. Över 85 procent används av skogsindustrin och ca 15 procent som energived.

Trädbeståndets totala avgång omfattar förutom avverkningar även den stamved som blir liggande i skogen från hyggesrester samt naturlig död stamved. Dessa partier uppgår till ca. 14 miljoner kubikmeter, vilket motsvarar användningen av rundvirke i Södra Karelen.

Kännetecknande för det finländska skogsägandet är de över 600-tusen privata skogsägarna som tillsammans äger över hälften av vår skogsmark eller ca 10,5 miljoner hektar. Pensionärerna är den största skogsägargruppen med 45 procent av skogsmarken. Ägarstrukturen påverkar utan tvekan investeringsivern inom skogsbruket. Därtill tenderar skogsenheterna att bli allt mindre, vilket givetvis påverkar enheternas lönsamhet.

Redan nu uppfattar vi våra skogsbruksenheter som små. Medelstorleken uppgår till 48 hektar eller 69 fotbollsplaner.

Vid en jämförelse med skogsfastigheterna i de övriga europeiska länderna är de våra förhållandevis stora. De privata skogsfastigheterna i t.ex. Bulgarien, Kroatien och Polen är i genomsnitt endast 1 hektar stora.

I norra Europa ägs 70 procent av skogen av privata aktörer, men i södra Europa ägs närmare 90 procent av stat och kommun.

De markanta skillnaderna mellan ägarstrukturen och bruket av skogen i Europa, leder otvivelaktigt till problem för genomförandet av initiativen om en gemensam skogspolitik inom EU. Detta framför allt då kommissionen, rådet och parlamentet enats om, att EU inte alls har någon behörighet inom skogspolitiken. Skogspolitiken faller helt på de enskilda medlemsländerna.

Här är det inte fråga om initiativ i marginalen. Det är t.ex. fråga om EU:s strategi för biologisk mångfald, EU:s skogsstrategi för 2030, EU:s avskogningsförordning och förslaget till förordningen om naturens restaurering.

För Finlands del beräknas enbart återställningen av 2 – 6 miljoner skogs- och torvmark innebära kostnader på totalt 13 – 19 miljarder euro för markägarna fram till år 2050.

Från budgeten för EU:s gemensamma jordbrukspolitik är dock inget att vänta. De pengarna avsätts för tillfället för bearbetningen av åkermarken i Ukraina. Inte med plogen, men med bomber, granater och minor.

Det förvånar inte alls, att våra jordbrukare och våra skogsägare föredrar frivilliga satsningarna inom ramen för de nationella skogsprogrammen. Innan det barkar åt skogen för skogen i Finland. I det krigiskt sinnade Västeuropa.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.