Var det vi eller Sovjet som ville införa socialism på 70-talet ?
Jag brukar alltid läsa Henrik Meinanders kolumner i Hbl med stort intresse – så också idag då han skriver om händelserna i Finland och Ryssland under 1917-1919. Han betraktar det finska klasskriget (såsom vi kallat det) som bara en del av händelserna i Europa eller speciellt i Ryssland samtidigt på den tiden.
Och igen känner jag den malande känslan i magen då jag läser detta och mina tankar går tillbaka till den ”revolution”, som jag och vi sysslade med under 1970-talet. Var det vårt eget påhitt då ? Eller bara en utlöpare till händelserna på övriga håll i Europa och USA och Sovjetunionen samtidigt ? Svaret är antagligen att ”både och”, precis som 1917-1918 i Finland.
Vad 1970-talet beträffar bör vi kanske hålla i minnet två saker: För det första så var det inte bara allmän radikalism och demokratisering som vi höll på med utan vi talade hela tiden också om att införa socialism i Finland. I stil med Chile före september 1973 eller Portugal 1974 eller kuba eller varför inte Sovjet. Eller om man ser litet förvanskat på tids- och platsbegreppen så varför inte Grekland under de senaste åren (och månne det inte ännu finns ”föredetta”kommunister bland oss som ser på händelserna i östra Ukraina idag med likande ögon, jag har själv hamnat att föra några hemska debatter om detta med några av mina 70-talskolleger).
Jag var en synnerligen aktiv agitator för FKP under medlet av 1970-talet, höll upp till mellan 150 och 200 tal per år då på olika håll i Finland, och under varje dylik situation på den tiden tog någon bland de närvarande upp frågan om hur socialismen i Finland skulle genomföras eller se ut. Och så fantiserade vi tillsammans försiktigt med ord och begrepp som vi inte riktigt kunde formulera: Revolutionen sker såklart utan våld. Kommunisterna med sina ”allierade” kommer såklart att leda den. Utrikespolitiskt kommer vi att förlita oss på Sovjet. Storbolagen förstatligas mm.
Själva ”revolutionsprocessen” debatterade vi inte särkilt mycket. Där höll vi oss till marxismens och leninismens ”allmänna läror”.
Det andra vi skall hålla i minnet var att vår partiledning under hela 1970-talet höll nästan daglig kontakt med sina ”kolleger” i Leningrad och Moskva.
Så långt om 70-talet. Ilandet i magen minskar inte då jag funderar på de här händelserna och skriver ned dem.
Kanske var det vi som då var de där anonyma grönklädda männen, som hade nästlat in sig i vårt samhälle och var färdiga att ”sätta igång” ifall någon hade givit en signal ? Men signalen kom till all lycka aldrig och idag sysslar historikerna med att analysera 1970-talets politik ur just den här synvinkleln: Höll man på i Sovjet med att förbereda en sådan signalgivning ? Var Kekkonen medveten om detta ?
Hur som helst så handlade politiken på 1970-talet om långsamma styrkesvängningar åt än det ena hållet, än åt det andra. De var vi själva som delvis utlöste de här svängningarna och vi själva som i de här rörelserna skulle försöka utläsa om där fanns några hemliga ”signaler”.
Revolutionen ”tog slut” vid ingången till 1980-talet och jag övergick till ”civillivet”, började jobba i teaterbranchen.
Det är säkert många som nu tänker, att ”hur kan han tala om 1970-talet på det här viset ?” Och jo, kanske är det en liten förenkling i den här tolkningen av de dåtida händelserna.
Men hur kommer man om 40 år att se på händelserna i Europa idag ? Eller i Finland ? Vad gör vi ”fel” nu ?
Revolutionen tycks nu förberedas mera på högerkanten än på vänsterkanten. Och vi på vänsterkanten ligger (liksom på 1930-talet) ganska så mycket ”efter” i våra analyser av nuläget. Vilka faror finns det idag ? Förutom högerpopulismen och den verkliga extremhögern som tycks lura bakom hörnet hela tiden ? Klimatförändringen ? Det konstgjorda ”intellektet” som hotar att ta över ? Europas sönderfall och nya krig i vår närhet ? Mikrovågsstrålningen (från mobiltelefonin), som utgör ett av våra största hälsohot just nu ? Massövervakningen av våra liv ? Cyberhoten ?
Kanske vårt största fel just nu är att vi dagligen med alla tillbudsstående medel håller på med att bygga upp vårt virtuella jag, som sen då ”tiden är mogen” ”tar över”.
Och mitt råd: Släck smarttelefonen. Börja leva ditt liv utanför appvärlden.
Att släcka smarttelefonerna och leva utanför appvärlden betyder vad jag förstår att gå tillbaka till tiden före webben, alltså före 1990. Eller kanske före ARPAnet ca 1969 som sen utvecklade sig till det som vi kallar internet. Och ska vi gå tillbaka till tiden före apparna, dvs program som körs på elektroniska datorer, så får vi gå tillbaka till 1940-talet..
Personligen tycker jag att det är en ganska fantastisk sak egentligen, detta att vara jämnårig med datorn ! Att ha fått uppleva ett sånt fantastiskt teknologisprång i mänsklighetens historia. Jag vill definitivt inte leva utanför appvärlden, trots att den ju kräver att jag hela tiden hänger med och lär mig nya saker. I stället för att vara rädd för dem.
Teknologin har tagit oss hit och det finns ingen återvändo, teknologin kommer också att vara vår enda räddning.
Att ’leva utanför appvärlden’ är ludditers motto (eller Kim Jong-Uns ;-)
Du såg inte det ”poetiska” eller symboliska i vad jag skrev, Bert. Att säga ”släcka smarttelefonen” betyder ju i klarspråk att jag säger så här: Försök leva ens en sekund eller en minut utan era jävla appar ! Det är ju inte bara ni som suger ut verkligheten via apparna utan apparna gör det också visavi er själva: De fångar upp allt om ert personliga liv och skapar en megaprofil av var och en. Och den här ”profilen” fogas ihop med alla andra profiler från hela världen i Googles och Facebooks och alla andra storfirmors stora ”profillager”. Där de bearbetas med passliga algoritmer och ger upphov till nya algoritmer, vilka sakta men säkert skapar det som kallas för konstgjort ”intellekt”.
Att tala öppet om det här borde ju vara en första rangens fråga för oss alla ”kommunister”. Här refererar jag till en fin artikel i tidningen Le monde diplomatique (på finska) nr 6/2016, s 8-9: Pierre Rimbert: Yksityistietojen politiikka.
Och så refererar jag såklart till mitt eget blogginlägg där jag ställde frågan om vilka fel vi om 40 år kommer att se att vi gjorde idag. Största felet är att vi är totalt blinda inför hur vi bygger upp denna virtuella värld utan att ha nån som helst koll på den. Och dessutom: Att vi är totalt blinda inför faran med att vi exponerar hela mänskligheten för cancerframkallande mikrovågsstrålning.
Det är bara skenbart vi skulle förflytta oss till 1940-talet om vi släckte smarttelefonerna. Med samma teknikoptimism, som Bert representerar, vill jag också säga att vi säkert skulle uppfinna en ny sorts kommunikationsteknik också utan dödlig strålning.
Eller så skulle vi vara tvunga att lära oss kommunicera med nya medel, såsom mina kattor gör: De tittar mig i ögonen och blinkar och jamar litet till. Och märker skåpdörren med sin fuktiga nos.
Sekunder, minuter och timmar, nångång till och med dagar, lever jag ju nog utanför appvärlden. Inget problem med det. För mig åtminstone, men det tycks ju nog finnas folk som blivit eller gjort sig patologiskt beroende av cybervärlden, läs sociala medier.
Och jag vet mycket väl att Google hela tiden – vid varje sökning jag gör – bygger upp en profil på vad de tror intresserar mig. Så jag vet att jag inte alltför ofta ska googla på jihad eller bin laden.
Jag vet också att man i fråga om så kallad artificiell intelligens inte kommit längre än att man fortfarande inte ens har kunnat definiera vad som egentligen är intelligens. Så att förfalla till skräckscenarier med fientlig AI som tar över världen låter lite paranoitt.
Pierre Rimberts artikel kan jag tyvärr inte läsa på vare sig finska eller franska eftersom de kapitalister som sitter på upphovsrättigheterna inte velat dela texten på internet :-(
Christian’s piece rouses simply masses of memories in my head, and also thoughts which refer to problems which I am still nowadays trying to tackle … . As to my background: I was recruited for political activities in Kiel/Northern Germany in ca 1965, experienced the hugely frustrating reactions of the public during the years up to 1968, then the explosive spread of student activities to all of West Germany after a policeman shot a student demonstrator in Berlin, after that the gradual takeover of more and more groups by the ever more radical representatives of a ”somehow-Marxist” ideology. They introduced Marxism by simply talking in Marxist terms in very selfsecure ways, pushing/freezing out anybody who did not follow the trend, later introducing types of study circles whose methods one can only classify as brainwash (very similar to what is known as the more usual forms of ”exercitiae” in Catholicism) – which in turn produced (in the course of 2-3 weeks) believers with whom a normal conversation was not any longer possible and who accepted Stalin as one of their ”5 classics”. By 1971 this development had produced a (rather small) number of recruits for the RAF (also known as the Baader-Meinhof group) plus so much internal disagreement about the ”correct” ways of thinking/acting that the whole thing fell apart.
I was never in the ”mainstream” of this development, was in fact over time frozen out from 3 different groups all of which were taken over by the same radical ”Marxist” core group. The reason for their dislike of me was my lack of ”belief”: I did not feel like following obediently the demands of a group which was not really able to give convincing explanations what they were actually meaning by their terms (about the desired state of ”socialism” they settled for the explanation that the proletariat, once in power, would then decide what that would be) and also was with glaring obviousness blind to the psychological mechanisms at work within the group. – In fact they did for a while take action to spread a psychological theory, namely the theory of Wilhelm Reich, which proclaims sex as a necessary precondition for mental health (which had quite some appeal for students of those still sex-starved times), also practised sex among themselves, but – once they had recruited new menbers by means of sex – rejected then any idea that psychology might also have some importance for political theory or practice. For me, who was (and is still) very interested in psychology, this was of course rather frustrating and contributed to my decision to leave Germany, eventually ending up in Finland.
Once I found in Finland time and energy to become politically at least a little bit active, I found the situation not SO very different from the one I had left in Germany. I am still grateful to Peter Lodenius that he was in 1997 publishing my ideas about Freudarxism in Ny Tid, but there was not ANY reaction to it afterwards – nobody took the idea up, nobody even asked more. Which of course will not get any man over fifty (me) to change the direction of his activities any more. And with the recent wave of populist demagogy I did see a need to try and spread knowledge about political psychology. I initiated a group about it, but found (again) that the interest for it was neither widespread nor lasting. A Freudarxist analysis of the matter pointed out that political activists (who basically should have uses for political psychology) tend to ”believe in themselves” (same as entrepreneurs), thus thinking that they already know enough psychology for their activities (and anyway keeping themselves too busy about acute political problems – of which our politicians do provide masses – to still sit down to discussions about psychological theory). And what to do in this situation? One possibility would be to concentrate on a different group, e.g. trying to interest (instead of political activists) such people who WRITE about politics, as e.g. journalists or also people who write in this blog (which is, after all, also advertised in the web edition of Ny Tid, thus might reach at least SOME readers). And to all readers of this who might be interested I should here like to point at the Facebook group ”Political Psychology – julkinen ryhmä”, where I also intend to write the invitatation to the next meeting of the group (which will be on coming Tuesday, 21.03., at klo 18:00 in the restaurant in the 8th floor of Stockmann – the elevator brings anybody straight there -, two persons who know VERY much about psychology already having promised to come).
Tack Ernst, fär ditt inlägg. Sorry, I answer in swedish.
Jag tror att vi har gått igenom ganska många liknande skeden i vår politiska utveckling under årtiondena som gått. En sak, som vai kan vara lyckliga över, är att det aldrig skapades någon ”RAF”-liknande organisation i Finland. Kanske vi har Jaakko Laakso att tacka för detta. Jag minns under det tidiga 70-talet hur Jacke kunde hålla 3-4 timmar långa brinnande tal mot maoismen och all slags extremism inom vår rörelse. Han helt enkelt smulade sönder allt motsånd mot den ”riktiga” stalinistiska marxismen-leninismen, så att det inte blev kvar några möjligheter för motståndarna att fortsätta att utveckla sina idéer. Högern fick ju sin egen ”RAF”, Pekka Siitoins nazistiska rörelse, som bland annat ledde till mordbranden på tryckeriet Kursiivi 1977 i November. Men vi svarade inte med samma metoder, och dessutom var ju inte Siitoin vår ”huvudfiende”.Hur som helst så finns det mycket kvar att forska i vad gäller de här händelserna hos oss på 1970-talet.
Den reichianska rörelsen föddes dessutom, mig veterligen, först långt senare i Finland, som en helt egen rörelse under 1990-talet. Och då var den redan helt fristående från marxismen och från den politiska rörelsen. Genom många slumpartade händelser kom jag med på ett hörn i den rörelsen också, men då var jag redan grundligt vaccinerad mot det starkt sekteristiska i alla dessa rörelser och jag kunde betrakta den ”på avstånd” hela tiden. Och gör det fortfarande idag.
Ett svar till Bert ännu.
Man behöver inte vara speciellt paranoid för att ana ugglor i mosen vad gäller artificiell intelligens. Detta ”AI” är redan här. Hybridkrigsföringen med automatsvar och -inlägg på Twitter och sociala medier, t.ex. i presidentvalen i USA är yttringar av konstgjort intellekt. Den femte mobiltelefonigenerationen som står i tamburen redan kommer dessutom att utgöra själva basen för allt vad som kommer att hända då ständigt nya algoritmer tröskar igenom alla megadata om oss. Idag, under 3G och 4G finns det ännu kvar ”radioskugga”, dvs områden utan mobiltäckning och utan möjlighet att kontrollera oss. Eller: områden där jag kan andas eftersom strålningen är så svag. Hela syftet med 5G är att täppa igen dessa områden med radioskugga idag. Alla platser, såväl inomhus som utomhus, skall i framtiden vara åtkomliga för storebror, skall ha garanterad mobiltäckning. Och det här är bara den logistiska basen för AI. Själva AI betyder att all megadata som samlats in och som rörts om med algoritmer kommer att börja ”leva sitt eget liv”. Vad allt det innebär vet vi inte ännu, men redan risken att där finns en fara som hotar är tillräckligt för att gripa till försiktighetsprincipen. Aj vad är försiktighetsprincipen ? Det är kärnan i allt miljöskydd och i miljöskyddslagarna: Ifall man inte med säkerhet vet att en ny teknik är säker skall försiktighetsprincipen följas, dvs nya tekniker skall inte tas ibruk.
Ställningen är nu 2-1, Bert håller på att förlora !
Jag menar hur många av oss som uppmanar att släcka apparna och sluta lita på algoritmerna.
Min nya bundsförvant uppenbarade sig idag i Hbl, i kulturspalten på sid. 40: Merete Mazzarella i sin kolmun ”Ta tillbaka samtalet från algoritmen”. Läs artikeln ! I princip handlar den ju inte bara om algoritmerna utan om det ”konstgjorda intellekt” som su hela tiden skapas av algoritmerna.
Jag skiter väl i såna här manschauvinistiska tävlingsupplägg och säger som Fidel ”Historien kommer att frikänna mig” dvs ge mig rätt. Och allsköns ludditer och skräckscenarioskapare kommer att försvinna i historiens dunkel. Merete är en intelligent kvinna som du säkert missförstått.
Från och med idag kan ni beställa ”ludditernas nya bibel”, som jag skrivit ett långt kapitel i och som utkommit på Sky Horse i New York. Tillsammans med ett tiotal bl.a. kända cancerprofessorer. Beställ via Al Libris vår bok som heter Corporate ties that binds. Redaktör Martin A. Walker.
Frånsett artikeln om 70-talsvänsterns revolution tar jag upp frågan om ”mobilsamhället” som vi tar upp i en scen i Hertsöteaterns kabaret ”Nu får det vara nog”. Där ställs frågan om demokratin. Förr skrev man på stentavlor, nu kan vi diskutera med hela världen! Jag tror inte på de diskussionerna. Jag har bara en enkel mobil utan finesser, som jag har i fickan inställd på vibration, som jag bara använder till nöds. Jag behöver inte bli nådd varje sekund. Om folk ringde mig på den vanliga telefonen och jag inte svarade, kunde de ringa igen några timmar senare. Jag ser hur omgivningen lever med sina ”klösbrädor”, ser hur min familj förstörs, ser hur folk som träffas på fik sitter med sina mobiler. Jag betonar alltid att det viktigaste sociala mediet är ”kaffe och kanelbulle”. Samtal med människor har blivit en bristvara. En vän kallade det för ”analoga kontakter”. En gång fick jag lära mig att se människor i ögonen när man talar till varandra. Nu blir alltid överraskad och nästan förälskad, när jag möter en blick. Folk ser inte längre mina vackra blå ögon!