Åbo 1968 – Åbo 2018

Första internationella uppdraget i min första tjänst som studentpräst vid universitetet i Uleåborg hade jag i Åbo. WSCF – World Christian Student Federation – hade förbundsmöte i Otnäs. Det föregicks av en konferens om världens problem i Åbo. Kriser som diskuterades var Biafra – Nigeria, araber – judar, tredje värld – imperalism, utveckling – utsugning, bl.a.

Min uppgift var att vara hjälpreda till kontaktpersonen för utländsk press. Den var för min ovana och mycket blyga erfarenhet enormt fint representerad. Själv hade jag rest nästan världen runt, dvs varit över till Stockholm år 1948 med Bore något och i Sigtuna 1967 per tåg över Haparanda. Så en överraskad kyrkohistoriker med brinnande intresse för exegetik simmade då i ett hav av helt riktiga, levande araber, israeler, nigerianer, engelsmän, argentinare, svenskar, norrmän, tyskar (BRD och DDR), italienare, schweizare, sydafrikaner, rhodesier, irländare,….

Studentkåren vid universitetet i Åbo ville vara med om kalaset. Den inbjöd informatörerna i skaran, pressen med ett modernt uttryck, till bastun. Jo, naturligtvis var den nya elbastun väldigt varm. Själv hade jag på mitt ansvar Afrika. Även sydafrikanerna kom med, Nigeria/Biafra också. När gästerna hade blivit introducerade till de hemliga riterna i bastun, hade duschat och var på väg till hjärtat av utrymmen, hände följande:

Nigerianen gick in först, därefter kom representanten för Biafra, (”landet” som hade Finlandia som nationalhymn) sedan jag. Nigerianen, joruba, kom störtande tillbaka, kolliderade både med mig och sin ibo opponent och meddelade med högra handens pekfinger höjt: ”You know, i am a human being. Inside there is over 100 grades Celsius. I am 75 per cent water. Water boils at 100 degrees. I am not staying there!”

Det enda jag kunde göra var att ta dem ut till stan, förklara med min knaggliga engelska de fysiska lagarna som ändå höll finska folket vid liv den livsfarliga saunan till trots. Vi åt tillsammans, diskuterade ditt och datt och beslöt sedan att de kunde möjligtvis, kanske göra ett nytt försök med sauna med lägre temperatur. Det lyckades utan att deras water skulle ha blivit kokhett.

Nå, femtio år och ett par månader senare var jag i Åbo igen som en pensionär som inte någonsin tänker pensionera sig från arbetet för människornas jämlikhet, kulturella, könsrelaterade, ekonomiska, samhälleliga jämlikhet. En mänska är en mänska, det är väl innehållet kort definierat. Nu gällde det en panel om genusjämlikhet. En djup omsorg om nordiska marginaliserade män hade lett Åbo Akademi att ordna den. I Sverige har problematiken med #metoo lett till en äkta svensk diskussion med inlägg, mördande svar och gensvar i twitter, facebook, tidningspressen och alla möjliga media.

Vid Finska viken i Valkom hade jag inte alls förstått att mäns blod kokade så hett för de arma, närmast manliga, svenska medborgare som blivit utstötta. Genom min andra yrkeskarriär känner jag problemet här i vårt land mycket väl. Min analys om läget var och är helt annan än den berömda, för många ökända debattisten Alexander Bards. Riktig klar blev jag inte om den svåruttalade Mparmpagiannis tankar om orsakerna, men antar att hans medicin inte just var mycket mer analytisk än landsmannens.

Åbo Akademi spydde ut den tilltänkta paneldiskussionen ur sina egna utrymmen. Detta trots att Akademin bland deltagarna hade två representanter, en historiker och en genusforskare. Min åsikt är att forskarna kunde avvisa den grova femininisthatcentrerade ”analysen” som endast kan leda till upprepade konflikter som leder till fronter och löpgravar.

Varje utstött ung man har en lång historia med negativa upplevelser bakom sig. Ingenting opersonligt massbemötande kan hjälpa dem. Ingen kort aktion med massor av pengar kan hjälpa dem. Vår demokrati har sina traditioner med regeringar som byts efter varje val. Vi vet att grundskolan är tilltänkt – med förskoleuppfostran – att vara 10 år. Om ett barn redan som pojke/flicka lever ett liv i utanförskap – sällan av eget val – så krävs till ”helandet” många år av medkänsla, vänskap, omtanke tillsammans med pålitliga vuxna och barn.

Ilska har jag prövat under mina Iceheartsår. Till all lycka har vi bland oss Iceheartsfostrare tillräckligt många försonliga men sega kvinnor och män. Tolv år av gemenskap kan få en förändring till stånd, tre regeringar, tre kommunfullmäktigeperioder: kravet.

This entry was posted in Bloggar, Ilkka. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.