En bok som inte lämnat mig i ro

En bok som inte har lämnat mig i ro hette ursprungligen Gut vorbereitet für das Lesen und Schreiben, numera Lernschwierigkeiten am Schulanfang, Lautschsprachliche Lernvoraussetzungen und Schulerfolg av Helmut Breuer & Maria Weuffen, Beltz, Tyskland. ISBN 3-407-22157-8.

Boken fick ett stort antal upplagor på tyska efter die Wende. Jag satt som kommittéordförande i Vanda stad ett antal år, 1974 – 1989. Då traffade jag författarna för att min sons läsproblem blev inte hjälpta eller förstådda i skolan, av skolan. Här kanske fanns en förklaring! Författarna förstod, kunde komma med en vetenskapligt hållbar förklaring.

Under åren 1984 – 1997 hade jag möjlighet att träffa honom och många av hans lärjungar. Han kom till Finland, Joensuu och Vanda närmast. Mitt anseende som kunnig förtroendevald ledde till att vi i Vanda deltog i vetenskaplig forskning i våra förskoleklasser och i många daghem 1984 -1987. Barnträdgårdslärarna genomförde i förskolan ett prov i början av höstterminen. Därefter tolkade de resultaten och under de kommande månaderna genomförde de ett program som bestod av musik, lek, teckning, pyssel som speciellt riktades till de barn som i provet hade visat sig ha problem med färdigheter som reglerar övergången från talat språk till skriftspråk.

De flesta av barnen som fick övning lärde sig att läsa och skriva i samma takt som alla elever till 75 – 80 % gör. Detta resultat blev klart och tydligt bevisat. Naturligtvis hade vi också kontrollgrupper. Man gjorde med dessa barn detta färdighetsprov. Dessa barn deltog i en normal verksamhet i sina egna daghemsgrupper. Kontrollprovet gjordes under våren på samma sätt som i forskningsgrupperna. Dock hade inte lärarpersonalen någon som helst skyldighet eller kunskap att ägna sig åt de indikatorer provet hade visat. Antalet barn som hade visat sig ha problem i provet minskade endast en aning genom normal verksamhet. Skriftspråket skulle inte öppna sig för dem utan inriktade övningar.

Professor Breuer och hans kollega, doktor i logopedi, Maria Weuffen hade funnit något oerhört viktig. Resultatet var dock ingenting i sig utan ett målmedvetet arbete i förskolåldern. Ingen av dem kunde förklara varför det alfabetspråk vi i har, språk som skrives från vänster till höger, är en källa till omfattande pronlem i alla västerländska skolor. De kurser vi ordnade här i Finland fick aldrig något större erkännande. Typisk var att en professor, den första i i specialpedagogik, vägrade att träffa Helmut. Han hade skrivit sin avhandling i Greifswald under ledning av Breuer, på tyska förstås. Varför undvek han sin lärare, mentor?

Hösten 1987 hade vi i kursgården Huhmari i Joensuu ett relativt stort seminarium. Där presenterades en finsk, en svensk, tre tyska, en ungersk, en polsk avhandling eller forskningsresultat med åtföljande diskussion. Efter det seminariet hoppades vi stort. Det visade sig att övriga universitet i landet blev inte imponerade eller intresserade av resultaten. Tyska var och är inte ett pedagogisktvetenskapligt språk av värde. Jo, vi hade där även ett finskt ”resultat” som inte ville diskuteras närmare. Resultatet drogs tillbaka.

Under sex års tid hade man jämfört olika metoder att lära barnen läsa och skriva. Bokstav, ord och ett sätt som baserade sig på att lära barnen komma in i skriftspråket som helhet prövades av ett antal erfarna lärare. Var och en prövade alla tre metoder, ettan och tvåan igenom. Därefter kontrollerade man resultaten. Det visade sig att en enda faktor gav avvikande resultat: läraren! Barnen som hade en förstående, varm lärare lärde sig bättre och numerärt sett ett betydligt mindre numerus av dem hade problem med språkets skriftliga form i början av tredje klassen. Om den här ”forskningen” har jag sedermera inte hört någonting! Varför frågar man inte varför barnen fungerade så?

Jag hade en möjlighet att påverka utvecklandet av skolpsykolog och -kuratorverksamheten i Vanda. Hösten 1988 läste jag en disputation, på engelska, av Marit Korkman, NEPSY. Jag såg till att skolpsykologerna fick tag i boken. Hon hade som neuropsykolog närmat sig problematiken från liknande riktining som Breuer-Weuffen. Min iver fick inget nämnvärt genmäle. Den stora tanken var och är att ingen kan ensam tacla problemet med talets skriftliga form, skriftspråket. Rådgivning med sin trogna och varma uppföljning av barnets tillväxt, förskoluppfostran, skolan, psykologerna, kuratorerna skulle behöva varandra. Tillsammans kunde de verka så att vi kunde ha färre olyckliga barn bara därför att de inte kan lära sig läsa och skriva i samma takt som en stor majoritet. Läs- och skrivproblem är den absolut största källan till inlärningsproblem. Långsamma läsare eller skrivare blir ohjälpligt utslagna.

This entry was posted in Bloggar, Ilkka. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.