Stämmer det att vi utsuger våra egna barn och barnbarn?

Rubriken för mitt blogginlägg kan låta litet rafflande. Men faktum är att jag under de senaste åren och kanske främst under  det alla senaste året ofta hamnat in i hetsiga diskussioner med unga människor, ibland mina egna barn och deras respektive partner eller nära vänner och bekanta.

De här diskussionerna har handlat om huruvida jag och den äldre generationen med mig håller på att ”äta upp” alla resurser för den yngre generationen. Då menar jag inte bara naturresurserna, vilket vi beskyllts för redan i åratal utan om kommande pensions­utbetalningar och -besparingar, olika slags förmögenheter och inkomster m.m.

Diskussionerna har ofta utmynnat i krav från de ungas sida att sänka på våra pensioner och t.o.m. försämra i övrigt vårt socialskydd. Helst skall också de eventuella förmögen­heter, ofta ganska obetydliga,  vi lyckats skrapa ihop under ett långt liv redan nu tas ifrån oss, på något vis ”socialiseras”. I diskussionerna har det framförts statistik över hur mycket mindre de yngre förtjänar idag, jämfört med ”tidigare” (dvs. då vi var unga), hur osäkra arbetsförhållandena är idag, jämfört med tidigare, att de yngre idag ”inte har en chans” att skaffa sig en egen bostad. Att de mår allt sämre och att det ”beror på oss” – i brist på andra skyldiga som man skulle våga gå åt.

Det har förvånat mig och gjort mig missnöjd, att just vi ses som orsaken till alla nya svårigheter i dagens turbokapitalism. Den verkliga orsaken ligger inte mer, enligt de unga, hos de verkliga kapitalisterna och storägarna, oligarkerna och den politiska högern.

Ju mer jag har förökt förklara mig, desto djupare in i diskussionsträsket har vi hamnat och desto mer är det jag och min generation som får bära skulden till allt det onda. De verkliga marknadskrafterna och storkapitelaisterna går fria, dem kommer de unga inte åt ens i diskussionen.

I det här lilla blogginlägget kommer jag inte att kunna debattera den här frågan tillräckligt mångsidigt och djupt. Jag vill nu kasta fram det här diskussionsämnet och sedan åter­komma till det här i bloggen och jag hoppas att många andra också deltar i diskussionen. Jag har nämligen haft ganska svårt att förklara mig eller försvara mig i diskussionerna. Och jag har märkt att gamla marxistiska argument inte fungerar i den här debatten. Här skrivs teorierna om och statistiken tolkas på ett förhastat vis.

Till att börja med tar jag nu upp bara några av de frågor som varit aktuella för mig i de här diskussionerna:

1. Våra pensioner ! Har vi förtjänat våra pensioner, eller borde en del av dem redan nu läggas åt sidan eller rent av betalas till de unga ? Är samhällets pensionsmedel slut då dagens unga kommer upp i pensionsåldern ? Kort kommentar av mig:
   Pensionsreformerna under de senaste decennierna har lett till att en pensionär idag får i snitt högst 1500 euro per månad brutto. Fast man jobbat hela livet och förtjänat relativt bra. Det genomsnittliga pensionsbeloppet ligger för övrigt på samma nivå som de inkomstrelaterade arbetslöshetsunderstöden, som mången ung i flera repriser av sitt arbetsliv idag kommer att ha varit tvungna att lyfta. De ackumulerade pensions­fonderna uppgår idag till över 200 miljarder euro, och i princip rörs de pengarna inte. Avkastningarna används till pensioner. Bakom den här problematiken ligger det sk. hållbarhetsgapet – att ”färre och färre är tvungna att finansiera flertalets liv och utkomst”, som om inte vi äldre vore till någon nytta alls i samhället ??? Till exempel som barnskötare eller vårdare av egna äldre familjemedlemmar ? Eller som ”samhällets minne”.
    
2. Blir de ackumulerade pensionsfonderna och medlen kvar intakta ifall ”man inte rör dem” ? Dvs. är det realistiskt ens att tro att de kunde ”sparas” tills de skall betalas ut om säg 30 år ?Nej, inga besparingar överlever i dagens turbulenta välrdsekonomi av att bara bli liggande på hög. Sedan 2008 har gigantiska summor av besparingar och realegendom gått upp i rök pga. deflationen och värdesänkningarna i ekonomin. Prisen på lägenheter och fastigheter på landsbygden har sjunkit till en tredjedel av dess värde före 2008. Utan att någon alltså ”konsumerat upp dem”.
    
3. Trots de ekonomiska svårigheterna de senaste åren har många unga lyckats investera i egna lägenheter. Räntorna har varit rekordlåga, rent av negativa, och i många fall har man kommit åt lägenheter till billiga priser (visserligen sällan i Helsingfors kärn­områden). Lägenhetspriserna i ”periferin” i helsingforstrakten har sjunkit till hälften eller lägre sedan 2008.För att inte tala om landsbygden, där prissituationen nu påminner om 1960-talet, de stora utflyttningarna epok.
    
4. De ungas konsumtion har ökat betydligt under de senaste decennierna – man reser enormt mycket mer än då jag var ung, man konsumerar i kultur och fritid massor (till all lycka !!). Thomas Picketty tar upp den här frågan också i sin bok om dagens kapitalsim, han säger att konsumtionen bara ökat marginellt men jag är av annan åsikt.
    
5. Enligt de senaste statistiska rapporterna kan man inte generellt säga att de unga och medelålders idag skulle ha väsentligt mindre disponibla medel nu jämfört med vad vår generation hade på 1960-1970-talen.  Det finns en naturlig rörlighet gällande de disponibla medel under olika livsskeden: man äger mindre då man studerar och i början av karriärer.
    
6. Dessutom kommer de unga att ärva allt det som finns kvar av våra (de äldres) inbesparingar, och av dem finns det betydligt eftersom man just i Finland av hävd satsat på att spara genom att köpa egna lägenheter.
    
7. Däremot är det ett faktum, såsom Thomas Picketty säger, att inkomstfördelningen i västländerna bliv mycket skävare de senaste åren – storägarna till fördel. Och den här skevheten accentueras nu i snabb takt samtidigt som risken finns att betdyande mängden egendom och kapital i en kommande global kris kommer att ”förstöras”, dvs. gå upp i rök.
    

Summa summarum: Det är inte en generationskonflikt som ligger som grund för dagens hemskheter i naturen och egendoms- och inkomstfördelningen. Vi äldre har gjort vad vi förmått för att skapa ett drägligt samhälle för våra barn och barnbarn att bo i. Nu skall vi alla ta hand om samhället gemensamt. Tack och lov har vi idag en regering som jag ställer stora förhoppningar till då det gäller att tala om dagens problem med deras verkliga namn och begrepp.