Chenhamo Chimutangwende

Säker, helt säker vågar jag inte vara om namnet är rättskrivet. Men personen jag ger detta namn var livslevande. Han kom från Rhodesia fast han tyckte inte om det namnet. Hans fosterland heter idag Zimbabwe, som fick sin självständighet genom en utdragen kamp mot den vita minoriteten.

Hemma hos föräldrarna i Salo hade jag varit med om svarthyade gäster från Ambolandet. Föräldrarna var aktiva inom skörtväckelsen och missionen. Hemma hos oss stod alltid en sparbössa som hade utseendet av kyrkan Martti Rautanen var med om att bygga i On­donga. För mig var det alltså inte så stort under att i mitt arbete som studentpräst träffa namibianer, kenyaner, nigerianer osv.  Våren 1970 tillträdde jag generalsekreterartjänsten för Finlands Kristliga Studentförbund. Sedan sommaren 1968 med två stora och för studentvärlden viktiga möten i Åbo och Otnäs hade jag i mitt yrke träffat många afrikanska studenter.

Hemma hos oss hade vi aldrig tidigare haft gäster från svarta Afrika. Nu var det dags som generalsekreterare möta och ta emot gäster som kom från Afrika, även från apartheid­länderna Syd-Afrika och Rhodesia. De två första var vita sydafrikaner som var efterlysta av sina regeringar. Den tredje hade svart hy och hette Chenhamo och han kom från ett occuperat land vars namn han vägrade säga. Det namn som han använde kommer jag inte ihåg.

Han dök upp något överraskande. Han hade besökt andra länder med aktiv medlems­organisation för World Christian Student Federation och kom hit över Sverige. Kollegan därstädes hade gett mina kontaktuppgifter. En eftermiddag fick jag besked att hemma hos oss sitter en helsvart man och frågar efter mig.

Min dotter som fortfarande gärna öppnar dörren för oväntade gäster och frågar ut dem hade tagit emot honom och ringde till mig till kontoret Sjötullsgatan 17. Hon kunde inte riktig säga han namn, men han hade visat en lapp med mina kontaktuppgifter, hemadress, hemtelefon. För oss på kontoret lät det något bekant. Samma vår hade vi haft besök från sydligaste Afrika och likaväl hade de använt endast hemnummer till någon som man kunde lita på.

Spåra, buss och om en trekvart hemma. Där satt tre barn och stirrade helt häpet på en kort, stabilt byggt man i gungstolen, kostymen grå, skjortan vit, slips. Han talade lågmält med dem, dottern var redan i skolan och kunde några ord engelska, hon upprepare gärna sina frågor och han försökte hålla min. Min fru hade kommit hem och höll på med kaffet. Pojkarna var helt stumma.

Vi drack kaffe och pratade på i köket, flyttade oss till vardagsrummet och pratade. Barnen frågade i ett varifrån, varför, vad säger han, vad berättar han om. Timmarna gick, vi fick mat, han ville inte gå någonstans. Han var säker på att ingen hade följt honom hit, han ville inte ta onödiga risker genom att vandra ute på stan. Han frågade om han kunde övernatta hos oss.

Han hette Chenhamo Chimutangwende och hade kommit hit för att träffa finska aktivister vars namn han hade i minnet. Han ville ha kontakt med dem och bad att jag eller vi inom SKY/FKS skulle kontakta dem och ta reda på några detaljer.

Följande morgon satte vi igång telefonrumban. Jag kommer inte mera ihåg de namn han ville att vi skulle kontakta. Närmast var de socialdemokrater och folkdemokrater / kom­mu­nister. Efter lunchen som vi tillsammans anskaffade och lagade fick vi besked om vem som skulle hämta honom. Han bad om att de skulle få åka så diskret som möjligt, helst privatbil. Allt ordnade sig.

Vi satt i vardagsrummet. Han hade redogjort för mig om läget i landet, om befrielse­kampen och om framtidsplaner. För en så obevandrad i utrikesärenden som jag var var det nästan ett äventyr. Sönerna, speciellt den yngre, ville han också hålla sällskap. Han ställde frågor om var han var född, om hela familjen såg ut som han, om syskonen, om han själv var gift….

Det ringde i dörrklockan. Pojkarna rusade omedelbart för att öppna, Chenhamo tittade något nervöst om var kan kunde gömma sig. Jag visade honom till barnrummet och gick till dörren. Personen som stod där var obekant för mig. Jag bad honom in och vi gick till köket. Såsom vår gäst hade önskat frågade jag om personuppgifter – jag hade alltså aldrig sett mannen tidigare. Sedan ringde jag till numret vi hade haft kontakt med. Ok. Han var den riktiga personen.

Vi drack en kopp kaffe och sedan skulle Chenhamo för alltid försvinna från våra liv. Då ville yngre sonen ännu fråga om en sak. Han viskade: ”Är det helt säkert att hans hy är svart och inte svartmålad?” Jo. ”Får jag testa saken?” ”Hur skulle du testa då?” ”Jag skulle vilja få sitta i hans famn, spotta lite på mitt pekfinger och gnida hans kind med pekfingret?” Då så. Frågade om Chenhamo ville vara objekt för ett empiriskt prov. Hans leende var bredare än någonsin hittills. Han tog pojken på knät och frågade på engelska rigt or left. Pojken valde vänstra kinden. Han tittade allvarligt på Chenhamo, vätte ordentligt fingret och började gnida. Hela tiden var vår gäst på gott humör.

Ungen satt på knät och tittade häpet på sitt vita pekfinger. ”Isä, ei sen väri lähde pois.”

Till minnet av Zimbabwes frihet som kostade Chenhamo livet, bland många andra.

This entry was posted in Bloggar, Ilkka. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.