Ville vi ha socialism eller inte ?

“Kamrat” Henrik Jansson skriver i sin “impulsspalt” i dagens Hufvudstadsbladet om sin forna tid som stalinist i Finland. Det handlar alltså om 1970-talet. Hans kolumn handlar om att försöka minnas 1970-talet och hur det var att vara kommunist då, och han säger att han fortfarande är glad över att han var det då.

Henrik säger också att boken Prokollsutdrag från subversiva möten, som han gav ut i tiden uppstod mot den här bakgrunden. “Och den känns fortfarande som min viktigaste bok”, poängterar han. Boken var en uppgörelse med tiden då han kämpade för socialismens införande i Finland. Jag läste boken och tyckte mycket om den, liksom jag också tyckte otroligt mycket om Joakim Groths nya bok “Tre bröder” (2017) , som också den handlar om ett slags uppgörelse med stalinismen i Finland på 1970-80-talen, fast Joakim inte riktigt var med så djupt då, som han själv ofta säger. I sin bok har han velat pröva på hur det skulle ha varit att bara stalinist upp till öronen – det har han berättat åt mig.

Henrik Jansson skriver i HBL idag: “Ändå är det en myt att vi “stalinister” skulle ha velat ha revolution i Finland och skapa en sovjetstat. Jag ville det aldrig, och jag känner inte heller till att en enda av mina dåvarande politiska vänner skulle ha velat det”.

Här är vi tillbaka igen i den punkten, som jag behandlat i många av mina blogginlägg tidigare och i artiklar bl.a. i Hbl. Henrik Jansson ljuger på sätt och vis då han förnekar att vi skulle ha strävat efter att genomföra socialim hos oss. Hela vår rörelse strävade efter detta ! Alla våra politiska program strävade efter att genomföra socialism. Vår marxist-leninistiska teori och ideologi strävade efter detta. Och vårt “kära broderparti” Sovjetunionensn  kommunistiska parti gjorde det, skuffade på oss. Så varför förneka det ? Kan vi inte hellre säga nu att det var en jäkla tur att vi misslyckades i vårt uppsåt ? Att revolutionen blev på hälft, eller att luften gick ur den just som saker började röra på sig.  Visst ville vi genomföra socialism i Finland, men vi kunde eller förmådde inte beskriva den i detalj. Kanske var vi rädda för att göra det. Litet som den politiska högern i Finland just nu som inte vågar säga öppet rakt ut att man eftersträvar en riktig ordentlig högervändning i Finland via Social- och hälsovårdsreformen och en del andra reformer som är på gång eller på kommande i en nära framtid. Men innerst inne körde vi på i riktning mot socialsm med full fart hela 1970-talet. Eller åtminstone halvfull fart.

Men “den samhälleliga situationen var inte mogen”, som man ofta sade då. Inte var den mogen i januari 1918 heller men ändå gjorde man revolution. Kanske vi hade lärt oss såpass mycket av händelserna 1918 att ingen på riktigt orkade radikalisera läget ännu mer än vad som gjordes på 1970-talet. Tack och lov !!!

Situationen på 1970-talet var konfliktfylld alltså – dels ville vi ha socialism, men dels ville vi “hoppa över själva revolutionen”, den “hemskaste fasen” av vårt upptåg.

Med det här vill jag bara få sagt att vi inte ska förneka inför oss själva vad vi sysslade med då på 70-talet.

Liksom vi inte heller ska förneka vad kommunisterna i Finland sysslade med våren 1948 – för exakt 70 år sedan. Eller vid tidpunkten för storstrejken 1956.

Det var klasskamp på riktigt och på allvar, som kunde ha spårat ur. Verkligheten kunde ha tagit en oväntad vändning. Men den gjorde inte det.

This entry was posted in Bloggar, Christian. Bookmark the permalink.

2 Responses to Ville vi ha socialism eller inte ?

  1. Bengt Svensson says:

    ”Ändå är det en myt att vi ”stalinister” skulle ha velat ha revolution i Finland och skapa en sovjetstat. Jag ville det aldrig, och jag känner inte heller till att en enda av mina dåvarande politiska vänner skulle ha velat det”.
    Denne Henrik J, som jag inte vet någit annat om, tycks alltså inte förneka att han vill(e) införa socialismen i Finland. Såvida man inte sätter likhetstecken mellan socialism och sovjetstat.

  2. anders says:

    Henrik kanske rörde sig i de mera flummiga kretsarna – det var faktiskt skillnad också inom i synnerhet studentrörelsens socialistiska falanger, som man märkte var gång man hade träff med SOL i större sammanhang. Stentuffa revolutionärer (men knappast någon som hade lärt sig göra bomber alltså, det var ju den tiden det), drömska rödhippies som ju bara var med, fd eller blivande trotskister – maoisterna hade ju redan kastats ut – sergeanter och pacifister (men få löjtnanter utom ett par tre) och allt annat därmed. Finlandssvenskar sågs med viss misstro, för vi verkade inte riktigt ta det på allvar. Dom av oss som faktiskt hade en bakgrund i arbetsrrörelsen verkade kanske ibland mest dubiösa – vi tog revolution på allvar och visste också att det här inte var det. Epater le bourgeois var melodin även då vi hejade på den heliga treenigheten – alltså inte MEL utan Sinisalo, Kainulainen, Torvalds. Eller så….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.