Vill regeringen skrota vår välfärdsmodell?

Som vargungescout deltog jag i scoutparaderna i Helsingfors. På den tiden tog republikens president emot paraden utanför slottet. President Paasikivi, som valdes till president av riksdagen samma år som jag föddes, tog emot min första parad.

Senare tog en ny president emot paraden. Jag minns inte varför, men tyst för mig själv fann jag det tråkigt att jag under de kommande sex åren skulle paradera inför den där ”skalliga gubben”.

Om jag bara hade vetat …

Tjugofem år senare kunde jag, som en företrädare för de stora årskullarna, bevittna hur två företrädare för de föregående generationerna stod med ryggen mot varandra i var sitt sällskap på ambassaden vid Fabriksgatan i Helsingfors.

Eventuellt på initiativ av värdarna, vände sig president Kekkonen och statsminister Koivisto mot varandra och hälsade på varandra.

DE STORA ÅRSKULLARNA i vårt land föddes till ett land i fred. Kriget var slut och återuppbyggnaden inleddes. Men visst tog det tid innan fattigdomen, trångboddheten och arbetslösheten avskaffades. Krigsskadeståndet skulle också betalas.

Trångboddheten i Helsingfors var påtaglig. Hyresvärdens föreskrifter för underhyresgästen i stadens södra delar kunde vara tämligen entydiga: ”Sinä pese yksi sukka kerra viikossa!” Den andra strumpan tvättade man sedan nästa vecka.

Elantos matrestauranger fyllde ett akut behov. Elanto bjöd på två alternativ; den med vita dukar och den utan dukar på restaurangernas bord.

De stora årskullarna vände kriget ryggen. De skapade sig en egen fredlig ungdomskultur som påverkade deras arbetsliv och deras studietid. De stora årskullarna öppnade sig mot världen.

Jag hävdar att Rock ’n’ roll -musiken kom hos oss att utgöra ett slags fristad som befriade de stora årskullarna från att jämt och ständigt kräva Karelen tillbaka.

Tommy Steel var min favorit och jag såg också filmen The Tommy Steel Story på Stora Robertsgatans biograf Roberta. Tommy Steel ansågs vara en mjukis. Filmens unga rebell James Dean var hårdingen.

DET GRYENDE FINLÄNDSKA välfärdssamhället lyckades dock inte undkomma de omskakande depressionerna med deras sjunkande produktion och arbetslöshet.

När de stora årskullarna nådde arbetsför ålder under 1960-talet, förmådde arbetsmarknaden i landet inte möta utbudet av den snabbt växande arbetskraften. Sveriges industri, som sluppit kriget, hade utvecklat en långt driven automatisering och kunde därmed sysselsätta invandrare som saknade språkkunskaper.

Under 1960- och 1970-talet flyttade hundratals tusen finländare till Sverige. Utvandringen i Finland var så livlig att folkmängden i landet sjönk.

Då jag avtjänade min värnplikt vid Nylands brigad vid 1970-talets början, befann sig landets arbetsmarknad i en paradoxal situation. Samtidigt som vi drogs med en omfattande arbetslöshet, förekom ett stort antal lediga arbetsplatser p.g.a. bristen på yrkeskunnig arbetskraft.

Situationen fick försvarsmakten att upprätta ett system med beväringsarbetsombudsmän vid garnisonerna. Jag har förstått att man numera kör med ett mera utvecklat system.

Ur de dåvarande kartläggningarna om beväringarnas arbetssituation och yrkesutbildningsnivå framgick det, att ca.14 procent av beväringarna ur kontingent III/72 vid Nylands brigad uppgav sig vara arbetslösa efter hemförlovningen. Ca. 18 procent uppfattade sitt yrkes- och studieval såsom oklart medan 23 procent hade endast genomgått folkskolan.

Liknande uppgifter erhölls också från övriga delar av landet. Vid kustbatteriet i Vasa (VaaRPsto) uppgav sig ca. 47 procent av beväringarna ur kontingent I/71 vara arbetslösa vid hemförlovningen medan hela 59 procent ansåg sig ha bristfällig yrkesutbildning. Ca. 47 procent hade endast genomgått folkskolan.

SOM EN FÖLJD AV 1990-talets depression i väst och Sovjetunionens upplösning i öst, avstannade vår export. Produktionen sjönk och arbetslöshetsgraden steg till 16 procent. Den offentliga sektorn som varit skuldfri, blev snabbt skuldsatt.

Ekonomin återhämtade sig, men tillväxten berörde inte alla på samma sätt då såväl inkomstskillnaderna och fattigdomen ökade samtidigt.

Den globala depressionen efter 2008-års finanskris drabbade oss hårt. Nedgången i nationalprodukten var kraftigare år 2009 än i början av 1990-talet. Finanskrisen följdes av en skuldkris inom euroområdet, vilket ledde till att den ekonomiska utvecklingen under 2010-talet förblev svag.

Till följd av den tröga tillväxten var läget inom den offentliga sektorn betydligt svagare före coronakrisen år 2019 än före de ekonomiska kriserna åren 1991 och 2009.

UTMÄRKANDE FÖR VÅRA stora årskullar var deras endera underförstådda eller aktiva politiska stöd för principen om universalism vid uppbyggandet av den sociala tryggheten efter krigen. Principen har bidragit till att förebygga fattigdomen, den sociala utslagningen och till att främja jämställdheten mellan könen.

Den finländska välfärdsstatens universella och riktade förmåner har också utgjort en buffert som avvärjt de värsta slagen av depressionerna.

Vår sittande regering försäkrar, att landets kälkborgare inte behöver vara rädda för att ”ryssen kommer och tar deras frimärkssamlingar.” Jag för min del är rädd för att regeringen skrotar vår välfärdsmodell som ett pris för vår medverkan i västmakternas kärnvapenallians.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.