Män och jämställdhet

Jag deltog häromveckan i den fjärde konferensen om män och lika rättigheter. Vi har nu kommit så långt att det är män som börjar kräva jämställdhet – pojkar spolar skolan, unga män marginaliseras och kvinnorna kör förbi på alla områden.

Men konferensen fokuserade förstås på proaktivitet; pojkars och mäns roll och ansvar i jämställdhetsarbetet och hur sociala normer kan och bör förändras.

Av de cirka 350 deltagarna var 73 % från Norden och av dessa nordiska deltagare var 79 % svenskar, vilket förstås delvis förklaras av att konferensen ägde rum i Stockholm. Av de övriga deltagarna var 23 % från Europa och de resterande 4 % från Turkiet, Afrika, Asien och USA. Könsmässigt var deltagandet något jämnare än det brukar vara i fråga om jäm­ställdhet; 61 % kvinnor, 32 % män; de resterande 7 % av namnen på deltagarlistan var såna där åtminstone inte jag kunde avgöra könstillhörighet.

Konferensen arrangerades av regeringskansliet tillsammans med den nygrundade jäm­ställd­hetsmyndigheten, världsförsta i sitt slag. På deras webbsajt finns också en länk till den svenska feministiska regeringens, också världsförst i sitt slag, jämställdhets­mål­sätt­ning. Sverige drar ifrån, nån borde tipsa Sipilä.

Konferensens program öppnades av svenska jämställdhetsministern Lena Hallengren och ordförande för Locker Room Talk Shanga Aziz och keynoteinledningen hölls av ’vår’ pro­fessor emeritus Jeff Hearn.

Lena Hallengren presenterade det svenska feministiska regeringsprogrammet och den nygrundade svenska jämställdhetsmyndigheten. Shanga Aziz tyckte att jämställdhet borde tas in i grundskolans läroplan ren för lågstadiets 10-åringar och undervisas lika effektivt som t.ex. matte och för pojkarnas del involvera förebilder som t.ex. Zlatan.

Den första dagen upptogs av plenarsessioner och paneler och den andra mest av arbete i sex olika workshoppar; om normkritiskt arbete i skolan, främjande av jämställdhet via ut­bildning, manlighet och vård, unga mäns sexuella hälsa och rättigheter, hur om­defi­nie­ring av manlighet kunde eliminera sextrafficking och hur jobba med unga män för att förebygga våld och hedersvåld.

I den första panelen som diskuterade vad man på officiellt håll kan göra för jämställdhet framkom bl.a. att man planerar att uppgradera den svenska 3+3+3-modellen för föräldra­ledighet till en 3+3+7-modell. I den andra panelen diskuterades hur pojkar och unga män kunde engageras i jämställdhet genom en normkritisk approach. Här fokuserades mycket på fädernas roll, pappor borde uppmuntras att ta hand om sina söner från späd ålder i mycket högre grad och aktivare än nu. Attitydarbetet borde fokuseras på grupper med hög förändringspotential, män som är villiga att ifrågasätta och förändra sina manliga normer, vilket ansågs vara män från socioekonomiska mittenkategorier.

I ’min’ workshop, om att bland unga killar förebygga våld och så kallat hedersvåld dis­ku­terades könat våld som det murbruk som håller ihop patriarkatet, sexism, mobbning, hat­prat och porr – alltför ofta unga killars enda sexundervisning.

Det fanns en massa ung manlig jämställdhetsentusiasm och -energi samlad på kong­res­sen och det finns organisationer – i Sverige t.o.m. en myndighet – som vill och kan kana­lisera den. Men sen finns det ju män som inte överhuvud är intresserade, som t.ex. vår största mansorganisation Miessakit som tydligen fortfarande tror att jämställdhet är att ta rättigheter från män och ge dem till kvinnor. Plus börsklubbare och andra dinosaurier som på sitt eget sätt – som varnande exempel – befrämjar jämställdhet.

This entry was posted in Bert, Bloggar. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.