Kulturfältet som klassamhälle enligt Fredrik Sonck
Hufvudstadsbladets kulturredaktör Fredrik Sonck publicerade i går, söndagen den 20 februari, i Hbl en lång och intressant krönika under titeln:
Kulturfältet som ett klassamhälle – dags att visa solidaritet med dem längs ner.
Inlägget är egentligen en fortsatt diskussion om vad den rådande pandemin förorsakat bland kulturarbetarna i vårt land. Den här diskussionen har ju gått het under hela pandemin och kulturmänniskorna har stått aktivt på barrikaderna redan från våren 2020 och krävt mer resurser till kulturfältet och speciellt till freelansarna, som av många orsaker verkar ha lidit mest då samhället varit tvunget att stänga ner.
Staten och det offentliga och de privata fonderna har visserligen gjort mycket och kanske allt de kunnat för att stöda kulturfältet dessa år. Stödet har inte kunnat delas ut hur som helst utan man har varit tvungen att följa de utdelningsstrukturer och den lagstriftning som funnits redan från förut. Det har bland annat lett till att de etablerade kulturinstitutionerna fått mer stöd jämfört med enskilda aktörer och personer och frilansare inom området. Men via institutionerna har stöd också gått indirekt till frilansare. Institutionerna har producerat hela tiden under Coronan trots att man ofta inte kunnat visa för publik. Många frilansare har under hela pandemin varit inblandade i olika produktioner och kunnat erhålla ersättning för det. Men jo, det är sant att frilansarna lidit mest.
Näst mest lider de organisationer som tidigare erhållit stöd för kulturarbete via RAY (Penningautomatföreningen) av tippnings- och lottovinsterna. Utdelningen av de här vinstmedlen skärs nämligen ner mycket radikalt nu. Och det beror inte så mycket på pandemin utan på att man i samhället gjort en ny moralisk bedömning av hur rätt det är att man stöder kulturen med människornas ”osunda spelande”. Spelandet har begränsats och vinstutdelningen skurits ned. regeringen har i vissa fall kompenserat kulturfältet för förlorade stödpengar men för många har det här inneburit att stödet totalt tagit slut. Den sektor som, lidit mest är den sociala sektorn och organisationer som jobbar med frivilligarbete och ickevinstbringarnde arbete.
Under den förra djupa krisen i Finland, den ekonomiska krisen efter 1991, drabbades kulturfältet mycket hårt också och ingen nåd eller kompensation gavs då. Men teater- och orkesterlagen hade just godkänts efter 1991 och den trädde verkligen i kraft mitt under brinnande kris och via den räddades teatrarna och orkestrarna då.
Och nu under denna pandemi skedde samma sak på nytt. Teater- och orkesterlagen förnyades för första gången sedan 1993 mitt under Coronan och helt nya teater- cirkus- och musikgrupper kom nu in under lagen och får hädanefter lagstadgat stöd de också. Den nya lagen har redan delvis trätt i kraft.
Och mitt under Coronan byggdes också det nya fina Dansens hus färdigt i anslutningn till Kabelfabriken i Helsingfors. Det öppnade för en dryg vecka sen och kommer att möjliggöra en omfattande utökad verksamhet för frilansare inom området. Huset i sig ger inte mer pengar till löner men efterfrågan på frilansare kommer att öka mycket.
Igår kväll såg jag på nyheterna på TV-kanalen France24 och där ingick ett långt inslag om en utredning som gjorts av Unesco och där man redde ut hur kulturrområdet och ”den kreativa industrin” i hela världen lidit förlust under Pandemin. De ekonomiska förlusterna var av gigantiska mått och man rekommenedade nu för regeringarna att öka på stödet till kulturen. Man kom också med ett helt konkret förslag för frilansarna: Genomför medborgarlön för dem omedelbart.
Men det som jag egentligen vill skriva om i min blogg var hur Fredrik Sonck konstruerat sin klassyn på kulturarbetarna. Han delar upp fältet i tre kategorier:
- ”Överklassen”, de mest framgångsrika kulturarbetarna som har en stor publik och som får rejält höga gage och löner. Här är man frilansare eller egen företagare och kan välja och vraka bland erbjudanden.
- Den andra kategorein består av dem som ”i stenhård konkurrens” fått fast anställning vid institutionerna.
- Den tredje klassen består av frilansarna utan fast tjänst och som är mindre eftertraktade och får lägre löner.
Konstnärer inom kategori ett och tre har lidit mest under pandemin, säger Sonck. Och så beskriver han hur svårt livet är att leva om man hör till kategori tre annars också. Eftersom Sonck talar om kulturfältet som klassamhälle så är det kulturfolket inom kategori ett och två som väl då enligt honom utgör kulturens kapitalister och frilansarna i kategori 3 som utgör de utsugna proletärerna.
Jag skulle bygga ut Soncks teorier betydligt med helt andra påverkande faktorer. För det första borde man tala om kommersiell kultur där det på riktigt finns ”kapitalister” som kammar hem gigantiska vinster. Se nu t.ex. på världens kändaste popsångare som under de senaste månaderna sålt rättigheterna till sin musik till stora amerikanska musikförlag för summor som kunnat uppgå till en halv miljard eller mer. Också i Finland har vi en kommersiell kultur och så en ickekommersiell, ickevinstbringande. Soncks alla tre kategorier ryms egentligen inom ramen för den ickevinstbringarna kulturen. Det är inte de stora kulturinstitutionerna som är branschens kapitalister. det är ganska få teaterchefer eller orkesterledare som kan sko sig på institutionerna. En del folk inom operan eller den klassiska musiken får visserligen mycket höga gage men det handlar i alla fall inte om en ”privat sektor” eller en kommersiell sektor.
Därför tycker jag att Sonck gör ett stort fel då han bygger upp sin klassanalys enbart utgående från dessa tre nämnda sektorer. Egentligen handlar det där mer om status och kulturkapital enligt t.ex. kultursociologen Bordieus teori. Med hälp av den nordiska kulturpolitiken som tillämpas i Finland har vi haft möjlighet att bygga upp en mycket stark icke kommersiell kultursektor och den skall vi hålla fast vid.
Och nya metoder bör hittas på för att stöda frilansarna. T.e.x medborgarlön, såsom Unesco rekommenderar. Eller att frilansarna också skaffar andra kunskapsområden där de kan arbeta då ekonomin tryter i kulturen. Vi skall utveckla kulturpolitiken så att frilansarna stöds bättre. Inte kräva att Sanna Marins regeing avgår. Tror ni på allvar att Sannfinländarna eller Samlingspartiet skulle ge mera stöd till frilansarna. Titta på hur det gick i Ungern.
Nu vet jag inte i vilket avseende ”osunt spelande” nämns inom citattecken i samband med diskussion om moralisk bedömning som lett till minskat utdelning från spelmonopolet.
Jag läste nyligen boken Veikkauskratia från förra året. Det är nu helt solklart för mig att Veikkaus (inte längre RAYs) verksamhet är helt ur kontroll.
Veikkaus marknadsföring är är predatorisk och lagvidrig och spelautomater är designade så att de i praktiken kringgår förnuft och självkontroll hos personer med risk för problemspelande, med liknande principer som gör sociala medier svårtyglade. Hasardspel ha fått marknadsförats som ett närmast patriotiskt livsstilsval.
De mest beroende framkallande automatspelen får använda vilseledande småvinstutdelning på sätt som är förbjudna i andra europeiska länder (norden inkluderat), och de nyaste spelen har kameror som med artificiell intelligens läser spelarens kroppsspråk och ger utdelning då spelaren visar tecken på att tröttna.
Automaterna är överrepressenterade i fattigare områden, användning av dem peakar vid dagar då stöd och pensioner betalas ut. Vem som drabbas är solklart: 2,5 procent av spelarna stod 2019 för 50% av intäkterna.
Det äckligaste är nog ändå hur hela finlands politiska klass och civilsamhället gjorts beroende av de här intäkterna. Sedan 90-talets recession har kultur och civilsamhällets finansiering transferrerats från medelklassens skatter till spelmonopolets problemanvändare.
Viljan att tala om hur Veikkaus misskött sitt uppdrag har varit begränsad, till den grad att tänkande människor som över hela politiska spektrumet offentligt sysslat med krumbuktartad intellektuell akrobatik för att misstänkliggöra folk som ifrågasätter Veikkaus. Anna Kontula och Roosa Meriläinen står för några av de mest överraskande exemplen på helt förkastlig Veikkaus-apologism.
Jag har sett spelberoende på nära håll, och jag har varit medveten om att det finska spelmonopolet betett sig problematiskt, men för mig var djupet av Veikkaus moraliska förfall helt okänt. Nu anser jag att hela skiten måste brännas ner, inshallah. Sveriges modell torde vara rejält bättre. Eller kanske spelapparaterna borde totalförbjudas.
Jag rekommenderar att kolla in ämnet. Iltalehti har en sammanfattning av det mest hisnande materialet i Veikkauskratia
Du kunde ju använda eget nsmn helt öppet och inte uppträda som ”troll”.
Stämmer mycket vad du säger men jag talade om konsekvenserna för kulturfältet som nu blivit av med detta stöd. Ray-stödet har ju gått till organisationer inom socialsektorn, dem som jobbat med de utslagna. De är denna begränsade sektor som nu lider av bortfallet av finansieringen. De måste bli kompenserade via statsbudgeten
Den stora aktiva kultursektorn klarar sig alltid bättre.
Men dom sagt, av med masken och namnet fram!
Jo, jag tycker också att allt som nu finansieras med Veikkaus ska komma ur statsbudgeten.
Ray finns inte mer. Nuvarande Veikkaus Oy är produkten av en sammanslagning av Fintoto, Ray och Veikkaus, skedde 2017.
Senast då socialsektorn frigörs från Veikkaus perversa incitament torde organisationer som jobbar med beroendeproblematik börja tala om hasardspel i det här landet. Just nu finansieras alltså vård av spelberoende av ett skenande spelmonopol som kört radioreklam med en sketch i vilken en terapeut uppmanar sin patient att spela för lite ”spänning i vardagen”.Fyfan vad vedervärdigt.
Den här webbplatsens regler anger inte att pseudonyma kommentarer är ovälkomna. Att inte behöva skylta sitt namn hela tiden är en väsentlig del av att kunna diskutera opopulära åsikter och otrevliga erfarenheter. Anonym internetdiskussion har varit helt avgörande faktor t.ex. i spridning av kunskap om HBTQ-frågor senaste 30 åren.
I det här sammanhanget är konsekvenserna av färggrant blinkande kasino i varje närbutik något som syns i min ekonomi varje månad. Jag är inte expert i något avseende, men en för mig mycket närastående person drabbades under livskris av spelberoende, som triggades, jag upprepar, i varje förbannad matbutik.
Det är frågan om tiotusentals euro från i spelyran tagna snabblån som måste betalas tillbaka och som påverkar vilken typ av ekonomisk framtid jag kan ha med den här personen. Det är osannolikt att skadan vore så här stor utan spelmaskiner i vardagsmiljöer i varje gathörn. Det här är inte ett ovanligt öde.
Hasardspel har alltså fått härja fritt på ett sätt som kan liknas vid någon nidbild av en tonårig libertarians dröm om receptfritt heroin i snabbköpets kosttillskottshylla. Samtidigt har finländsk nätdiskussion om spelmonopolet har varit obehaglig. Personer som motsätter sig monopolet har på twitter under år och dar blivit misstänkliggjorda som någon typ av högerspöken eller casinobolagslobby.
Därför väljer jag att skriva under pseudonym.
Håller med dig i kritiken av hur lotterisystemet varit en moralisk skandal men det är pilitikernas fel, inte kulturens fel. Det mesta av gamla ray-systemets pengar gavs inte till spelberoende utan till samhällets mest utsatta, ”utvecklingsstörda” med fler. De somm mussgynnats på alla fronter. Deras stöd har inte kompenserats nu efteråt så läget är luka omoraluskt på den fronten ännu. Ändå är det fel att uttala sig anonymt. Man ska nog våga vara öppen. Det skapar förtroende
Okej, men de här är ju egentligen en rätt intressant filosofisk diskussion. Visserligen offtopic, men vi riskerar ju inte att fylla upp internet.
Kan du mer öppna varför du tycker sakligt pseudonymt skrivande är fel?
Jag har själv i de flesta sammanhang på internet under hela mitt vuxna liv (ungefär de senaste 15 åren) uppträtt med eget namn, helt enkelt för att jag kan och att det bygger personbrand. Det är ju en väldigt privilegierad position. Ingen har någonsin hotat mig med våldtäkt på internet, men så gott som alla mina kvinnliga bekanta som skriver om sina åsikter på internet har upplevt det.
Internet utsätter dessvärre människor för ickesymmetriska hot mot sin datasäkerhet av automatiska styggelser som skadlig mjukvara.
Om någon meningsmotståndare utvecklar ett särintresse så kan också integritet och fysiska säkerhet vara i fara. Med ickesymmetri menar jag att finns enormt med människor på internet. Det räcker att en galning ska få för sig saker för att göra tillvaron rätt ansträngande.
Familjeangelägenheter som de jag nämnde är ett skäl att inte uppge sitt namn. Utöver det finns också flertalet yrken inom olika inkomst- och utbildningingsnivåer som gör offentligt uppträdande med åsikter lite jobbigt. Ska vi då be personer i sådana situationer att avstå från diskussion?
Jag känner jurister som redan under studietiden upplevt att signalen från privata sektorn är att det är bäst att inga åsikter framkommer under googlesökningar på namn, speciellt om de inte är lika slätstrukna som en samlingspartist som står med blazern kastad över axeln på sin valaffisch.
Liknande intryck har jag fått av läkare, jag har en kompis inom läkaryrket som väljer att uppträda med sin mammas flicknamn som efternamn på sociala medier. Detta för att både ha ett namn som inte flaggas av Facebook som fake och som inte avslöjar att hon är politiskt engagerad på gräsrotsnivå.
En del socialarbetare och lärare jag pratat med gör liknande manövrar. Socialarbetare kan ju tänkas ha att göra med människor som är ur balans. Lärare får väl ännu på vissa småorter skit för att de ses köpa sprit eller liknande, så har svårt att tänka mig att klientelet är mindre jobbigt på internet.
Dessutom kan jag tänka mig att t.ex. psykoterapeuters arbetsroll på grundläggande nivå kan tänkas kräva att framstå som ett tomt blad åt patienter.
Vet inte riktigt hur jag nu skall svara och gå vidare. Men temat är verkligen relevant !
Jag är alltså inte med i Facebook, Twitter eller andra sociala medier. Har valt ennan annan väg, kanske en mer ”organisk” väg att kommunicera. Kalla det för gammaldags om ni vill.
Det stämmer exakt vad du säger om farorna i livet med att använda sitt eget namn överallt. Farorna tycks vara överhängande och bli allt större,. Varför ???? är det en osynlig, eller synlig, makt som hotar oss ? Och som tvingar oss till självcencur genom att uppträda under falskt namn eller anonymt. I så fall är vi inne i en farlig utvecklig i samhället.
Allt det här betyder ju egentligen att anonymiteten tar överhanden i allt. Om du skriver anonymt så är du ingen, du är bara en del av en makt som du stärker via din anonyma synpunkt.
Företagen och myndigheterna i Finland har redan länge utvecklats i den här riktningen. På sin höjd nämner nån i Elisas telefonväxel ett förnamn (som dessutom alltid är fel). Telefonkatalogen med all detaljerad personkunskap finns inte mer. Det är ett undantag om du hittar verkliga och riktiga namn på föetagens hemsidor.
Allt utvecklas i samma riktning, mer och mer anonymt. Mer och mer konstgjort intellekt. Saker som kan uttryckas via datorspråk.
Nåja, jag tyckte om vad du skrev i alla fall, fast du lika bra kan vara en logaritm i en rysk trollfabrik.