Öbor är en sort för sig

”Frun föreslog att vi skulle korka upp champagnen.”
Det var grannen som kommenterade regeringens avgång någon timme efter beskedet. Sipiläs regering har inte direkt rosat marknaden här ute i autonomin, så det kan ha varit fler som lät korkarna smälla den dagen. Vi nöjde oss med en god, men billig cava. Tyckte det var lagom.

”Man skulle lika gärna kunna ha en folkomröstning om huruvida Einstein räknade rätt eller låta passagerarna rösta om vilken landningsbana piloten bör landa på.”

Gissa vad det handlar om. Brexit. För uttalandet står biologen Richard Dawkins (han är känd, googla), som anser att största delen av britterna inklusive han själv inte borde ha fått rösta eftersom de inte hade tillräckliga kunskaper.

Citatet är plockat ur Yuval Hararis bok 21 tankar om det 21:a århundradet.
Finns det i dag någon enda som vet hur Brexit slutar, dvs blir det, blir det inte eller blir det en tumme istället för en rock (minns ni den sagan?). Blir det en ny folkomröstning nu, när folk vet mer, eller gäller Camerons ord om att folkets röst 2016 gäller en gång för alla? Parlamentet ska visst rösta om något den här veckan, men det betyder inte att vi blir mycket klokare.

Dawkins borde ha fått ett ord med i laget också här på vår holme. Här ska det slås ihop kommuner, 16 skall bli 4. Tycker den sittande landskapsregeringen och en inte helt obetydlig del av befolkningen. Men hur och med vem, där går önskemålen brett i sär. Och så finns det kommunala bossar som inte alls vill se sammanslagningar. Klart det, vem garanterar att en boss i kommun P fortfarande är boss om P går samman med kommunerna Q, R och S? Så det ordnades en del kommunala folkomröstningar. Närmare bestämt sex. I fem av dem blev det ett klart ”nej” till att hemkommunen skulle gå samman med någon annan. I ett fall blev svaret ”ja” med knapp marginal.

I dag är 30.000 ålänningar uppdelade på 16 kommuner med 92 invånare i Sottunga och 11.000 i Mariehamn. Frågan är hur länge Sottungaborna håller ut. Förra gången det diskuterades sammanslagning var för 50 år sen. Då var invånarna 175 och redan det ansågs vara i minsta laget för en fungerande kommun.

Motståndarna till en åländsk kommunreform säger att folk får långt till service av olika slag. Skolor läggs ner, åldringsvården försvinner bort i Tjottaheiti, det vill säga till något centrum i någon nuvarande grannkommun och så vidare. Mest av allt är man rädd för att Mariehamn ska få för mycket att säga till om.

Skolor har lagts ner också i de nuvarande små kommunerna, inte utan protester med dock. Att en gammal människa, som inte längre kan bo hemma, flyttas till en främmande miljö i någon av de tidigare grannkommunerna är kanske inte lockande. Men alla andra gamla från den tidigare lilla kommunen kommer ju till samma ställe, man finns fortfarande bland människor man känner.

Och så är det avstånden. Anhöriga hinner inte hälsa på! Fast alla vet att man kör från ena ändan av fasta Åland till den andra på en dryg timme. Och så långt flyttar farmor inte.

De som däremot kan stå inför problem är skärgårdsborna. För att ta sig från en ö till en annan krävs färjtrafik. Den finns, men går inte var tionde minut och inte mellan alla holmar. Skärgårdsborna har alltså orsak att kämpa för att behålla skolor och omsorgshem i de nuvarande kommunerna, trots ett sviktande befolkningsunderlag.

Min radikala lösning är att slå ihop alla kommuner till en enda. Men ingen har frågat mig. Och inte löser kanske det heller skärgårdens problem. Så det fortsätter väl som förut ett tag till. Kanske det blir tredje gången gillt 2070?