Specialundervisning

Stadens första speciallärare tog avsked. Hon hade under de sista tjänsteåren skickat brev till några hundra av sina elever från de olika skolorna i staden, från nästan alla årgångar. På svaren byggde hon sin hälsning.

Hon berättade att hon några gånger under sin karriär hade tagit upp frågan bland kolleger i de skolor hon hade medverkat. Respons hade nästan uteslutande varit negativ. Nu tänkte hon berätta åt oss alla som infunnit sig till lokalen hon valt för ändamålet. Tyvärr var de flesta förtroendevalda inte intresserade av hennes erfarenheter. Vi fick höra att mera än två tredjedelar av alla hon skickat sin förfrågan hade svarat. Det var hon väldigt glad för.

Hon berättade att det mest positiva var beskedet att många tyckte att hon var en trevlig, vänlig men bestämd lärare som för det mesta fick goda resultat. Det hade för alla som svarat alltid varit en glad och fin dag de fick vara tillsammans med henne i den lilla skrubben som i de flesta skolorna hade reserverats som speciallärarens arbetsrum. Som parentes berättade hon om undantaget; ett rymligt rum med ändamålsenligt möblemang, dock endast för utrymmets dåliga isolerings skull givet åt henne. Kallt. Ohyggligt kallt om vintern, men rymligt.

Det som sedan i svaren fick henne till tårar var det enhetliga beskedet att vartendaste ett barn med bävan hade väntat på den stund hon knackade på dörren till klassrummet; de mest elaka lärarna sade genast namnet på eleven som var ”special”. De glåpord som än viskade än tydligt uttalade följde hen när eleven i fråga gick till den väntande specialläraren som ledde vägen till specialundervisningen.

Alla var av den åsikten att glädjen i själva utrymmet var äkta. Alla visste dock lika väl att under kommande rasten fick de motta frågor, för det mesta otrevliga. Vilket svar man än försökte för att undfly menande blickar, huvudskakningar, hånskratt med, var misslyckade. Andra elever hade igen fått bekräftelse att hen var special. Speciellt pojkar på mellanskoleklasser, senare högstadiet från åren hon var ung berättade om sexuella vinkar, ja till och med trakasserier som kunde fortgå hela resten av dagen.

Talaren hade allt emellanåt svårt att tala, känslorna tog över. Hon avslutade sin hälsning till auditoriet med ett önskemål: gör något så att speciallärarens fina yrke en dag kunde vara bara glädje, hårt arbete utan ett hot om att bli ett stämplande element för elever som är i behov av specialundervisning.

This entry was posted in Bloggar, Ilkka. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.