Finanspolitiska missförstånd

De många motstridiga och fragmentariska uttalandena om ekonomin både förbryllar mig och gör mig lätt förbannad. Min främsta invändning är att de visar på en grundläggande missförståelse för de ekonomiska fundamenten, något som accentuerats i utspelen inför riksdagsvalet.

Dels handlar det om olika yrkanden i valkampanjen på nedskärningar, som märkligt nog kopplas till klyschan om hur regeringen ska trolla fram flera jobb och ökad sysselsättning, fastän man yrkar på att kapa i den offentliga sektorn och inkomstöverföringarna i ett läge där BNP stampar på stället (efter att ekonomin krympt både ifjol och året innan), recessionen fortgår och arbetslöshetsgraden igen stigit något till 9,1%. Det där med tillväxt och jobb har blivit ett mantra som politiker satts till att upprepa, trots att det omöjligen går ihop med nedmontering av den offentliga sektorn.

För några veckor sedan sköts äntligen vissa av argumenten i sank gällande den påstådda nyttan med minskningen av offentliga utgifter. I Uusi Suomi kritiserade Heikki Patomäki att effekterna av de föreslagna nedskärningarna i offentliga utgifter inte alls bedöms utan presenteras som neutrala, fastän minskningarna i offentliga utgifter inverkar direkt på sysselsättningen, inte minst för att ekonomin krymper och efterfrågan minskar och det i högre grad än vid skattehöjningar. Patomäki citerar Finansministeriet som i en rapport påstått att tillväxt bara fås till stånd medelst export och privata (?) investeringar. Ett sådant påstående är ju i sig ett politiskt ställningstagande, men det bara visar på den politiska partiskhet som präglar ministeriets beredning. Tvärtom är det ju de offentliga investeringarna som ska öka i ett läge där den minskade efterfrågan inte lockar privata investeringar. Dessutom ska offentliga medel och den offentliga sektorn öka efterfrågan, för utan inhemsk efterfrågan repar sig inte ekonomin från recessionen. Nu tror jag ju att det är politiskt betingat att man inte gör just det.

I HS väckte ekonomiprofessor Pertti Haaparanta kritiken om de ointellektuella förutsättningarna för den finanspolitiska debatten. Han påpekar mycket riktigt att den politiska debatten bundits vid vissa förenklade, emblematiska, men i systematiskt hänseende oriktiga, eller snarare oviktiga, begrepp. Haaparanta undrar också varför effekterna med de föreslagna nedskärningarna inte ifrågasätts. Framför allt påpekar han det självklara; i en recession är det stimulans som behövs, fast då med ökad offentlig upplåning. Den offentliga skulden har blivit en käpphäst som kritiseras; tvärtom är det också enligt Haaparantas bedömning de ökade stimulansåtgärderna som ger ökad ekonomisk tillväxt och sedan minskar på låntagningen. Inte ens Finansministeriet analyserar de synnerligen skadliga verkningarna av offentliga nedskärningar, det vill säga de sociala kostnaderna av nedskärningar i inkomstöverföringarna och trycket mot nedmontering av den offentliga sektorn. Haaparanta har rätt i sitt påpekande att behovet av stimulering är något som erkänns i andra länder, medan man i Finland fortsätter tjata om nedskärningar, något som i sig är helt paradoxalt i en recession enligt tillämpande av de nationalekonomiska grundantagandena. Han kritiserar också EU-kommissionen för samma bristande insikt, eller snarare dogmatiska insisterande på offentlig nedmontering i och med kraven på så kallade strukturella åtgärder och den hatade åtstramningspolitiken. I många andra länder debatterats aktivt de här frågorna och den offentliga sektorn tar en större roll för att öka produktionen, tvärtemot vad man gör i Finland, där totalproduktionen inte ännu ligger på samma nivå som före kraschen 2008.

Politiskt vet vi ju var skon klämmer. Det är ändå märkligt att våra höger-och så kallade liberala partier i finanspolitiken överför samma retorik som de amerikanska republikanerna, dvs. att man inte ser att den offentliga upplåningen och den offentliga sektorn tjänar till att driva hela ekonomin och att sådana begrepp som lån och skulder inte är jämförliga med ett privathushåll! Att högern förutsättningslöst svartmålar den ökade offentliga lånetagningen är dessutom lite paradoxalt i ett läge då de institutionella investerarna faktiskt betalar för att parkera medel i de finländska statspapperen. För att inte nämna att näringslivet i många avseende amerikaniserats, med direkta politiska konsekvenser. Jag har grubblat mycket i orimligheterna i statsminister Stubbs finanspolitiska kommentarer, såsom påpekande för några månader sedan under en offentlig frågetimme om att det inte finns något som offentliga pengar att vänta eller offentliga medel som skulle gynna hela samhällsekonomin. Det är bara ett så sanslöst felaktigt påstående. Senast förra veckan konstaterade statsministern att kommunerna i fortsättningen kan spara genom att minska personal vid pensionering; hur ökar då sysselsättningen och hur sköts kommunernas uppgifter? Jag är av den åsikten att den nuvarande statsminister, oavsett hur impopulär hen enligt opinionsmätningarna är, och de politiska orimligheterna till trots, inte ifrågasätts i tillräcklig grad. Det är inte bara den ideologiska barlasten hos vederbörande, inte ens partitillhörigheten, utan det faktum att hen ignorerar den politiska ansvarigheten och hur man bör uppfylla den ansvarigheten med hänsyn till den samhällspolitiska verklighet man i Finland lever i och framför allt de samhällsekonomiska aspekterna. Det förefaller mig som om Stubb levde i en nästintill total ovetskap om att politiken inte är någon piedestal för någon illusorisk föreställning, inte en plattform för att projicera ens livsstil, inte ett ständigt mottagande av, om nu inte direkt folkets hyllning, så en outsinlig ström av ytlig uppmärksamhet. Hyllad blir däremot den nuvarande statsministern inte; kollar man upp den allmänna opinionen genom diskussioner och nätdiskussioner så får hen en bottennotering. Den opinionen är något jag inte sett den politiska så kallade journalistiken uppmärksamma i Finland; håller man sig väl med politikerna så dess bättre går det säkert för reportern i fråga och nöjer man sig i yrkesrollen med regeringsrapportering så gäller det tydligen att snarare bära upp eller till och med skapa status quo genom att bereda politikerna den mediala olympen att uppträda på. Därför kan man väl inte heller vänta sig en vettigare finanspolitisk förståelse. Det är ändå slående i vilka snäva termer man refererar de ekonomiska problemen, även från journalistiskt håll. Nu är det lite begränsat med hur mycket jag följer med finländska medier, men det som ändå förvånar är att man i Finland inte verkar ta upp behovet av direkt centralbanksfinansiering till diskussion. I länder med självständiga centralbanker är läget ett annat; centralbanken, som bl.a. Bank of England och Federal Reserve, köper upp statsobligationerna och självfinansierar på det sättet ekonomin och framför allt upprätthåller den aggregerade efterfrågan!

Ronald Janssen i nätpublikationen Social Europe problematiserar att Europeiska centralbanken istället först lät krisen ta fäste ordentligt för att sedan ingripa genom endast mycket blygsamt på statspappersmarknaden (i praktiken tror jag det för Finlands del innebar 10 miljarder i statsobligationer vid den tidigare stimulansåtgärden och 19 miljarder vid en senare så kallad kvantitativ lättnad). Janssen påpekar mycket riktigt att det är på tiden att man istället för att använda den offentliga finanspolitiken och särskilt de sociala utgifterna som en syndabock istället tar sig an det verkliga problemet med den europeiska monetära unionen: det här är den enda monetära unionen i världen där centralbanken inte helt svarar för den offentliga skulden. Det är i längden ohållbart. Istället har ECB vidtagit en del så kallade kvantitativa lättnader och EU-kommissionen har bidragit med ett nytt investeringspaket. Jag återkommer med en närmare analys.

This entry was posted in Anna-Karin, Bloggar. Bookmark the permalink.

One Response to Finanspolitiska missförstånd

  1. Ernst Mecke says:

    I do not know enough about fiscal politics to have much of an opinion about what Central Banks should do and not do, but if I look at the present economical situation I do get the impression that our politicians would certainly need to get some better ideas than that liturgy which the neoliberal economists are preaching to them. In special I see a need for a wave of technological innovation:

    At the moment technical innovations are concentrating on the possible wishes of those who (still) do have money in their pockets (type still better electronic entertainment, tourist flights to space, some slightly more ecology-friendly car, and similar) while about the problems of those billions of poor people in the Third World not really much is happening. And as long as this is the trend I do not really see how even large amounts of money which might be provided by Central Banks could actually help (the needs/wishes of those who do have money are already pretty well taken care of, so what would private enterprise STILL invest in – this way hopefully stimulating growth … ?).

    But: from Ha-Joon Chang’s ”23 Things They Don’t Tell You about Capitalism”, I should like to pick Thing 4 (”The washing machine has changed the world more than the internet has”), Thing 9 (”We do not live in a post-industrial age”), Thing 12 (”Governments can pick winners”), perhaps also Thing 21 (”Big government makes people more open to change” – although this last thing has little to do with technology, is instead a good point in the defence of social security). To be more concrete: for what was the Russian family to whom I send money roughly twice per year asking for a contribution? Well, a neighbour had moved away and left them 1800 square meters of garden land, and now they wanted to buy a second-hand two-wheel tractor to work that land (on whose product they meanwhile very much live). Meaning that there are very useful things which very many people in the world would very much like (but are mostly too poor to buy) – while our economic system largely ignores them (after all, they can’t pay …). In a comparable situation James Watt (the same one who improved the steam engine so very much) was delivering his engines on credit, so that his customers would pay for the engines over time from the money they were saving by using Watt’s (very much improved) model. And as our private enterprises are not much inclined to follow Watt’s example it might be the turn of our governments to do something about it. To neoliberals such a thought is of course something like blasphemy (and if I think of the glaring technical incompetence of our polit broilers, the idea that THEY should decide about any government’s investment into technology IS uninviting), but there are institutions like SITRA and TEKES which could very well invite ideas from the public, check them for technical viability and recommend the more promising ones further (and as Ha-Joon Chang was illustrating with examples, governments CAN pick winners). Thus, some government initiatives, some care to whom one sells on credit (too much corruption in the process might be ”nonhelpful”), and after some time the exports might actually grow, very much helping the government with its money troubles.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *