Nomad i hembygden

Ökenvandringen är slut, manuset är klart att leverera.

Jag har från första början bestämt mig för en idéhistorisk och existentiell biografi. Han var ju ändå ”hembygdsforskningens fader”. Det här innebär att jag fått mitt lystmäte av resonemang och strosande omkring i vardagen.

Materialet till biografin har jag umgåtts med i strängt taget aderton år, låt vara med några längre uppehåll av orsaker som går att belägga. Om någonting hänt mig under processen har det skett på ett känslomässigt plan. Jag känner mig numera hemma i en by som kallas Lojobacke. 1911 skall vi bli municipalsamhälle. Folk omkring mig föredrar en otympligare men begripligare etikett, samhälle med sammanträngd befolkning, taajaväkinen yhdyskunta. Samhället skall om halvtannat decennium bli köping.

Jag bara råkar veta det.

Här strövar jag fritt omkring utan att bli bötfälld eller dubbelt bestraffad för att inte på utsatt tid ha förnyat körkortet, skaffar mig inga böter eller ett års körförbud, då skulle jag ju dömas i strid med EU-direktiv som inte finns. Direktiv finns inte, EU finns inte heller. Men i fred för Europa lever vi inte här på Lojobacke, första världskriget är på kommande.

Jag behöver ingen droska, ingen övernattning på gästgiveri, ingen alpstav för vandringen till järnvägsstationen vars gula färg inte ännu börjat flaga. Allt är tyst, konstigt tyst egentligen, men desto mer levande. I folkskolan hänger tsarfamiljens många porträtt i rad, i kyrkan är upplysningstiden till ända och alla överkalkade målningar framknackade, månglarna fördrivna från kyrkplan där Linder endera dagen skall dra ett spår till sin cellulosaindustri och det finnas en stins på Kyrkplan.

Lojobacke har det geografiskt trångt mellan en kungsgård, en sjö med vikar och sund, balanserande på tjocka lager av kalk och uppåt land en ås som ingen vet att en gång skall bli motorväg.

Huvudpersonen i min bok bor i Helsingfors men kommer ut till sommaren för att starta upp en folkrörelse kring hembygdsforskning. Ståtligt, för här om någonstans bekämpas väckelserörelser framgångsrikt, har så gjort 1800-talet igenom. Han är en fin person, lite på äldre sidan (f. 1861). Hans namn är Robert Boldt.

Hans bästa egenskaper känner jag igen hos mig själv. Vi vill båda veta varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Vi tycker att nu får det räcka med tråkig vetenskap som ingen läser, en ny historieskrivning må ta form. Låt oss uppleva och berätta. Vi tänker som de stora engelska författarna, Churchill, Trevelyan och andra, dvs. jag gör det, han kommer att dö 1923, att vi behöver också en litterär och reflekterande historieskrivning. Annars blir det ingen verkningsfull lokalhistoria.

Han vet inte om att han kommer att svikas. C.G. Estlander gör byggnadsställningar till en politisk samlingsrörelse och hembygdsrörelsen cementeras, lika full av attraktioner som ett jättelikt tivoli – hembygdsverksamhet med museer i varje hörn, parader och fester, sånger och flaggspel, dräkter och väva vadmal. Och akademikerna för sin del startar en rådgivande normbutik kallad lokalhistoriskt kansli och snart ser alla kommunhistoriker likadana ut, som margarinpaket på rad. Utbildade historiker kniper en näpen extraförtjänst, de har inte gjort sig tillräckligt oumbärliga för att kamma hem storkovan. De slår in i paket, det är vad de gör.

Jag kallar biografin Nomad i hembygden för lite av främling är han nog, undra på det. Han är ståndsperson, utsocknes från Kuopio, fil.dr från Stockholm, svensktalande, naturvetare, ingen man av folket men genomsympatisk. Och jag? Skriver jag en biografi till kanske jag återfinner mig i medeltiden.

This entry was posted in Bloggar, Torsten. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *