Första klassen

I tiderna satt jag som ordförande i förskolnämnden i Vanda stad. I nämnden eller kommitten eller kommissionen satt representanter från tre olika nämnder, hälsan, socialen och skolan.

Under åren förändrades namnena, skolan omdöptes till utbildning, de två övriga slogs samman och blev social- och hälsovård. Vi i kommittén ville bl a ge förskolan ett nytt innehåll; att utveckla färdigheter som läs- och skrivkonsten förutsätter eller egentligen kräver.

Genom den tanken fick vi igenom beslutet att barnen med uppskov från skolstarten får alla börja i skolans förskola. Det var ett steg men flere steg kunde vi inte ta eftersom den omfattande statliga provverksamheten upphörde 1989. Den statliga förskolkommittén diskuterade närmast frågan om förskolans plats och placering: skola eller daghem. Vi i Vanda diskuterade förskolans innehåll och målsättning. Det hjälpte oss i Vanda föga att ha rätt mål när de riksomfattande beslutsfattarna pratade strunt och fattade struntbeslut. Innehållet i varje utbildning var och är viktigast.

Idag brottas alla de barn som inte har sina läs- och skrivfardigheter helt utvecklade vid skolstarten med svårigheter av olika slag. När färdigheten ej finns är varje ABC-bok onödig. De fiffigaste, klokaste barnen utan färdigheter klarar sig genom konster och slughet ända till tredje klassen. Då får de – oavsett om de läser och/eller skriver, möta BOKSTÄVERNAS rike. En massa olika böcker att titta på, att bära i skolväskan.

Skall då ett barn berätta någon att hon/han har svårt att läsa, eller att hon/han inte alls förstår de kombinationer av olka bokstäver som varje sida innehåller? Hur kunde en elev dölja eller kamouflera bristen sin? Hemma? Pappa eller mamma eller båda blir besvikna. Till läraren? Till skolkuratorn? Vem skulle förstå utan att tycka att jag måste ju vara dum eller någonting i den stilen?

I dag sitter jag som pensionär i Lovisa, Valkom. Fortfarande tänker jag på alla de helt trevliga, intelligenta och begåvade barn jag under mitt liv träffat, på dem som inte lärde sig skriva eller läsa. Ett antal av dem har aldrig fått igenom grundskolan, men har haft goda vuxna omkring sig, föräldrar, godhjärtade lärare, någon som gav dem självförtroendet. Av dem kan ha blivit människor som inte är bittra på livet, som tror på sig själv och har lärt sig att uttnyttja all den begåvning de har. Alltför många, läser vi i statistiken, är utslagna, utan yrkesutbildning, ofta beroende av snuttjobb. Det antalet är för stort.

Alla utslagna har inte läs- och skrivsvårigheter, har aldrig haft. Men en stor del av dem har. Den fina och i sig goda skolan med kanske världens bäst skolade lärarkåren har inte för dem varit ett ställe där man bygger grunden för ett lyckat och lyckligt liv.

Mig veterligen innehåller inte ens speciallärarutbildningen vid våra universitet någon kurs om vad läs- och skrivkonsten på riktigt förutsätter för färdigheter. Vad betyder det om barnets optiska diskriminering inte gör en blixtsnabb skillnad mellan p, q, d, b? Om barnet inte hör om läraren säger mat i stället för matt? Undervisningen kräver – som den alltid har krävt – av eleven omeldelbara rätta reaktioner. Lyckas barnet dölja problemet, hjälper det en tid. Sanningens stund kommer ändå förr eller senare. Olycka……

Det finns inte mycket litteratur om saken. Marit Korkmans NepsyII(1988) på engelska och Kari Ruohos dissertation från 1989 på tyska hos oss och kanske något färskare av Torsten Klingberg i Sverige på svenska som tar upp den här problematiken. Den västerländska alfabetskriften är mig veterligen svårast för läsaren/skrivaren i detta hänseende. Men forskningen har inte någonsin tagit på allvar frågan om varför misslyckas så många som en fjärdedel vid början av vår skola, år efter år, att lära sig konsten att skriva/läsa. På tyska finns det mera litteratur om frågan, även där nästan bortglömd eller åsidosatt. Helmut Breuer, Maria Weuffen, Gertrud Kamper, Günter Kniest. Å andra sidan, varför är så många böcker helt tomma, dock skrivna med flytande penna? Fina ord, inget innehåll?

Så, igen om detta.