September 2004

Gamla anteckningsböcker är intressanta. Året 2004 kom fram eftersom den råkade vara överst. Det var frågan om jag borde slänga någonting bort. Det börjar bli brist på utrymme i skåpen.

Sjätte september 2004 läser jag, har vi, Ville och jag ett möte på kulturministeriet. Överinspektörerna Timo Haukilahti, Hannu Tolonen och en tredje vars namn jag inte hittar i anteckningen samt en fjärde som aldrig kom på plats tar oss emot. Kaffe och bulle samt en stor överraskning.

Icehearts-verksamhetsmodellen hade igen varit i Europa och igen fått ett andrapris i innovativt förebyggande av utslagning. Nu närmade de från kulturministeriet oss med ett förslag att vi två skulle verkställa någonting viktigt som stod på regeringsprogrammet.

Aha. Det stod på nämnda programmet att någon (vi två tillsammans med några få vänner i föreningen Vantaan/Suomen Icehearts) skulle under inkommande valperioden få olika ministerier och i kommunerna olika verksamhetsgrenar att samarbeta. Väggar och övriga hinder mellan dem skulle vi riva ner eller hjälpa till dem att gå över gränsen till grannförvaltningens utrymmen, lokaliteter. Kulturministeriet till social-och hälsovård, undervisning till inrikesministeriet, försvarsministeriet till arbetsministeriet. Hos dessa fanns, sades det till oss, pengar, medel för förebyggande av utslagning. Aha.

Som ersättning skulle föreningen under kommande fyra åren få medel för sin verksamhet med färdigt utslagna barn i Vanda och Helsingfors. Dessa pengar öppnade några nya dörrar, gav oss en möjlighet att utan större penningproblem att fortsätta. Kanske kunde Ville äntligen få avlönad heltisarbete i Icehearts -90. Utan lön hade han redan hållit på ett tag.

Eftersom det råkade vara Stefan Wallin som undertecknade beslutet om medlen, skrev jag ett brev på svenska till honom. Han gav ett svar och så småningom kom en minister på besök för att se dessa utstötta. Det var en bra början, men tyvär blev det aldrig något mera. Två kanslichefter, utbilningsministeriet och socialministeriet, träffades något senare för att bekanta sig med vår verksamhet. Snöpligt var att en av dem sade upp sig ett par veckor senare. Mäktiga män båda, med övertygelsen saknades, övertygelsen om att sådana här barn är viktiga.

Jag antar att varje regering efter den har haft och har på programmet samma samarbertsmål. Det ser ut att ingenting har hänt, händer. Kanske borde regeringen ha ett samarbetsministerium också. Dess utrymmen skulle finnas hos alla andra ministerier. Varje vecka skulle i alla ministerier börja med en lägesanalys. Så här långt har vi kommit nu, nästa månad faller ännu färre hjälpbehövande genom våra nät. Efter första regenringsperioden med den här verksamhetsmodellen skulle regeringen låta en parlamentarisk arbetsgrupp staka ut riktlinjerna för tre följande fyraårsperioder. En dröm.

Vi kommer ännu ihåg hur motvilligt vi blev bemötta överallt utom hos kulturministeriet som var vår uppdragsgivare. Som statens olika representanter var också kommunala organ motspänstiga med tanke på samarbete. Ofta ansåg man att kollegerna hos motparten inte hade kompetens för att på samma nivå kunna diskutera problem. Jo. Så var (är) det. Alldeles allmänt tyckte man i skolan att barnträdgårdspersonalen inte hade någon som helst möjlighet att dryfta pedagogiska frågor på samma nivå som de, lärare. Alltså onödigt, meningslöst, slöseri med arbetstid och resurser. Hos övriga kompetensområden var motståndet, motvilligheten lika tydlig.

Under koronatider tycker jag har vi i vår förvaltningskultur tagit ett eller ett par steg i samarbetsriktningen. Det vore riktigt bra, riktigt välkommet. Tycker jag.