Coronafilmer

Nu när man inte kan se filmer på de riktiga biograferna och Netflix utbud inte orkar engagera och de andra betalkanalerna inte abonnerats på kommer en filmfestival som DocPoint mycket lägligt. Vi har nu under fem dagar sett nio filmer.

Det är egentligen mycket praktiskt och coronavänligt organiserat och man frågar sig om inte biografkedjor som Finnkino – finns det egentligen andra – i fortsättningen kommer att erbjuda också ett sånt här distansutbud. Du går alltså in på festivalorganisatorns webbplats, kollar utbudet, klickar på den film du vill se, betalar nio euro via din nätbank eller PayPal och sen slår du dig ner framför din dartorskärm eller din teve där du har installerat en Chromecast-dongel och så tittar du på filmen, som du kan pausa när du vill för att gå efter en burk öl eller en macka. Eller för att svara i telefon.

Vi har nu alltså sett nio filmer, och festivalen fortsätter ytterligare tre dagar så vi hinner med några ännu. Det är alltså dokumentärfilmer det gäller och de flesta blir man ju inte direkt glad av. De flesta – åtminstone som vi tittat på – behandlar problem, förtryck och diskriminering och ifrågasättande, kamp och motstånd mot sånt. Eller bara galenskaper.

Den första film vi såg behandlade det förtryck som samerna utsatts och fortfaranbde utsätts för; de har fråntagits sitt land, sitt språk, sina rättigheter, sin kultur och både tvångssteriliserats och tvångsassimilerats. Behandlats som araberna i Israel. Som finländare, till och med som finlandssvensk, skäms man och önskar nästan att samerna inte vore så fogliga utan skulle starta en intifada. Slå sig ihop med svenska och norska samer och utropa ett självständigt Sapmistan.

Den andra filmen vi såg handlade om dakota-, lakota- och nakota-indianernas öde i USA och gjorde en ju inte gladare; precis samma förtryck och diskriminering, plus att de ju dessutom mördades en masse. Och den tredje om Ayoreos-indianerna i Sydamerika vars kultur håller på att gå under. Och den fjärde om Indonesien där en norrman bevittnar en lokal ursprungskulturs undergång. Skammen utvidgas till att omfatta alla oss vitingar och vår västerländska kapitalistiska kultur.

Och så vidare. En film om ryssar som lever ut sina dolda och emellanåt galna talanger i sina billösa garage, en film om en iransk zootiger som inte klarar sig på egen hand när hon sent omsider skulle ha en chans, en film om hur FBI trakasserade Martin Luther King innan han slutligen mördades. Och till sist en film om hur vi förorenar havet med plast som dels äts upp av djur som förstås dör av det och dels flyter i land eller spolas upp på land och på stränder samlas upp av människor som till och med gör konst av det de hittar.

Ännu tre dagar kvar av festivalen. Och ett sextiotal osedda filmer..

This entry was posted in Bert, Bloggar. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.