Vådan av att vara finne

Farfarsfarfar var finlandssvensk. Han hette Josef Wilhelm Durchman. Han gifte sig i Enare med Emma Charlotta Reuter. Även hon var finlandssvensk. Han var präst. Han avled som prost i Ruovesi 1891.

I mitten av 1850-talet blev dessa båda finlandsfinnar. Samtidigt med tiotals finlands­svenska tjänstemannafamiljer beslöt de som tjänare av totalt finskspråkiga församlingar / kommuner bli finskspråkiga.

Josef och Emma fick tretton barn. Av dem var sju flickor och sex pojkar. Det finns ett antal brev mellan barn och föräldrar bevarade. Ett av dem var skrivet till sönerna Nils Gustaf och Lahja Hyvä som idkade studier vid Helsingfors universitet. Nils blev läkare, Väinö präst. Brevet börjar på svenska, ”Kära Nils Gustaf” och fortsätter ett par sidor senare på finska ”Hyvä Lahja Hyvä”.

Min farfar Väinö Kauno, andra sonen med finskt namn, beslöt i slutet av 1800-talet bli fennoman. Beslöt, jo. Blev. Blev Väinö någonting, blev han helt och hållet, med hull och hår. Med Linnankoskils upprop blev han Turkanheimo, alltså heimo, en riktig äktfinne.

Blodet som deras barn fick ärva var rött, inte blått fast så många släktingar i tiderna så skulle önskat, kanske. Reuter kommer från gården Röytälä eller liknande, Durchman har gårdsnamnet Turkka som bakgrund. Bondlurkar från Finskfinland.

Nu vet ni alla att jag inte alls var en finne som våren 1971 trängde sig i den fina svenska församlingen Lukas i norra Helsingfors. Nej, jag hade anor och blod som över tvåhundra år hade varit en del av finlandssvenska tjänstemannaeliten i östra delen av kungariket Sverige.

Så, vad grälar vi om? Språk? Antaganden? Inbillningar? Jag känner mig som finlands­svenskfinsk efter 30 år som präst i Borgå stift. Hör jag någon, även obekant, tala svenska, vill jag gärna tala svenska. Med fyra av mina barnbarn talar jag endast svenska. Inom stora familjen diskuterar vi ofta orsaken till skolsvenskans dåliga effekt. Varför talar inte Ronja eller Kalle svenska med mig? Varför vill de inte tala svenska med Viena eller Veeti till exempel. Mina syskon, åtta till antalet är i allmännhet språkkunniga. Endast den yngsta, Sepe talar då och då svenska med mig, Alla är vi goda vänner. På finska.

Någonting ur minnen från 1840-50 –talen är emot svenskan i våra finska själar. Engelska går bra för många. Allt mer är positiva om man frågar om tyskanryskanfranskanspanskan, men svenskan, fy. För mig kom svenskan genom finska kyrkoförvaltningen i Helsingfors stift. Min tjänstemannakompetens ifrågasattes grovt och det var väldigt nära att arbetslös­heten på finska skulle förlängas onödigt länge. Då frågade jag om Borgå stift skulle ha nytta av min kompetens. Vinken gav prosten Erkki Niinivaara. Kanhända han även rekommenderade mig hos biskop John Vikström i Borgå.

Några släktingar tog illa upp, men ej länge. För mig gällde det att lära mig språket. Efter ca sju år – uppskattning, men den uppskattningen har sin grund i berättelserna om Jakob, patriarken – fick jag bekräftat att åtminstone något har jag lärt mig. Jag ville genast efter att ha börjat i Lukas att jag kunde förstå språket i sin helhet. Tonfall, ordval, dialektala uttryck, tillit, förtroende i samtal med gamla och unga, barn, föräldrar, famo, fafa, mommo, moffa; alla människor skall väl en präst kunna lyssna på, kunna tilltala. Även underto­nerna.

År 1978 blev jag som ende sökande utnämnd till kyrkoherde i Vanda svenska församling. Vid slutskedet av en förrättning i början av 1980-talet sökte sig en man till mig medan de första gästerna redan hunnit ut och frågade med låg röst: ”Ursäkta, men kan ni säga hur han är, den där Turkka, han är ju annorlunda, röd och sånt. Ni arbetar ju med honom”. På programbladet stod det nämligen att en kollega skulle sköta förrättningen. Min förvåning syntes antagligen eftersom han försvann utan att vänta på ett uttömmande svar. Jag blev väldigt glad – någon svenskspråkig antog att jag var finlandssvensk!

Detta vill säga: vi kan förstå eller missförstå varandra vis vi så önskar. Människor allihop.

This entry was posted in Bloggar, Ilkka. Bookmark the permalink.

One Response to Vådan av att vara finne

  1. Anders says:

    Hur långt inne sitter månne misstron? Eller hur länge?

    Som ättling till en svensk och en finsk – med omvägen över sovjet en liten tid – och gift med en dotter till en viborgare, det blir alltså ryskt, tyskt (egentligen elsass, så där halvfranskt) finskt och finlandssvenskt, uppväxt på två språk, skola på ett, yrke på båda….står jag alltid lite främmande för hur viktigt det ännu är för många att vara Svensk eller Finsk eller ännu värre Finlandssvensk (dottern i Sverige är förstås Sverigefinsk eller?) (fast kompisarna kallar henne mumin).

    Det är svårt att kalla det för nationalism – nationen har ju aldrig varit enspråkig – eller ens rasism – språkism? – så är det faktiskt 1840-50 som går igen?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.