Sluta gynna finansmarknaden – öka fördelningspolitiken och inhemsk efterfrågan

Det borde vara dags att sluta klandra EU-ländernas finanspolitik och särskilt de sociala utgiftsposterna; istället borde man attackera det faktum att EMU är den enda monetära unionen i världen där inte centralbanken helt backar upp statsoligationerna.

I sig var det inte möjligt, eftersom det enligt EU-fördragen är förbjudet med en direkt monetarisering av statsskulden. ECB kommer nu i sitt nya program att företa vissa stödköp av statsobligationer, men hittills har det varit bankerna som skott sig på så kallad ”carry-trade”, dvs. att köpa upp statsobligationer på andrahandsmarknaden och sälja dem vidare till ECB. I praktiken betyder det att staten inte kan finansiera sig självt, då inte centralbanken köper upp statsobligationerna. Det blir en börda för samhällsekonomin att staten på sätt och vis handlar som i en främmande valuta. Jämför då med situationen i Storbritannien där Bank of England håller nästan 30% av de brittiska gilt-obligationerna och USA där Federal Reserve håller ungefär hälften av de amerikanska treasury bonds (andelarna är ungefärliga, har inte de helt senaste siffrorna).

Noteras bör att euroländernas externa skuldsättning då istället är betydande; i många av euroländerna uppgår den till två tredjedelar av den totala statsskulden (lite mindre i bland annat Italien där man av hävd haft en större inhemsk belåning, eller hur man ser på saken, tecknat statliga skuldebrev i högre grad). Därför har länderna med en stark egen centralbank en mycket mindre andel extern skuld, bland annat Japan, där absolut största delen av statsskulden är inhemsk.

Det faktum att ECB dessutom inte har ett sysselsättningsmål, utan endast avser att hålla inflationen inom två procentenheter belastar ekonomin ytterligare. I april var inflationen i eurozonen 0,0%, i mars -0,1% och under de tre föregående vintermånaderna rådde deflation beräknat över hela eurozonen med -0,6% i januari och -0,3% i februari.

I artikeln ”The Cost of Internal Devaluation”, online-publikationen av European Social Journal, konstaterar två brittiska universitetslärare att eurozonen måste ombalansera ekonomin, om den ska hålla ihop. Professorerna förespråkar expansiv finanspolitik i euroländerna med budgetöverskott och lönehöjningar som bidrar till inflation, i sig inget nytt. Men poängen är att man uppskattat kostnaden av det andra alternativet, deflation, i euroländerna med stora budgetunderskott (Grekland, Spanien, Portugal, Italien och Irland) och konstaterar att kostnaden för den så kallade interna devalveringen som bedrivits nu i fem år är svindlande. Den rent ekonomiska kostnaden i BNP-bortfall är till och med större än förlusten i totalproduktion under depressionen i början av 1930-talet, och det i sin tur har enorma sociala konsekvenser.

ECB har vidtagit vissa åtgärder för att i viss mån kompensera för den avsaknad av centralbanksfinansiering som hela eurozonen lider av. Dels handlar det om de olika så kallade kvantitativa lättnaderna, (”quantitative easing”) i syfte att får ut mera pengar. Allt detta sker dels via banker och sedan nu genom det senaste programmet också via obligationsmarknaden. Juncker-kommissionen lanserade för några månader sedan förslaget till en europeisk investeringsfond, vars ivriga missionär är finländske kommissionären Katainen, och där tanken är att de 21 miljarder euro offentliga medel som sätts i fonden på något mirakulöst sätt ska förmeras till 315 miljarder (genom en multiplikatoreffekt!). Allt förklaras här:

http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/HTML/?uri=CELEX:52014DC0903&from=EN

Förslaget behandlas i Europaparlamentet för närvarande och antas antagligen i sommar. Problemet är det mystifika i att 21 miljarder ska bli 315; de förutsedda investeringarna är indelade i sektorer, såsom bland annat transport, energi och en digital inre marknad. Tanken är att lånen som faller under investeringsfonden, för det är lån det handlar om, ska klumpas ihop sektorvis och sedan säljas vidare (som fast andelar i den europeiska investeringsfonden i infrastruktur och logistik), på kommissionsspråk ska de ”värdepapperiseras”. På det sättet ska man få in mera kapital, men det kritiska är att fordringarna då används som säkerhet för emittering av obligationspaket på samma sätt som de amerikanska bolånen som ledde till finanskrisen, dvs. fordringar som buntats ihop på lösa (eller snarare falska) premisser och sålts vidare och använts som säkerhet. I kommissionens förslag heter det att ”(E)n återupplivning av denna tillgångsklass (marknaden för ”värdepapperisering”, från engelskans ”securitization”) bidrar till att utveckla en djup och likvid andrahandsmarknad, lockar till sig fler investerare och förbättrar fördelningen av finansieringen till de områden där den bäst behövs”. Jag skulle argumentera att premisserna för hela programmet är falska; uppskattningen av hävstångseffekten för programmet är rent ut sagt nonsens, men att binda upp fordringarna som säkerheter för värdepapper kan bli en flopp både för investeraren och den stackare som tagit lånet (nu är det ju inte enskilda låntagare, utan samfälligheter och företag, men också andelslag och såvitt jag kan se också offentligt ägda bolag som avses). Det i sin tur bidrar till den privatiseringsagenda som genomsyrar EU-politiken; t.ex. ersätts en del av de medel som hittills betalats som investeringsstöd (fast för investeringar inom lantbruket och regionala miljöpengar) med lånen. Mycket beror ännu av hur programmen utformas, men konsekvenserna för låntagaren är oförutsebara och i stort hotar programmet leda till missallokeringar. Dessutom är ironin ju den att det knappast är ytterligare lånepengar som behövs i ett läge då räntorna är rekordlåga; istället behövs köpkraft och ökad efterfrågan, men framför allt ökad offentlig finansiering av fast infrastruktur. Men offentliga investeringar går ju inte ihop med den åtstramningspolitik som EU-politikerna bedriver. Därför är det många kritiker som argumenterar att det stort utbasunerade investeringspaketet är alldeles för komplicerat och inte alls rätt riktat.

Lika problematiska är de kvantitativa lättnader som ECB till slut gick in för (tidigare pumpade centralbanken in mera pengar än någonsin tidigare till bankerna, men nu i vår började man köpa upp dels statsobligationer, dels andra tillgångar). Kritiken gäller att effekten på realekonomin är ytterst begränsad via programmet, just i och med att samtidigt borde föra en expansiv finanspolitik, vilket ju inte är fallet. I värsta fallet ökar ECB:s program ojämlikheten eftersom stödköpen, som centralbanken utför ända till och med september nästa år, kan trissa upp priserna på de tillgångar (aktier, skuldebrev etc) man köper och på det viset öka värdet på finansiella tillgångar och gynna dem som har dem! I en artikel i Social Europe Journal konstateras krasst att kvantitativa lättnader snarare gynnar de redan välbeställda. Istället för att pumpa in pengarna på finansmarknaden är många överens om att realekonomin skulle gynnas mera i termer av ökad efterfrågan genom att den summa pengar som ECB avser skapa (1,1 biljon euro som fördelat över sjutton månader ger över 60 miljarder euro i månaden) skulle ges direkt till européerna som utbetalning! Det skulle räcka till 175 euro i månaden för de 17 månader som programmet räcker. Effekten skulle inte låta vänta på sig, eftersom gemene man är benägen att spendera pengarna, i motsats till bankerna, som redan vid ECB:s tidigare program visat att de inte kan omsätta de pengar som pumpas ut i realekonomin. Dessutom strider inte direkta utbetalningar till medborgarna i EU-länderna heller mot EU-fördragen, något framhålls av Thomas Fazi, som liksom Simon Wren-Lewis har väckt debatten om alternativa centralbanksåtgärder som inte skulle gå via finanssystemet!

Också andra ekonomer betvivlar på nyttan med ECB:s program. Det kan gå så snopet att det inte finns tillräcklig med tillgångar på finansmarknaderna som ECB:s kunde köpa upp, vilket visat sig redan efter några månader. Den andra farhågan är att att priserna trissas upp, vilket i så fall kan ge lägre avkastning och bidra till ytterligare deflation, men också leda till problem för t.ex. pensionsfonderna som söker att investera med låg risk. Till och med Financial Times kritiserar ECB för att skapa så kallad ”moral hazard” för finansinstituten genom alla pengar som genom de kvantitativa lättnaderna pumpats in i bankerna och som återinvesteras, en del i rena skräpobligationer. Klart är att programmet blir verkningslöst när man beaktar sysselsättningsgraden och prognoserna för nästa år. Finns det ett alternativ till självständiga centralbanker som direkt finansierar staterna eller kan ECB ta den rollen, dvs. köpa upp en del av statsskulden och återta den för att avlasta den offentliga ekonomin och på det sättet pumpa in pengarna i realekonomin? Om man helst skulle kunde frångå dogmen om att all ekonomisk politik måste hållas ”privatiserad” i händerna på finansmarknaderna så borde man yrka på att ECB helst skulle verka inte bara för inflationsmålet (som inte uppfyllts, när man ser till deflationen den gångna vintern) utan framför allt ha till mål att uppnå tillväxt och sysselsättning och social välfärd. Men jag betvivlar på att så sker så länge eurosystemet tillämpas.

1 kommentar på “Sluta gynna finansmarknaden – öka fördelningspolitiken och inhemsk efterfrågan

  1. Thanks a lot for this instructive piece, and as far as I have understood them I do fully agree with the presented ideas! It also brings to my mind Janne Wass’ ledara in Ny Tid 4/2015 (titled ”Politisk matematik”) in which he says (justly, to my opinion) ”…om vänstern ska kunna hävda sig under följande regeringsperiod måste den lära sig att slå hål på högerns tomma sifferargument …”. And how to do that now? Because, to meet the number games of the Right (which tend to be kept, presumably even on purpose, too complicated for an ordinary voter’s mind) with mathematical counter-calculations might just add to the voters’ disorientation (with resulting resignation) while not convincing anybody.

    If complicated calculations will not help (or only rarely), it could be better to try and explain things in terms which people might have less difficulties to understand. Take this ”multiplikatoreffekt”: to me, the idea seems to be that there are anyway masses of private money around which is searching for possibilities of profitable investment, and that there should be established a fund from which one could take money to be used as ”lockbete” for making some investments (e.g. in infrastructure) more attractive for private investment, this way getting money (more than the governments have) for, e.g., necessary infrastructure investments. To some, this may sound good and reasonable. In the minds of some others might arise the question from where the private investors should afterwards get their intended profits: should one have to pay for using a bridge after it has been repaired by private investment? And if one does not have the money for the fee, does one have to swim? The whole method of involving more and more private investment will give also more and more power to the private investors. And they will insist on getting their money, they will also easily discover ways how to get some extra profit (ways which will often NOT consider the interest of society as a whole, or of the environment) from their investment, and large firms will easily even put their lawyers to complicate things on purpose and squeeze some more profit also this way. – A recent example from Hbl (lö 9.05., p.20, ”Ny utredning gör tåget superlönsamt”) shows how complicated things can become and how easy it is to derive very different claims from calculations if one just wants: there is this idea to build an underground loop of railway tunnels under central Helsinki, so that travellers who come by train to Helsinki from the north can reach three stations in central Helsinki instead of just the one up-to-now central one; up to now, several political authorities were of the opinion that the whole projekt were by far too expensive in relation the possible positive effects, but now some konsultföretag is claiming that it were ”superlönsamt” … . Well, Ha-Joon Chang is, in his ”Things” 22 and 23, making it VERY clear how big difficulties even the economists themselves have to understand what they are doing, and also how dangerous that is.

    Altogether, there is an old and straightforward method of financing infrastructure projects, namely by the government collecting taxes and investing this money then into necessary projects. And what the neoliberals are nowadays preaching is that the government should at most create ”incentives” for private investors – while not pointing to the resulting (easily HUGE) complications, undesired side-effects, and the still-less-desired opportunities for dirty tricks. Certainly the vast majority of our politicians is lacking the technical (and other necessary) competence for those easily VERY complicated matters, but for that there are meanwhile specialists like SITRA and TEKES, and from our elected representatives we expect at least that they try their best to look for the good of society as a whole (very much in contrast to private investors) and that they are willing to develop, with time, at least enough expertise to be able to understand and judge expert suggestions.

    And the Left should, I think, try hard to explain things in clear, even simple, language. Chairman Mao was good at it. Ha-joon Chang is good at it. How good at it some critical Finnish economists are (such as Heikki Patomäki) I cannot say (to read Finnish is hard work for me – but others can perhaps say), but anyway every possibility should be used to spread the use of clear terms and critical views. What, e.g., about a reading-circle (or several of them) about Ha-Joon Chang’s two books, and for students in the first stages of the study of economy? And what about more letters to the editors of our media?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*