Har karlfolk aldrig ätit gröt?
Vad är det med män och vegetarisk mat? Och vad är det med journalister?
Vega hade i går ett inslag om att en skola i Åbo inför vegetarisk mat två dagar i veckan och en ung (?) journalist frågade med påtaglig spänning i rösten några elever vad de tyckte om saken. Man hörde på frågan att hon inte väntade sig jubel, att här var en sensation och skandal på gång.
Och som man ropar får man svar. Flickorna hade inget emot att avstå från kött, det gjorde de i stort sett redan. Men killarna hade minsann inga planer på att äta i skolan de vegetariska dagarna. De kunde äta på stan, vilket de hade gjort redan nu, med en vegetarisk dag i veckan. Ingen tanke på att ens smaka på det som serverades. En av killarna var ärlig nog att säga att han inte vet hur maten smakar, eftersom han aldrig har smakat. Och tänkte inte heller göra det.
Varifrån kommer den attityden? Visst finns det män av äldre årgång som har talat om kaninmat när det serverats en sallad till biffen. Och visst har en tidigare försvarsminister sagt att soldater inte kan kriga på linser och blomkål. Men varför?
När jag växte upp var något av det godaste man kunde äta sommartid nyupptagen potatis med kantarellsås. Potatisen kunde i och för sig ätas med enbart smörsås – smält smör, en skvätt grädde och salt – men kantareller är ju en delikatess de också. För att inte tala om karljohan! Ingen skulle ha kommit på tanken att detta inte var mat för en karl. Ingen talade heller om vegetarisk mat, begreppet var rätt okänt, har jag för mig.
Sommarens underbara snålsoppa var en festmåltid. Vegetarisk? Vad då? Och släpärter. Släpärtskalasen var minst lika festliga som kräftkalasen, med skillnaden att ärterna var mer lättätna för barn.
På hösten, när det var dags att ta upp potatis så samlades mostrar och morbröder med barn hos mormor och morfar till potatisupptagningstalko. Det var ett drygt jobb, potatisåkern hade ändlöst långa fåror, men man orkade. Gissa vad vi åt. Potatisgröt! Ingen tänkte på att gröten var vegetarisk och att man därmed inte fick ork att jobba.
I vilket skede kom ordet vegetarisk in i bilden? Och vad betecknade man med ordet? Handlade det om förbud att äta det ena och det andra? Stora starka karlar reagerade på vad de inte blev serverade istället för på allt det goda som erbjöds. Varför hamra in ”vegetarisk” lasagne när man kan erbjuda lasagne med halloumi? Eller ”vegetarisk” paj när vi ställer fram en härlig paj med kantareller?
Och varför försöka göra sensation med frågan ”VAD tycker du om VEGETARISK mat i skolan!?” som om det handlade om att servera levande larver. Den som får frågan hör ju vad som förväntas av svaret. (Att jag hakar upp mig på skolan beror på att den gamla generationen antagligen redan är förlorad medan ungdomarna borde slippa matas med föråldrade attityder.)
När det gällde våra beväringar skulle de ha en vegetarisk dag i veckan. Om nu det är så svårt, varför inte dela upp det hela i två halva dagar. Och inte andas ett ljud om saken. De stackars skolbarnen som påtvingas en vegetarisk lunch i veckan eller två är ju fria att vrida i sig hur mycket blodig biff som helst hemma. Eller hur?
Zuccinibiffar, fänkålsgratäng, gröna bönor med litet smält smör och timjan (och kanske litet fräst bacon), pasta med avocado. Den som påstår att detta inte är gott har aldrig smakat.
Och hur många barn har inte växt upp med gröt på morgonen. Utan att klaga på att den inte innehåller kött? (I Armenien serverar man morgongröten med bitar av kyckling och smält smör! Inte dumt det heller.)
Om det är ordet vegetarisk som är problemet, så skippa det. Inte serverar restauranger, skolor eller vi där hemma ”icke-vegetarisk” kalops eller ”icke vegetarisk” chili con carne, så varför det motsatta?
Och ytterligare en sak. Varför försöka efterapa kött när man serverar grönt? Låt maten se ut som den gör och smaka som den smakar. Vem behöver linsbiffar som ser ut och smakar som kött?
På min mormors 80-årskalas för snart ett halvt sekel sen berättade vår litet progressiva folkskollärare att man kunde blanda in hälften svamp i köttfärsen – utan att det märktes. Ett sätt att få ner priset på färsen.
Man kan väl äta svampen som den är, tyckte min mamma.
Nu ska jag ut och plocka svamp på gräsmattan!
Nu drar du nog alla män över en kam – förståeligt visserligen eftersom det är dessa män som är så högljudda. Alltså dessa wannabemän som är så osäkra på sin manlighet att den ideligen måste befästas och bevisas och allt som eventuellt kan ifrågasätta den skys som pesten. Mikael ’Vittula’ Niemi kallar detta fenomen ’knapsu’ – tornedalska antar jag. Om en man förfaller till en handling som kan klassificeras som knapsu – som t.ex att äta vegetariskt, eller att plugga – kan hela hans manlighet raseras på ett ögonblick och det kan ta månader att bygga upp den på nytt.
Man måste ju nästan tycka synd om män vars manlighet är så ömtålig och jobbig att upprätthålla. Och omöjlig att definiera på annat sätt än John Waynes klassiska ’A man’s gotta do what a man’s gotta do’ (som egentligen löd ’Well, there’s some things a man just can’t run away from’ – men med lika vagt innehåll).
Tonårskillar som just håller på att bygga upp en manlighet utan att dessvidare våga ifrågasätta dess innehåll kan ju tänkas vara speciellt rädda för att trampa i knapsu-träsket.
Men kvinnorna är ju nog medskyldiga förresten. Kommer ihåg ett program, troligen också Vega, för nåt år sen, där en journalist frågade tonårsflickor hurudana killar de kunde tänka sig dejta och en av flickorna svarade att hon nog aldrig skulle dejta en kille som läste böcker!
Sorry Bert, du har rätt, men jag blev både lessen och arg när jag hörde de unga männen skratta, inte hånskratta men överlägset på något sätt, och förklara att de minsann äter ute på stan hellre än vegetariskt i skolan.
Men det du berättar på slutet är ju bra mycket mer chockerande. Vad är det för fel på att läsa böcker? Eller tvärtom, vad är det för fel på dem som inte läser böcker? Ska fundera litet till.