De fjärde mannen…

Jag såg häromkvällen filmen ”Citizen Four”. Det kändes som att det är en dokumentär man helt enkelt inte täcks låta bli att se, även om jag trodde att allt väsentligt i ämnet redan sagts. Men tvärtom kändes filmen som en vattendelar, som bara början på en offentlig diskussion och upptakten till en motreaktion som förhoppningsvis sätter stopp för de här flagranta kränkningarna av de mest grundläggande medborgerliga och mänskliga rättigheterna.

Vad gäller dramatiseringen så är det en förvånansvärt sevärd dokumentär, trots att den är filmad utan iscensättning och utan någon spektakulär inramning. Laura Poitras känsla för hur man med så enkla bildvinklar förmedlar innehållet är beundransvärd. Det som är utmärkande för filmen är det lilla i det stora; den enkla dialogen mellan killen vi lär känna som Snowden och de han bjudit in med sina kryptiska meddelanden, de något tafatta journalisterna Greenwald och MacAskill och Poitras som filmar, får vidd och spridning, men genom filmen är det den ursprungliga avsikten med avslöjandena som förmedlas. Snowden är välformulerad i en språkdräkt som resonerar med allvaret i budskapet. Han uttrycker exakt fundamenten för demokrati och personlig frihet och politisk ansvarighet i ett språk som kunde ha varit mitt eget. Samtidigt får det en att tro på den bildade människan igen, den enkla tanken om att man bejakar inte bara värderingarna och grundtanken bakom konstruktionen av fria samhällen, med folkstyre uttryckt i en genuin politisk process som bygger på ansvarighet, utan också den fria bildningens grundtanke och logiken bakom ett fritt kunskapsbygge.

Tidigare hade jag föreställt mig Snowden som någon som i viss mån tillfredsställer sin egoism genom offentlighetskampanjen, men tvärtom väcker han till allra först i filmen själv frågan om att budskapet inte ska få hämmas genom att det fixeras vid hans person. Personfixeringen uppkommer sedan genom de medier som återger det han har att säga. Själv betonar han också anspråkslöst att han inte kunnat handla annorlunda, att det inte är ett val att gå vidare med det jobb han har, men inte heller gå vidare med den insikt han har utan att ge den vidare för alla att begrunda, främst förstås i början den amerikanska publiken. Jag hade också underskattat det komplexa förloppet i hur Snowden undkommer; på sätt och vis blev väl den internationella uppmärksamheten hans livförsäkring, men som han själv undslipper sig så hade NSA, eller ska vi snarare säga den amerikanska så kallade säkerhetsregimen med oöverträffad internationell räckvidd, kunnat haft honom lönnmördad med hjälp av organiserade kriminella eller gjort i princip vad som helst i egen regi.

Snowdens pedagogiska gestaltning av problemet för de något handfallna journalisterna är imponerande; i ett till synes alldagligt samtal i ett litet hotellrum framlägger han själva komplexiteten och vidden av den elektroniska övervakningen och spårningen och avlyssningen av folk varhelst de befinner sig så att tittaren känner sig lika delaktig i resonemanget. Filmen kretsar kring det explosiva i bekräftelsen av det man dels anat, dels känt till genom de tidigare avlyssningsprogrammen, som bl.a. Echelon. Men genom ljudeffekterna och den dramatiska uppläsningen av Snowdens ursprungliga mejl till de berörda personerna, så länge han höll sig kvar vid firman där han arbetade för det amerikanska säkerhetskonglomeratet, förmedlas det mest skrämmande i budskapet, det som ingen riktigt helt kan värja sig mot, nämligen sammankopplingen av alla uppgifter vi lämnar efter oss i elektronisk form och den kompletta kartläggningen av en person det i sin tur möjliggör. Däremot blir de politiska konsekvenserna av kontrollsamhället något oklara. För kontrollen står ju inte bara underrättelsetjänsterna utan alla kommersiella instanser som på olika sätt försöker greppa tag om ens liv och i någon mening beskära ens personliga handlingsutrymmer. Integritetskränkande marknadsföring är bara början på en process där sådant som kan låta som komplett utopism, såsom Googles försök att förekomma ens tankar, blir, om nu inte direkt verklighet, så åtminstone betydande olägenheter och i värsta fall ett starkt förklenande av den individuella personen och ett begränsande av det egna handlingsrummet. Det som dokumentären förstås tjänar som språngbräda för är reflektionen kring hur den här övervakningen skapar ett system för systematiskt förtryck, och då menar jag förstås politiskt och ekonomiskt, och det världen över. Vi har inte skäl att anta annat än att varje politisk meningsyttring, varje folkrörelse i vardande, varje protest, varje tendens till social mobilisering kan inte bara upptäckas, utan dirigeras, förändras, förstärkas, komprometteras eller förtryckas av den allseende och nästintill allvetande NSA med partners, för nu är det ju inte bara den amerikanska säkerhetsnomenklaturen utan alla krafter de väljer att samarbeta med, må det sedan vara underrättelsetjänster, militär, likasinnade regeringar eller väpnade grupper, eller vilken maktfaktor som helst. Både vad gäller den politiska dimensionen av NSA:s verksamhet och de systematiska brotten mot de mest grundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna för folk snart sagt världen över öppnar det för ytterst skrämmande perspektiv. Följderna vad gäller individens rättigheter är graverande, inte minst som alla slags uppgifter kan kopplas ihop och användas för profilering av individer, något som det varnas för i dokumentären, där också demonstranter från Occupy Wall Street-rörelsen, som fått alla uppgifter registrerade av polis inklusive ögats iris, uppträder. Andemeningen är den att var och en kan anklagas för så gott som vad som helst ifall medborgaraktivism betraktas som misstänkliggörande. Alla samband med hur NSA:s verksamhet (i vid mening, dvs. omfattande även europeiska länder) tjänar till åsiktsregistrering och opinionsstyrning är knappast klarlagda, men för mig resonerar det med så mycket som jag sett i Kina då jag jobbade där några år med mänskliga rättigheter; det sorgliga är att det i demokratiska länder uppkommer kontrollsystem som strävar till politisk hegemoni.

Det som är ytterligt skrämmande är att det är omöjligt att få in geniet i flaskan igen, att vända den här processen, åtminstone vad jag kan se. Det är omöjligt att skydda sig som individ, om man inte tekniskt klarar av att dölja sig på nätet och struntar i mobilen, stamkundskorten och använder kontanter. Ändå är det i praktiken omöjligt, men framför allt är det mest oroväckande det systemiska perspektivet med befolkningskontroll, eller snarare kontrollerat kaos. Kanske någon undrar varför? Jag kan inte se att det behövs mer motivering än att det är ett sorgligt faktum att det är möjligt att förskansa sig sådan makt och för att det finns strukturer som bygger på att man greppar sådan makt, i förakt för frihetstraditionen och i brott mot själva grunden för demokratiska system.

This entry was posted in Anna-Karin, Bloggar. Bookmark the permalink.

3 Responses to De fjärde mannen…

  1. Christian Blom says:

    Och ändå står vi bara tröskeln till det vekliga kontrollsamhället där alla nät är kopplade till varann och till ett centralt nät. Det kallas 5g.
    Den stora uppladdningen inför 5g är i full gång nu. De stora fusionerna som sker inom it-industrin tjänar alla det här syftet. Nokia och Ericson är åter de stora spelarna som räknar med gigantiska förtjänster då de nya sammnkopplade nätet kör igång. I Uleåborg testas 5g redan i liten skala ute på gatorna.

    Det nya inom 5g är att okå ”maskinerna” nu kommer att kommunicera med varann, överallt. Alla apparater kommer att förses med chips och egna nätverksuppkopplingar och identifieringsnumror. Och alla apparater kommer alltså att fungera interaktivt. Det betyder att varje jävla liten manick kommer att vara en latent avlyssningsstation eller en apparat som samlar in allt data om vad du sysslar med.
    De trådlösa el.mätarna är bara början på det här. Firtfarande går vi i Finland mot en bilbeskattning via satellit som kräver en ”smart mätar” installerad i varje bil, om kan avläsa allt som sker i bilen. Inte bara mängen kilometer mn kört.
    Ett annat led i den här mardrömslika utvecklingen är avvecklinegn av analoga radion. Nu finns det miljoner med analoga radioapparater i vårt land som fungerar perfekt och md rätt liten strålning. I Norge beslöt man nyligen övergå till helt digital radio flör någon månad sedan. Sverige har varit inne på samma linje men Sveriges Miljöparti satte sig emot planerna den här veckan. Vet inte riktigt varför, men i gervens tid var det. Att man tänker överge analoga radion på cirka 100 megahrtz har inte att göra med kostnader eller problem i tekniken. Det är en demokratifråga av första rang: Analoga radion är ju nästan helt en Public Servicefunktion, också om flera privatradior verkar på de analoga frekvenserna. Men de privata radiostationerna behöver inte betala frekvensavgift till staten utan de har rätt att sända via en ”skönhetstävling” där man avkräver dem i stort stt samma sak som av Public Serviceradion.

    Och främst av allt är analoga radion demokratisk för den når ut till hela befolkningen ockå via gamla och skraltiga transistormottagare från 1960-taet, som jag har flera av.
    Och de är demokratiska för inegn kan spåra dig då du lyssnar, du behöver inte identifuiera dig. Du sänder ingenting via din mottagare.
    Allt det här förändras då man övergår till digitalradio, som blir interaktiv i praktiken. Dvs du kan spåras och din aktivitet på radion kan spåras. Fy fan !!!
    Och så vill man bli av med analoga radion för man töänker ge frekvenserna till morgiondagens digitala bredbandsnät. Dvs till 5g och kommande 6g.

    Det finns en chans att stoppa allt det här ännu. Vi måste göra et.
    Då handlar det inte bara om att hindra spionage på ss utan främst om att minska strålningen. Idag kan jag ha transisrorn på i min bastukammare utan att känna strålningen från FM-radion. Då den digitaliseras blir det som att ha kännykän påslagen hela tiden.

    Christian Blom

  2. Bert says:

    Bra att man måste sätta sig in i ny teknik emellanåt, en bra och lättläst presentation av digital radio skriven för mannen på gatan finns på digitalradio.nu. Vad jag förstår är den största skillnaden att digital radio använder digitalkodning av signalen och ca 200 gånger högre frekvens än dagens frekvensmodulerade ultrakortvågssändningar, men i gengäld mindre effekt. Troligen måste antalet sändarstationer också ökas, med så hög frekvens måste man troligen ha sändaren så att säga inom synhåll.

    Din gamla transistorradio kan du nog ändå spara, amplitudmodulerade kortvågs- och mellanvågssändningar från fjärran länder kommer troligen fortfarande att finnas i många år, hoppas en gammal DXare. Digital radiomottagning per se är inte tvåvägs, dvs mottagaren kommer inte nödvändigtvis att ha en sändarfunktion, det blir troligen en kostnadsfråga. Och för övrigt skickar nog oscillatorn i din gamla transistorradio också ut en viss radiostrålning. Och radiovågorna som tas emot av din transistorradio är ju elektromagnetisk strålning med frekvenser från mellan- och kortvågens några till några tiotals MHz till ultrakortvågens ca 100 MHz och digitalradions närmare 200 GHz. Och de flesta av frekvensbanden däremellan är i användning för andra saker. Så vill man undvika strålning helt är nog enda sättet att tapetsera med kopparfolie.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *