Tankar om tiden och rättvisa och jämlikhet

Hösten 1987, augusti, hade jag deltagit i en nästan avslutande samling i Joensuu. Jag hade fått vara med om en intressant pedagogisk forskning i många olika länder sedan början av året 1984.

Fem doktorander höll på att finslipa sina dissertationer om läs-och skrivkonsten. Joensuu, Greifswald, Malmö, Augsburg, Hochschule der Freie Künste Berlin etc var representerade. En undersökning ledd av Joensuu uni om olika sätt att lära barnen att läsa höll på att presenteras. Det såg ut att det inte finns någon skillnad om man baserar undervisningen på bokstav, ord eller hela ord. En tabell vek dock starkt från alla andra. Tabellen visade lärarna. Skillnaden var markant. Vissa lärare lyckades bättre än de övriga, oberoende metoden. Så barnen har ett större intresse, vilja, benägenhet att lära sig vis de tycker att läraren tycker om dem. Så.

Efter den här sessionen fick jag veta att någon vill ha ett telefonsamtal med mig. Samtalet kom från SKDL som förberedde sig till följande presidentval. Meningen var att det skulle samlas en rörelse bakom Kalevi Kivistö, Liike 88. Talaren frågade om jag skulle vilja bli kampanjledare. Några minuter senare förstod jag att jag hade svarat jakande.

Allra först måste jag anhålla om tjänstledighet från min tjänst som kyrkoherde i Vanda svenska församling. Körde följande vecka till Borgå, gav min ansökan till notarien, som sade, att det är första gången en sådan anhållan kommer till domkapitlet. Det kan hända, menade han, att dk icke beviljar. Ok, sade jag, då bör jag väl lämna in en anhållan om avsked, men vi får se.

Följande halvåret kommer jag fortfarande väl ihåg. Det var faktiskt inspirerade att få arbeta tillsammans med politiker inom de egna leden, träffa representanter för alla andra partier, diskutera, debattera, skriva och se landets alla län.

En sak har irriterat mig sedan dess. Facken finansierade en stor del av kampanjen, således en stor del av min lön. Många sade till mig att jag är dum när jag endast ville ha samma lön som församlingen i Vanda betalade. Dum eller inte, jag var nöjd med lönen, nöjd med jobbet, nöjd med resultatet som var något bättre än förra gången. Jag vet att största delen av den ökade röstmängden berodde på Kalevi Kivistö själv och Liike 88 som samlade under sig många gröna, många fria demokrater, jämnställdhetsmänniskor, osv.

Men irritationen, den är den linje som facket fortfarande håller: genom de starka för de starka. Redan inom olika fackförbund är löneskillnaderna för stora. Bertolt Brechts ord om människan som är människa och behöver sitt levebröd verkställs inte. Facket följer i en lindrigare skala kapitalismens mest förföriska och falskaste tankar. Vi tror alldeles för allmänt på att de fiffigaste, starkaste, klokaste, mest utbildade, mest eftertraktade måste vara dem som får största löner, största förmåner, finaste optioner och bästa ränteintäkter på aktierna. Vad jag anser är att facket måste se till att alla fackanslutna får ett skäligt levebröd. Fackledarna anser att deras lön följer arbetsgivarorganisationernas ledarlöner. Varför? Vi är ju inte efter egennytta inom fackföreningsfolk. Vi vill att våra kamrater, de minsta lika väl som de i ledande positioner, mår väl både fysiskt och psykiskt, eller?

Vänstern är just nu med i regeringen. Vänstern har viktiga ministerposter. Kompromiss är någonting av en självklarhet i en flerpartiregering. Någon ren vänsterpolitik kan vi inte driva, vi delar ansvaret med andra partier, bland annat centern som är ångerfylld efter Sipiläs katastrofregering. Vi bör inte hoppas för mycket. Vi bör arbeta för att även följande regering kommer att få vänstern med. Och därpåföljande. Renlärighet hjälper inte, goda beslut, goda resultat möjligtvis.

Jag håller med om att tiden älskar inte fakta, tiden godkänner halvsanningar, tillspetsade åsikter om företeelser som hotar oss. Våra verktyg måste vi finslipa att de bryter igenom alla halvsanningar.