Artist

I min barndom fanns det inte mängder av konst, text, sång, skupltörer, målare som idag. Naturligtvis fanns det inte så mycket någonting. Salo hette köpingen där jag har mina första minnen från. Skoltidens minnen härstammar från ett egnahemshus som låg vid vägen mot St Bartolomeus, Petteli. Skolresorna gick, cycklade eller sparkstöttade vi, max tre kilometer. Ingen sak.

Hemma hos oss hade vi radio, telefon och ett harmonium. Hos oss sjöng man psalmer och folksånger, närmast från finsk Österbotten. Mina favoriter var de mest sorgmodiga, syskonen mobbade mig för det, men ingen skada fick jag därav, fortfarande nynnar jag dem. Och gamla psalmer. Och Schubert, Bach…

Första gången vaknade jag till musik när äldsta brodern började spela på harmoniet det han hört i radion. Fortfarande har jag svårt att förstå, hur man återger det som man hört ett par gånger i radion. Det fanns bara två kanaler, vill jag minnas, en för seriöst program, en för något lättare. Eller så vill jag minnas.

När åren gick blev i åldern närmast äldre brodern måttet för min musiksmak. Det tog sina modiga fyrtio år innan jag gav mig tillstånd att finna behag i den sk lättare musiken. Underligt nog lärde jag mig att tycka om Malibröder, Juice, Olavi Virta, Veikko Lavi, en mängd solister som idag alla heter artister.

Fortfarande har jag svårt att medge att en artist kan vara väldigt mycket. Fortfarande tycker jag inte om hårdrock, om pipigröstiga solister, överhuvud om dem som det skrivs mest om. Eurovision vill jag inte veta så mycket om, har hört att pojkar och flickor från Uleåbprg blev femma i år. Visst har jag lagt märke till segern för Hård rock Halleluja, men inte har jag på allvar lyssnat den. Elvis, hm, Nat King, aha, Louis Armstrong, jojo, Ella jojo, än sen då.

Fortfarande lyssnar jag helst gammal klassisk musik, barock, lied av Schubert, Schumann osv. Men idag förmår jag acceptera att alla som håller på med konst har rätt till namnet artist. Jag behöver inte uppskatta deras konst, men de är antagligen lika viktiga för människornas välmående som Gretchen am Spinnrade av Schubert är för mig.

Koronatiden har straffat en stor mängd av artister . En del av dem är helt beroende av den publik som njuter av och tycker om deras musik eller konst. För varje artist är publiken livsviktig. Utom utkomst behöver de stödet de får i och genom produkten, dikten, performansen, boken, pjäsen, musiken. För första gången under min livstid har hela världen lämnat alla dessa artister utanför. Ingen regering i världen har varit beredd för deras ekonomiska och psykiska katastrof.

Hur ersätter ett modernt och demokratiskt samhälle den här förlusten som inte endast är ekonomisk? Sympati räcker inte till, biografer, teatrar, konsertsalar, stora festivaler möter överallt motgångar som ingen alls har kunnat tänka.

Svaret är att skattebetalare sköter notan på något sätt. Det finns inget annat system i hela världen än alla vi ihop, vi, ett samhälle som inkluderar alla sina medlemmar. Många politiker är rädda för att tänka så här. Många är i princip mot att betala och samla skatter överhuvud. Hur uppskattar vi den glädje, njutning som dessa artister varje dag producerar på väldigt många olika sätt. Försäkringar finns, men inget annat än ett samhälle kan svara för sådana problem. Ett samhälle kan inte glömma dem som reser runt på turneer, som uppträder i konsertsalar, som skriver, som håller på med cirkus, hästavel, fotboll, ishockey. Deras sista hjälp kan endast vara ett organiserat samhälle där alla bryr sig om alla.

Kommunalvalet kom och gick. Resultatet är miserabelt därför att så mänga inte ville ta sin egen plats i ett samhälle. Många av dem lurades av populistiska teorier om lögner bakom allt eller om tanken att var och en är sin lyckas smed. Dessa två lögner vann den här gången. En självbelåten, välmående man med överlägset småleende tolkar resultatet som en seger, en annan, lika självbelåten man talar med lågmälda ord om den verkliga segraren, folkets röst.

Politik har kommit till en vändpunkt. Från och med nu måste journalistiken finna sin riktiga uppgift igen. Den uppgiften är att öppet tala om ett samhälle som är för alla, svaga och starka, för oss och för dem vi inte riktigt vet av, men som finns för många. Var och en behövs att vi tillsammans blir ett riktigt samhälle av likvärdiga människor.