Glöm inte nynazisternas attentat i Helsingfors 1977

Det skärper till sig nu på alla håll i Europa inför EU:s parlamentsval och inför ”folkomröstningen” på Krim inkommande söndag.

Alla extremgrupper tycks vara i rörelse. Men det att Svoboda-gruppens aktivister härjar i Kiev och dessutom påverkar extremhögerns aktivitet i Sverige får inte leda oss i fällan att vi skulle ställa oss på Rysslands sida i krimkrisen eller överhuvudtaget gällande utvecklingen i Ukraina. Jag lyssnade förra veckan på ett otroligt fint program på SR P1 om Ukrainas historia. Det finns säkert kvar på nätet, gå in och lyssna, vad forskarna säger om de nationalistiska grupperingarna i Ukraina. Men vi måste absolut bena ut vad Svoboda håller på med och avslöja det.

Jag har alltid förvånats över hur radikala nynazisterna är i Sverige. Jag  minns en gång för 14 år sen då jag och skidade uppe i Kittelfjället och sen på kvällen ordnades det ett litet evenemang intill skidhotellet i ett tält, och plötsligt marscherade en stor grupp nynazister in i full skrud och mundering och tog över hela situationen i tältet. Jag har sällan varit med om något mer hotfullt och skrämmande.

I Finland har det gått många decennier sedan nynazisterna senast på detta vis öppet marscherade i stora skaror i sina uniformer. Men då var jag mer inblandad i det som då hände än nästan någon annan  och det finns kanske orsak att än en gång berätta om de händelserna för dagens generationer.

I slutet av November 1977 mordbrändes  kommunisternas tryckerihus Kursiivi, på Drumsö i Helsingfors, av en grupp nynazister som leddes av nynazisternas ledare Pekka Siitoin. Tryckerihuset fick mycket omfattande skador och flera stora tryckmaskiner, hela papperslagret och arkivet brann upp och förstördes. En stor bomb vad utlagd under den stora rotationspressen men polisen och brandkåren och militären lyckades desarmera den innan den exploderade. Tryckeriets gårldskarl med familj sov i sin bostad ovanför tryckhallen. De klarade sig med endast rökskador. Jag arbetade vi den tiden som ställföreträdande tryckerichef och representerade sedan tryckeriet tillsammans med vår advokat under den långa rättegången mot nynazisterna, som skulle komma att räcka nästan tre år. Rättegången dömde sedermera Pekka Siitoin till över 4 års tukthus för mordbrand och för mycket annat. Under rättegången  var det vår uppgift, advokatens och min, att ta fram bevismaterial mot nynazisterna. Under tre år bekantade vi oss med nynazisterna nätverk och verksamhet i Finland och försökte få medlemmar ur dem att vittna mot Siitoin.

Processen följdes hela tiden med i landets tidningar och speciellt noga i kommunisternas tidning Tiedonantaja, som hade sin redaktion i tryckeriets byggnad. Rättegångsprocessen blev en mardröm – i ett skede fick vi upp en av Siitoins närmaste män för att vittna, men han mördades strax innan han hade blivit hörd av rätten. Under hela rättegångstiden fortsatte nazisterna med sina attentat mot tryckeriet och mot den kommunistiska rörelsen i hela landet. Mordhot och bombhot kom nästan dagligen till tryckeriet. En natt hittades åter en bomb, som var utplacerad intill tryckeriets vägg. Militären lyckades igen desarmera den. På den tiden var inte telefonlinjerna digitaliserade, så polisen hade besvär med att spåra mordhotsringarna. Jag fick i uppgift av polisen att hålla uppringarna så länge som möjligt kvar på tråden och via en annan telefon ringa upp polisen på ett hemligt nummer, där man svarade med dov röst ”valvomo”. På det viset lyckades en del av uppringarna spåras. Utredningarna i rättegången blev mycket omfattande – det visade sig att polisledningen i Åbo var inblandad i nynazisternas verksamhet, och det mesta av utredningen hemligförklarades och är mig veterligen ännu idag hemligförklarat. Under samma period skedde i Finland också en serie med mycket omfattande fabriksbränder och i utredningarna kunde man i flera fall påvisa kopplingar mellan dessa mordbränder och nazisterna. En allvarlig mordbrand skedde i Kotka i ett ammunitionsförråd som veterligen av nazisterna sprängdes i luften. Kommunistledaren Taisto Sinisalo bodde i Kotka och fick via detta attentat en varning. Utredningarna kring de andra stora mordbränderna lades ned såsom resultatlösa men i Kursiivis fall lyckades vi till slut få Siitoin dömd. Siitoins rörelse försvagades småningom, egentligen i samma takt som den kommunistiska rörelsen försvagades i Finland.

Alla rättegångsdokument sparade vi på tryckeriet och då jag sade upp mig 1981 så överlät vi hela detta material på kanske 2 kubikmeter till arbetarrörelsens arkiv, där det säkert ännu i denna dag finns kvar.

Vad kan vi lära oss av sjuttiotalets händelser ? Kanske främst det att det politiska läget i Finland då var mycket mer polariserat och radikaliserat och farligt än vad man i efterhand egentligen har förstått eller trott. Nynazisterna grep tag i händelserna förlopp på riktigt och rädsla och oro skapades i landet, men man dolde också mycket av sanningen i medierna. Och inte var ju vi kommunister heller oskyldiga – vänsterrörelsen hade trappat upp sin verksamhet under hela sjuttiotalet och radikaliseringen kulminerade två gånger – först 1971 i samband med den stora metallstrejken men sedan på nytt efter 1976. Strejkvågorna var omfattande i Finland och vi inom partiets ledning gjorde vad vi kunde för att driva på läget. I bakgrunden låg givetvis den omfattande ekonomiska krisen som hade brutit ut som följd av oljekrisen. Och ännu längre i bakgrunden låg den tidens stormaktspolitik och det sovjetiska kommunistpartiets försök att styra och ställa bland kommunisterna i Finland.

Men vi, eller hela Europa,  räddades av den Europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen, som den finska statsledningen lyckades genomföra.

Så vilka är analogierna till läget i Sverige idag ? Hur ser helhetsläget ut där  ? Varför radikaliseras högern just nu så mycket ? Inte kan det bara vara Ukraina som ger kraft.

Tänk om någon vågade föreslå att man skulle ordna en ny Europeisk säkerhets- och samarbetskonferens. Senast nästa vecka dessutom.