Demokratibegreppen förvrids av ”liberalisterna” och nyliberalerna

Jag skrev i min blogg den 3 maj om hur det offentliga stödet till teatrarna och orkestrarna håller på att ”ommöbleras” av Sipiläs regering för tillfället via förändringarna i teaterlagen som är på kommande. Det verkar ha uppstått en ny ”anda” i samhället som handlar om att det offentliga stödet till kulturen skall ifrågasättas.

Professor Pauli Rautiainen tog upp den här frågan i Hbl den 9 april i år i en lång artikel som var uppslagen över 2 tidningssidor – jag svarade honom i en  artikel i Hbl på kultursidan den 19 april.

Igår, söndagen den 21 maj, publicerade Helsingin Sanomat en  kulturpolitisk essä, skriven av Heikki Pursiainen, chefen för Libera-stiftelsen. Essän var två sidor lång och i den går Pursiainen nu till ett frontalangrepp mot hela den offentliga stödet till kulturen och också till Public Service via Yle. Hans artikel ter sig  vid en första genomläsning ytterst virrig och råddig och jag kan tänka mig att ganska många personer också från vänstern eller anarkisterna efter en tid sällar sig till Pursiainens åsikter. Han verkar nämligen vara emot kulturens ”storbolag” såsom Nationaloperan, Yle m fl. Han tar också upp den just nu ytterst aktuella debatten om rundradiobolaget Yle och hur de makthavande politikerna verkar kunna påverka Yles programpolitik.

Enligt Pursiainen påverkar de politiska makthavarna på samma sätt kulturinstitutionerna, som ”äter ur deras händer”. Han föreslår att det offentliga stödet till kulturen, såsom det är utformat idag skall skrotas. I stället kunde staten ge stiftelsekapital eller bolagskapital till kultrurinstitutionerna som sedan med hjälp av avkastningen från detta bolagskapital kunde hålla sig vid liv. Låter det inte litet som taget ur SOTE-diskussionen ? Och inte nog med det – han föreslår också att offentligt stöd kunde ges som ”matchning” mot erhållet privat stöd för kulturen. Exakt såsom universiteten idag hamnar att hålla sig vid liv. Precis som om de små kulturproducenterna kunde erhålla lika mycket privat stöd som de stora etablerade institutionerna.

Men de här frågorna är inte de värsta i Pursiainens resonemang. Värst är att han ständigt ifrågasätter att konsten och kulturen skulle ha ett egetvärde som skulle rättfärdiga stödet till detta område. Hans lösningsmodell är att ge ett eventuellt offentligt stöd direkt till  ”efterfrågan” dvs till konsumenterna i form av kultursedlar. Inga pengar skulle ges till kulturproduktionen, till orkestrarna eller teatrarna. Så skulle människorna själva välja viken kultur de besöker med sina sedlar, och den kulturen skulle hållas vid liv. Antagligen skulle Seinäjoen tangomarkkinat och MTV:s Tanssii tähtien kanssa få mest understöd efter denna omorganisering. För enligt Pursiainen skulle också Public Servicestödet omorganiseras på liknande sätt.

Den här diskussionen är skrämmande: det som vi i över 50 år kallats för nordisk kulturpolitik skulle alltså slängas överbord på en gång. I Sverige var kärnan i denna kulturpolitk ända fram till våra dagar att kulturstödet inte skulle gå till den kommersiella sektorn. Idag har man tvingats ta bort ordet ”kommersiell”, men tankegången finns med ännu.

Pursiainens artikel innehåller en massa annat svammel också men eftersmaken är förfärlig: Sådan är Sannfinländarnas kulturpolitik alltså. Det är en tanke som slår mig genast.

Den här diskussionen handlar inte om bara kulturpolitik utan i högsta grad om demokrati. Israel lade helt ned sitt Public Servicerundradiobolag för 2 veckor sedan eftersom landets politiska makthavare ansåg att de inte mera kan kontrollera redaktörerna arbete eller kulturens inriktning i bolaget.

Samma sak har skett med litet andra metoder i Ungern (Läs ledaren i dagens Hbl), i Polen och i Grekland sommaren 2014, då högern i ett sista desperat försök att stoppa Syriza att komma till makten lade ner hela det grekiska rundradiobolaget, inklusive alla radiostationer, tv-stationer, synfoniorkestrar, körer mm.

Den här debatten som nu håller på att segla upp i Finland är lika allvarlig som motsvarande i Grekland och Ungern. Högern har redan i åratal försökt komma åt Yle och försvaga hela Yle, liksom  nu också det offentliga stödet till kulturen.

Förra veckan hamnade Yle att föra en öppen TV-debatt till sitt eget försvar i samband med en lång A-talksändning, där högerns krav kanske lyckades slås tillbaka men där dock hela debatten fördes i ordalag som gör att man missar frågan om vad allt handlar om. Klasskampen på kulturens område ses nu bara som en ”juridisk” fråga (Olli Mäenpää och Yles chefer)  eller en ”filosofisk” fråga (Pursiainen).

Ommöbleringen bland orden och begreppen just nu kan båda snabba och farliga kantringar mot högerdiktatur.

This entry was posted in Bloggar, Christian. Bookmark the permalink.

2 Responses to Demokratibegreppen förvrids av ”liberalisterna” och nyliberalerna

  1. Ernst says:

    I fully agree that this is a VERY dangerous development. The question is how to fight it. The blog of Tigern is an extremely narrow platform from which it will be difficult to reach any larger number of people. Thus, do we have to turn to activating our private contacts to journalists/social scientists/politicians? If there should be any shortage of ”ammunition” for a discussion, I shall gladly try to help.

  2. Christian Blom says:

    Hej Ernst,
    jo, den stora frågan är hur man skall hitta passliga forum för debatten. Jag är personligen tacksam för Tigerbloggens existens för jag är inte ute på sociala medierna alls av många orsaker. Men ni som är i de sociala medierna kan ju alltid länka ut våra synpunkter härifrån. Och så kan man skriva i tidningarna. Nyss var ju en fin debatt i Hbl om Nya Tider i Sverige.

    Vi skall hålla i minnet att radikalhögern nu 2 gånger under 3 år har gripit till hårdhandkarna i Europa och helt lagt ned Public Servicebolagen, först i Grekland och nu i maj i Israel. I Israel pågår en oerhört hård kulturdebatt och rent av kullturkrig där kulturministern (tidigare polis) slåss mot allt på kulturfältet. Och rundradion lades ned för att tysta den demokratiska diskussionen. I Polen och Ungern är man på samma väg och i Finland gavs nu kulturminsterposten till nynazisterna (Sannfinländarna Terho). Och i Finland har Sannfinländarna egentligen ett enda kulturpolitiskt krav: Att komma åt innehållet i Yles sändningar. Så vi är på samma väg !! Vak upp ! Det som Sipilä sysslar med då han ringer A-studios kvinnliga reportrar om senkvällarna och försöker pressa dem är ingenting mot vad Sannfinländarna vill komma åt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *