EU:s förflugna toppkandidater

Så var det dags igen. Det är nu tredje gången jag ser kommissionärsbytet på nära håll; första gången var det då Lissabon-fördraget var nytt och det var frågan om att Europaparlamentet skulle bli mer tongivande. Och faktiskt så trodde jag den gången på att processen skulle bli mer öppen, sedan visade det sig att nomineringarna gick till precis som alltid förr med hemlighållande i liten krets, den så kallade kabinettspolitiken, och allmänheten (eller journalistkåren) fick ingen insyn. Den gången var det under Sveriges EU-ordförandeskap.

Fem år senare, inför valet 2014, hade de tre största politiska grupperna vaskat fram en idé om att lansera toppkandidater och göra dem kända genom en serie debatter, lite på låtsas i och med att de övriga partierna inte deltog, så det fanns ingen politisk representativitet, och ingen ändå kan rösta på en kandidat i ett annat land. Dessutom var den tyske kandidaten okänd till och med i hemlandet.

Fast man lite ville bättra på processen den här gången och de Gröna deltog med Ska Keller så tror jag inte det övertygade den stora allmänheten. Men ännu mer farsartad framstod processen den här veckan då det utdragna hemlighetsmakeriet resulterade i ett val som ingen trodde var möjligt. Det är så mycket att jag minns von der Leyen från ett antal år tillbaka, då hon först tillsattes som minister. Men även den gången var hon en doldis, då i tysk politik, och fast hon sen till och med framställt som en möjlig efterträdare till Merkel så var det väl ändå ingen som placerade henne som kommissionsordförande. En ständig gissning var istället att danska konkurrenskommissionären Margarethe Vestager skulle ha avancerat till ordförande och Frans Timmermans till utrikesrepresentant, men däremot så inte de konservativa, kristdemokraterna, ge upp sitt anspråk på ledarposten. Så det fick bli Charles Michel istället som rådsordförande och sedan igen ett oskrivet blad, spanska ministern Borrel som utrikesrepresentant, en post som nog tippats gå till Sydeuropa och där en gissning gällt greken Papandreou. Att Charles Michel avancerat till så kallad EU-president är kanske inte så överraskande, men ändå verkar man inte notera att Belgien då blir utan premiärminister i och med att Michel sitter kvar efter valet i maj då regeringssonderarna inte kan enas om hur man ska tackla högerpartiet Vlaams Belang och andra högerintressen. Men att valet föll på Michel så tror jag ändå var lite väntat, i och med att han redan är andra generationens EU-politiker med fadern Louis som var kommissionär till och med 2009.

Däremot så förbluffar det mig gång på gång att det är bara de tre så att säga etablerade partierna som trots minskande väljarsiffror gång på gång står för topposterna i unionen. Vänstern, de Gröna, alternativrörelserna (vare sig det är italienska femstjärnerörelsen eller de mindre nationella partierna), de övriga starka partierna nationellt som inte lierar sig med de stora grupperna, ingen har en chans till en kommissionärspost eller något annat så kallat EU-toppjobb. Men det som kanske ändå inte är bara förbluffande utan direkt oroande är att von der Leyen dök upp som gumman ur lådan, som ett fullkomligt oskrivet blad utan någon egentlig EU-erfarenhet. Då avsikten tvärtom i hela tio år varit att ge hela utnämningskavalkaden inte bara mer transparens utan att också införa politisk ansvarighet. Det kunde väl knappt vara mer paradoxalt då Merkel ringer in en kandidat som inte verkar ha föresvävat någon av de få utvalda, regeringscheferna, på toppmötet. Men mer oroväckande är att de kanske vid det laget var så där lagom möra för en kompromiss utan att kolla upp damens bakgrund; tyska Bundestag har hört Ursula von der Leyen sedan ifjol vad gäller oklarheter i tyska försvarsministeriets finanser, där hon dels gett ut kontrakt till bekanta konsulter, kringgått reglerna för offentlig upphandling och dessutom haft översyn över arbeten som ökat i kostnad från 10 miljoner till tretton gånger mer. Och så var det floppen inom flygvapnet dessutom, där det skedde ett antal missöden.

Men att plötsligt utnämna just en sådan kandidat till kommissionsordförande som varit föremål för utredning kring oegentligheter i den budget hon ansvarat för måste väl ändå ses som ett arrogant drag, framför allt då man också betänker att von der Leyen, sina tyska ministeruppdrag till trots, knappast är särskilt bekant i Europa och frågan är om hon kan hålla hög profil. Om hela den blivande kommissionen får parlamentets godkännande, vill säga. Men åtminstone visade utnämningen på att hela paraden med europeiska toppkandidater som skulle demokratisera processen tyvärr är och förblir en fars.

This entry was posted in Anna-Karin, Bloggar. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.