Populism, falska nyheter, sträv röst, åsikt

Åbo 19.11.2018, internationella mansdagen, Kino Diana, Humlegårdsgatan. Alexander Bard, Johan Mparmapagiannis (eller åt det hållet), två forskare, en ung man, en äldre man och en kvinna som diskussionsledare.

Utgångsläget var och är helt och hållet riktigt. Hela Norden har i detta nu en växande skara unga eller nästan medelålders män som upplever sig vara utanför, bortskuffade eller bortglömda. Vad detta beror på, där skar det sig. Gästernas centrala påstående är att feminismen har gjort detta. Feminismen i sin iver att spränga glastak har i själva verket skapat en djup ojämlikhet, skuffat, trängt, tvingat dessa arma män till arma utbildningens, arbetslöshetens, brottslighetens och fattigdomens öppna hav.

Alla som hörde påståendet – här visserligen tillspetsat – visste bättre. Svårare var att komma till en diskussion, till en analytisk och uppbyggande diskurs. Påståenden haglade över den samlade skaran, de flesta deltagare blev bemötta med ilska utbrott och långa haranger om saker och åsikter som ingen ännu hade ens sagt.

Mot slutet kunde historieforskaren Ahlbäck och genusforskaren Mannerström genom sakargument komma till en avslutning som åtminstone en aning tillfredsställde mig. Människornas jämlikhet är inte ännu verklighet men vi har kommit ganska långt här i Norden. Kanske måste vi allt oftare medge att jämlikhet inte betyder likhet. Lika ofta måste vi medge att det finns väldiga problem att övervinna innan en verklig jämlikhet råder. Ekonomiska skillnader leder titt och ofta till att bättre bemedlade skapar sig skyddsrum mitt bland övriga. Oviljan att medge att skatterna är till att bygga och upprätthålla samhället, inte att plåga och utsuga medborgarna.

Varje samhälle har sina utstötta. Inget samhälle får anse dem vara sämre medlemmar, medborgare eller en börda som måste avskaffas. I stället bör vi här – kanske även i EU – sträva till att skapa ett samhälle som snabbt reagerar till hotande utanförskap. Om grundskolan inte klarar av att ge alla en fungerande avgångsbetyg, då måste skolan allra först reagera och analysera orsaken till det. Varje skola bör ha ett gemensamt ansvar för alla sina elever. Varje lärare bör inse sitt ansvar för varje elev i skolan.

Min andel i diskussionen kunde knappast eller inte alls påverka utgången. Jag kunde endast komma fram med vår verksamhetsidé: att genom att plocka redan vid sexårsåldern vilsekomna barn för att tillsammans med dem reda ut svårigheter, problem som i skolan, familjen och socialvården dem möter. Efter tolv år med en och samma fostrare, en utbildad socialarbetare kan dessa barn uppnå målet, en genomgången grundskola och fortsatt yrkesutbildning. Genusforskaren och historikern vid Åbo Akademi fick stå ut med våra utrikesgästers påhopp. Speciellt Bard ville se ”feminismens” framgång som orsak till mäns nödläge. Män, speciellt dessa utstötta, måste enligt honom få ett eget rum där ingen ”feminist” mera kan slå sönder deras självförtroende eller vad nu sen slagits sönder.

Med en approbatur i sociologi kunde jag inte påstå mycket om samhällskritiken de kom fram med. Som kyrkohistoriker kunde jag dock inse hur kort perspektivet i deras påståenden var. Underligt att ens väl gjorda serier om kvinnans befrielse från Sverige inte alls har fått utrymme i resonemanget om feminismen. Det är skamligt att kvinnorna själv måste bryta sönder den människosyn som det industrialiserade samhället försökte upprätthålla.