Tigerbloggen inne på sin slutraka ???

Efter Janne Wass senaste inlägg här på vår blogg så är det väl då bekräftat att Tigerföreningen ämnar lägga ner bloggen. Bert tog ju också i en kommentar upp den här frågan.

Det är synd. Vi lever i Koronatider nu igen och det är omöjligt att hålla möten fysiskt där bl.a. den här frågan skulle kunna tas upp och dryftas. Det är många som lamslås nu av allt som förändrats i samhället under epidemin. Också bloggarna har mer eller mindre gått i dvala – vilket jag kanske förstår till en del.

Men bloggen kunde ju aktiveras på många vis. Nya skribenter borde fås med i våra led och folk borde våga skriva mer öppet och kritiskt. Och piskas till det !!

Vår blogg har ju visserligen aldrig varit speciellt kritiskt inställd i politiska frågor eller beträffande Ny Tids linje. Överlag har mycket få vågat skriva om vänsterpolitiken idag eller igår. Det har i sanningens namn aldrig funnit nån diskussion på bloggen om vilken linje vi skall följa eller hur vi skall förhålla oss till ”modertidningen Ny Tid”.

Jag har inte heller förhållit mig kritiskt till själva Ny Tid. I det stora hela är tidningen ganska OK och intressant, fast ”opolitisk”. Man låter bara de ”egentliga” politikerna skriva ”politik” i tidskriften. Hela tiden har jag dock saknat en mer radikal vänsteranalys av samhället och politiken. Bloggen hade kunnat komplettera tidningen på den här punkten, men som sagt: Ingen har orkat. Eller ???

Själv har jag nog hela tiden varit mycket självkritisk beträffande min bakgrund inom västerpolitiken i Finland. Jag har öppet kritiserat hur handfallna kommunisterna var förut gentemot t.ex. Sovjetunionen i tiden och jag har gång på gång tagit upp de frågor bland vänsterpolitikernas åsikter som irriterar mig mest: Vänsterpartiet eller dess anhängare är totalt okritiskt inställda till kärnkraften  och dess utbyggnad i Finland. Samma sak gäller mobiltelefonstrålningen, som drabbat mig personligen speciellt hårt. I bloggen har jag gång på gång blivit utsatt för löje i den här frågan. Bloggarna föhåller sig till mobiltelefonstrålningen på samma sätt som Nokias och de andra teknologibolagens chefer. ”Inte kan man ju bevisa någonting”. Jag har också förökt skriva öppet och solidariskt om folkresningarna i Venezuela och senast nu Belarus. Samma svar här också: Inget stöd för folkresningarna eftersom man väl tror att man fortfarande bör vara ”solidarisk mot Moskva”. Eller att man ”ändå inte kan göra något”. Jämför detta med Vietnamrörelsen på 1970-talet.

Den pågående privatiseringen av vårt samhälle har jag också påtalat kritiskt ofta. Inget gensvar. Läs tidningarna nu dessa dagar om Terapiakeskus Vastaamo så lär ni er en hel del om hur det går då social- och hälsovårdssektorn nu privatiseras utan någon som helst ”reglering”.

Min dröm var kanske någon gång i tiden att Tigerbloggen skulle komplettera Ny Tid med radikala och personliga ställninstaganden från bloggarnas sida.

Men nej. Det finns ingen ork kvar.

Vad som sker inom de ”sociala medierna” vet jag inte, för jag är inte med där. Men tigerbloggen ligger ju i alla fall litet närmare  ”marknivån” än Facebookinläggen t.ex. Och Tigerblogginläggen blir kvar och man kan gå tillbaka till dem, liksom till gamla numror av papperstidningen Ny Tid.

Jag tror att vi är ganska så vilsna i höstmörkret just nu. Det är roligt att läsa Ny Tids artiklar om främst kultur men ändå känns det som om den verklighet som beskrivs i tidningen inte riktigt var den ”riktiga”. Våga skriva öppet ens om folkresningen i Belarus !!! Eller om Rosatoms inträde i Finland. Den ryska kärnvapenmaffians inträde som sker i samband med att kärnkraftverket i i Pyhäjoki håller på att födas. Ingen kritik mot detta i Ny Tid !!! Och regeringen skall ta ställning  till byggnadslovet inom kort.

Ibland går det kalla kårar längs min ryggrad: Så här kände jag det 1981 då jag förra gången lämnade den kommunistiska rörelsen. Då var jag chef för Tiedonantajas tryckeri Kursiivi (som nynazisterna ju brände upp) och jag hade anhållit om pappaledighet i styrelsen i samband med att ett av mina barn föddes litet tidigare. ”Tar du pappaledighet så får du gå”, sade styrelsemedlemmarna mig. Bland dessa medlemmar fanns Taisto Sinisalo, Urho Jokinen och Markus Kainulainen.

Jag gick.

Ett drygt år senare inledde jag mitt arbete inom den finländska teatervärlden. Det kändes som en varm och frisk vårbris, trots att Jouko Turkka just då var på toppen av sin karriär.