Vådan av att fixa själv

Efter det rekordymniga snöfallet skottar jag i tre timmar. Följande morgon startar bilen snällt efter att jag fått bort den mesta snön också från den. Kör till det närliggande snabbköpet som har en uppvärmd del i parkeringshallen. Där får jag bort resten av snön – tror jag – och kör hem.

Under natten sjunker temperaturen och på morgonen är det typ minus tolv. Kopplar på oljevärmaren. Efter lite ryckande får jag upp dörrarna och bilen startar relativt snällt. Har naturligtvis kollat att vindrutetorkarna inte är fastfrusna men när jag av gammal vana rör vid torkarspaken, startar vindrutetorkarna nog men stannar halvvägs och är sen döda. Säkringen har tydligen gått.

Kör igen till snabbköpets uppvärmda parkeringshall och upptäcker där att det i vindrutetorkarrännan under natten har bildats is som hindrar torkararmen att röra sig ända till slut. OK, bort med isen och fram med instruktionsboken, hittar säkringslådan och vindrutetorkarnas säkring. Har inga reservsäkringar så jag tar en säkring som enligt instruktionsboken inte har nån funktion – reservsäkring? – och flyttar den till vindrutetorkarsäkringens hållare. Vindrutetorkarna fungerar igen, hurra!

Men. Plötsligt lyser och blinkar ett antal varningsljus i instrumentpanelen. Säkringen jag använde hade tydligen nån funktion ändå. Flyttar tillbaka den men varningsljusen fortsättar att lysa och blinka. Kollar varningsljusen i instruktionsboken som säger att bilen snarast borde tas till service. Lyckligtvis finns en mack med service på vägen hem så jag kör försiktigt dit. Mekanikern är fortfarande på plats trots att klockan ren är fyra. Jag förklarar situationen för honom och han säger Aha – du har tagit bildatorns säkring så datorn blev utan ström och blev helt förvirrad och alla varningar måste nu nollställas. Han kan nog göra det men ber mig komma på nytt nästa morgon.

Nästa morgon är det minus tjugotvå grader. Har oljevärmaren på en dryg timme plus lite extravärme i motorrumet från en varmluftsblåsare och bilen startar med ett nödrop. Den får gå tomgång en stund innan jag kör till macken.

Men i uppförsbacken före macken fastnar jag. Vägen är inte sandad och med mina friktionsdäck kommer jag helt enkelt inte upp. Efter ett par fruktlösa försök glider jag baklänges ned och fastnar naturligtvis i snövallen till vänster så att jag inte ens kan öppna dörren för att komma ut. Och vägen är så smal att ingen kommer förbi heller. Kottby.

Får med våld upp dörren så pass mycket att jag kommer ut. Lyckligtvis har jag just med tanke på såna här eventualiteter en spade och en hink med lättgrus i bakluckan. Skottar bort så pass mycket av snövallen bakom att jag kan backa ned till vågrät mark, svänga och köra en annan väg till macken. Den vänliga mekanikern kopplar där sin dator till bilens dator, nollställer varningssignalerna och förser mig med en uppsättning reservsäkringar. Puh!

This entry was posted in Bert, Bloggar. Bookmark the permalink.

2 Responses to Vådan av att fixa själv

  1. Harriet Tuominen says:

    Är du säker på att det inte är en skröna du matar i oss? Den låter litet för bra för att vara sann. Eller det kanske är nu man ska säga att verkligheten överträffar dikten.
    God fortsättning!

  2. Bert says:

    Öh vad är det som låter litet för bra? Själv tycker jag det var lite åt skräckishållet typ – men med happy end. Bilar och datorer är det bäst att antingen förstå sig på eller använda sig av fackman.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.