Plattformföretag beaktar inte samhällskontraktet

I samhällsfilosofin avses med samhällskontraktet idén om ett avtal mellan staten och individerna, där individerna avstår från en del av sina rättigheter i utbyte mot de fördelar som man kan åtnjuta som en del av ett välfungerande samhälle. Idéerna om samhällskontraktet har vanligen bara berört dessa två parter. Företag brukar inte beaktas, även om de spelar en stor roll i individers liv som sysselsättare, för stater som skattebetalare, och för båda som producenter av varor och tjänster. Endel företag är t.o.m. större än stater.

(det finns dom som säger att företag bara är illusioner som består av individer, men när individer kan bytas ut utan att det påverkar företagens verksamhet, framstår de som rätt livskraftiga illusioner)

Ett företag som har en väluttänkt personalstrategi, anställer folk för en längre tid. Ibland blir företaget en arbetsplats för resten av livet. De anställda har olika arbetsförmåga under olika skeden av sitt liv. Unga kan arbeta längre dagar, medan äldre kan ha familjeansvar som gör att de inte kan sätta in så många timmar på arbetet (givetvis ska man sträva efter arbetslivsbalans i alla skeden av livet,  men unga och familjelösa har mera möjligheter till detta). Således har företaget möjlighet att låta en anställds mera produktiva arbetsperioder balansera de ur företaget synvinkel mindre produktiva delarna av karriären. Tyst kunskap och kompetens kan gro, och i längden blir arbetarna också mera produktiva i.o.m. den psykologiska säkerhet som en fast anställning medför.

Företaget kan på detta sätt bidra till att upprätthålla sin del av samhällskontraktet.

Plattformföretag som dykt upp under de senaste åren har inte visat samma intressen att bidra tillbaka till samhället. De är bara intresserade av att folk utför enskilda uppdrag, som är kortvariga och oberoende av varandra. Arbetsuppgifter har snuttifierats och uppdelats till ännu mindre bitar än vad bemanningsföretag är beredda att arbeta med. Plattformföretag är inte ens villiga att medge att de tilldelar arbetsuppgifter, även om förhållandet mellan företaget och den som gör arbetet i väsentliga drag de facto är det.

I stället påstår företagen att uppgiftstagarna är företagare. Vilket verkar lustigt, eftersom en företagare har friheten att välja sina arbetsuppgifter och själv prissätta dem, något som plattformföretagen inte ger möjlighet till.

Plattformföretagen är bara intresserade av en persons förmåga att utföra uppdraget, alltså bara intresserade av den produktiva delen av en person. Familjeansvar, sjukdom och motsvarande har ingen betydelse. Arbetsuppgifterna är så enkla att en uppdragstagare kan snabbt bytas ut mot en annan, och behovet av kompetensutveckling är negligerbart.

Som tur har det påbörjats åtgärder för att få plattformföretagen i styr. I Spanien beslöt socialrätten 2018 att takeaway-företaget Deliveroos chaufförer är arbetare och därmed under arbetsrätten. Motiveringen var att arbetstagarna övervakades med GPS, produktionsmedlen tillhörde Deliveroo (plattformen, webbsidan och appen), plattformföretaget bestämde prisen och chauffören hade inget eget system för att hantera affärsverksamheten.

I Nederländerna gjorde domstolen ett motsvarande beslut gällande Deliveroo år 2019.

Då olika plattformarbetare börjar organisera sig och kräva sina rättigheter, finns det hopp om att också plattformföretagen ska fås i styr och ge ett mera positivt bidrag till samhället.