Ingen tycks våga kommentera kriget
Covid-pandemin fortsätter med samma kraft som tidigare. Över 900 på sjukhus hela tiden och 50-60 i intensiven och dödsfallen ständigt så många. Jag känner människor som blivit vaccinerade 3 gånger och haft Corona två gånger. Men sjukdomen är nu i alla fall skyfflad under mediemattan. Man låter den härja med full kraft där utan att förhindra det. Jag är dock lika rädd för den nu som på våren 2020. Teatrarna är öppna men vi går inte just alls på teater nu. Kanske av rädsla för smitta men också för att vi på något sätt hamnat ut ur hela teatervärlden – som var vår egen värld många decennier. Kanske det är naturligt ? Att vi i tiden fick liksom tillräckligt med kultur. Kan man det ?
Hellre skidar vi i Paloheinä i norra Helsingfors, det gör vi verkligen alla dagar nu. Spåren är i perfekt skick och konditionen förbättras sakta. Och sen här hemma sitter vi och stirrar på A-studio i tv.
Bortom horisonten mullrar Rysslands fanatiska anfallskrig på mot Ukraina. Alla är på något sätt engagerade i det också här i Finland.
Att Putin anföll det militärpolitiskt obundna Ukraina är mer än skrämmande. Också Finland är i samma position som militärpolitiskt obundet land, om också vårt samarbete med Natoländerna och Nato varit ganska intensivt de senaste åren.
Ryssland leker nu också med Finland, som katten med sin mus. Varje dag kastas små hybridkrigsämnen in i nyhetsflödet hos oss. Anonyma gröna män går säkert redan nu omkring på våra gator.
Situationen är skrämmande. Jag har inte varit med om något liknande i mitt liv sedan Kuba-krisen och provsprängningarna med kärnvapen nordost om Lappland i Ryssland.
För vänstern har det här varit en svår fråga igen. Liksom under kriget i det sönderfallande Jugoslavien då den europeiska vänstern inte vågade ta ställning mot serberna.
Jag har blivit aktivt bombarderad via telefon, mejl och andra kanaler av flera av mina gamla kommunistkolleger nu sedan kriget började och de säger alla att vi måste inse att Ryssland till slut skulle göra som det nu gjort efter att ha blivit irriterat och provocerat så många år av Nato och väst och av fascisterna i Ukraina. En av dem skriver om sina tankar t.o.m i Hufvudstadsbladet. Samma person som för två år sedan publicerade en insändare i Hbl där han lovordade den ryska propagandakanalen RT, som på den tiden ännu sändes fritt på de festa av de finska operatörernas tv-kanaler.
Jag blir matt av detta. Helt kraftlös. Och ännu mera kraftlös då jag tänker på vems sida jag stod på under hela 1970-talet.
Jag bor i ett hus som sedermera byggdes på ruinerna av ett stort höghus i Helsingfors, som bombades i februari 1944. 40 personer dog då, instängda i huset källare och bomskydd. Flera av dem var sjömän som tagit sin tillflykt från fartygen i hamnen till vårt bombskydd.
Hur skall vi som väl ändå räknar oss fortfarande till vänstern, eller till något slag av vänsterpolitik, nu förhålla oss ?
Skrämmande är det att se hur Samlingspartiets gallupunderstöd nu ökar i samma takt som människornas stöd för Nato ökar. Betyder krig att högerns understöd måste öka ? Det ju nu om någonsin som humanismen behövs och människornas solidaritet med varann behövs. Och trenden håller i kommer Samlingspartiet att vinna en brakseger i nästa riksdagsval säkert tillsammans med Sannfinländarna. Vi minns vilken slags politik Sipiläregeringen drev för bara några år sedan. Hur kommer då den politik att se ut som Samlingspartiets regering lanserar om ett drygt år ?
Jag vågar inte ens tänka på saken. Då om någonsin kommer Naomi Kleins Chockdoktrinens alla faser att tillämpas hos oss.
Det enda goda med kriget som jag nu ser är att Rosatom aldrig kommer att tillåtas bygga Fennovoimas kärnkraftverk i Pyhäjoki. Men hur vi skall lyckas få ut Rosatom ur landet återstår att se.
Jag förmår inte skriva mer nu, men jag hoppas att ett motstånd mot det fruktansvärda kriget skall växa sig starkt nu. Jag läser i finska romaner om hur livet var i Finland under andra världskriget – ur vänsterns synvnkel. Kanske hittas den bästa läsningen i Sirpa Kähkönens alla böcker, inte bara i hennes Kuopiosvit. Och hon beskriver inte bara den inhemska politiken och livet i Finland under kriget utan hon går med samma kraft åt Sovjetunionen och hur de finska blåögda kommunisterna som flyttade till Sovjetryssland på 1920-30-talen fördes bakom ljuset där och avrättades.
Välkomna till Europa ! Bästa trösten hittar jag fortfarande i Thomas Manns romaner och dagböcker. Eller i Imre Kertezs alla verk i vilka han ingående besskriver hur starkt nazismen fortfarande lever kvar i Ungern.
Men Ukraina är inte Ungern och Putin är minsann inte ute efter ukrainas ”fascister” utan efter helt vanliga moderna människor som vill leva ett fritt och modernt liv, leva i ”väst”, liksom jag vill.
I am sorry for having contributed to the impression that (seemingly) nobody dares to comment on the war in the Ukraine, but in fact I was writing about that problem several times in the Facebook group ”Political Psychology – Public group” plus a number of times in mails which I was sending to persons of whom I hoped/still hope that they might have the possibility to change something. But well, why not formulating an opinion also here … .Thus, (a) was Putin justified in his dislike for the idea of having the NATO right at his border? And YES, he was. What is obvious is the unreliability of democratic governments: one government is giving assurances, then comes an election, and the next government does not care any more about the assurances; several Western governments were assuring that NATO would not expand, any single one could have stopped an expansion by simply voting against an expansion (NATO demands unanimous agreements!), and not a single one did. NATO had already expanded by about 1,000 km to the east, and now the Western governments were encouraging the Ukraine to insist on its right (? – I was recently writing about rights in Political Psychology) to join. At the same time Finland decided to buy American jet fighters which are VERY fitting to be used for attacks (also nuclear attacks). The trend is obvious, the distances from the borders of NATO to Moscow and to Volgograd are shrinking, Putin does not like it. Further, (b) was there any intention of the West to attack Russia? Presumably not YET. But we know and remember the eagerness of NATO members to follow the USA into military adventures (even when the reasons given for the adventure are a bunch of lies). The High Commander of the US forces is the US president. We have seen what type of presidents the US system is able to produce, also see the eagerness of US Big Money to re-install a figure like Trump, and if we look at Biden and what everything he is doing in matters of foreign politics (Afghanistan, Yemen) and even otherwise (NOT pardoning people who would have deserved it FULLY – think of Assange) it does ”not look promising” either. On top of which there is the mental condition of the US electorate (still 1998 some 10% of US adults were accepting Darwin, 10% did not dare to have an opinion, the rest believed in divine activity in the appearance of humans) and also, especially, of the US military (in autumn last year there were – if I remember correctly – 126 retired US generals and admirals who were signing an open letter in which they were expressing their worries about Biden’s ”too left-leaning” politics); which means that we can assume that there may well be quite a number of US commanders (some with access to some button by which to start an attack – regards from Dr. Strangelove …) who honestly believe in the apocalyptic end fight of Good against Evil, in the ”Rapture”, and similar exciting things. Altogether, AGAIN the unreliability of at least the dominating power of the NATO. And one can perhaps agree that one should have followed the advise of Henry Kissinger, who thought (and said) that the Ukraine should seriously consider following the example of Finland. Well, Kissinger’s advise was not taken, and it seems to some that Putin had meanwhile misdeveloped in office (i.e. made the people in his environment afraid to tell him facts). Which may have resulted in a belief that the Ukraine could be taken over as easily as the Crimea. And, to say this in German, ”nun haben wir den Salat”. Putin invaded, the Ukrainians did NOT drop their weapons, and what happened since then we know from the media (”spiced” by lots of formulations which primate brains tend to produce during confrontations). And what should happen now? The only person who would be in the position to stop Putin relatively FAST would be Biden (IF he should be motivated to do so – see above), because he could calmly tell Putin that for any nuclear weapon Putin drops on the USA/any NATO country/even Ukraine he would get one back, but that BELOW this level of Mutually Assured Destruction it would be quite possible to conduct a limited conventional war and that the USA would have the means to conduct one for the removal of the Russian army from Ukraine – no invasion of Russia intended (although of course fire from beyond the border would also be answered in kind). And after this opening he could suggest that the content of this discussion should be kept secret, that he would accept if Putin would wind down his military activities with SOME face-saving delay, that the USA would also lean on the Ukraine to sign an obligation to resist any attack on Russia over Ukrainian territory (same as Finland had for many years with the Soviet Union), but that he Ukraine should (after everything which has now happened) also have Western guarantees against any attack for the East (or North East, i.e. Belarus) – details concerning supervision etc to be hammered out by specialists … . And Finland should now look for some Western allies who look less threatening than full NATO membership and consider signing AGAIN an agreement to resist any attack on Russia via Finnish territory. A nuclear umbrella would be desirable, but a European one preferable BY FAR to the American one, and with time one should try to get rid of the US involvement altogether. Because: the USA are protected by 2 oceans (which at the moment nobody is equipped to cross with some invasion fleet) plus their nuclear umbrella, so that they practically do not risk anything when ”encouraging” other nations to commit acts of heroism which are very pleasant for the US armament industry (Poland was now ordering 300 American tanks at a price of 20 mio per piece …) and have easily the consequence of leaving the heroic nation in the position of a US vassal (whom one can any time ”invite” to join some military adventure), quite apart from the economical consequences. Thus, Finland should look for allies who are more aware of the shared risks instead of being in a safe position from which to dispense ”advise”.
Coronan har ju mist nyhetsvärdet; under de ca två år pandemin tills vidare har räckt har knappt tretusen finländare dött i corona, dvs ca fyra per dag vilket jämfört med de ca hundrasextio som dör av andra orsaker blir ca 2,5 % överdödlighet. Smittofallen ökar, men symptoimen blir lindrigare, kan väl snart jämföras med vanlig flunsa.
Vi, dvs jag för det mesta, sitter och stirrar på BBC, CNN och Al Jazeeras reportage om och från Ukraina – i förrgår hade BBC t.ex. en verkligt intressant Hard Talks-intervju med Francis Fukuyama om Ryssland och Ukraina.
Och vi har ett nödlager i källaren, mat vatten, gaskök och vevradio. Och plastpåsar att skita i. Bombskydd finns tyvärr inte i Kottby så vi får ta oss till Vallgård sen, om Putin trycker på knappen.
Nåja Ernst. På ett vis stämmer väl allt du skriver men det finns en hemsk slagsida i det. Litet av det där att man måste förstå hur provocerad Putin har blivit av väst och av det hemska Ukraina. Och av att Nato vuxit under de senaste decennierna. Och om man ”förstår” Putin så är det ju nästan samma sak som att man rättfärdigar hans krig eller hans diktatur överlag. Det var i varje fall Putin som inledde det här kriget och som ansvarar för hela invasionen och allt fruktansvärt kriget för med sig. Det var han som tog det ödesdigra steget och startade ett krig.
Allt det här går ju tillbaka till sönderfallet av Sovjetunionen och till hur de länder som lyckades ta sig ur det gamla Sovjets välde sakta men säkert lyckats med att utveckla sig och skapa bättre välfärd och rättvisa för sina invånare.
Estland, Lettland och Litauen lyckades ta sig ut. Polen gjorde det – fast litet tidigare. Ungern, Tjeckien och Slovakien lyckades rädda sig, Bulgarien, Rumänien gjorde det. Jugoslavien föll sönder via en värre process vars drag återspeglas idag i allt som Putin gör. Längre bort mot Asien har de forna sovjetstaternas väg mot självständighet och utveckling hindrats fortsättningsvis av Ryssland: Georgien, Kazakstan (ryska militären förintade i vintras Kazakstans hela opposition), Moldavien, Tjetienien m.fl.
Belarus väg mot ett utvecklat västerländskt land har Putin kunna förhindra, med våld där också. Han har gjort allt som stått i hans makt att hindra Ukraina att ”gå västerut”. För alla de här länderna har det inte i första hand handlat om att ”gå med i Nato” eller att militärt alliera sig med USA. Det har helt enkelt handlat om att utveckla livet i de här länderna, och kulturen och bildningen. Fortfarande betraktar vi de flesta av de här länderna såsom ”forna sovjetstater”. Det var först gradvis vi har upptäckt hur moget folket i Ukraina t.ex. är att ta ansvar för sitt eget land. Därför är det mer än fantastiskt att nu varje dag läsa i tidningarna om och se i TV på de utvandrande ukrainarnas livshistorier. Det handlar minsann inte om ”forna sovjetmänniskor” som vandrar in i våra hem via medierna eller helt konkret. Det är människor precis som du och jag. De kommer ur exakt samma värld som vi, samma kultur, samma omgivning.
Att de måste bestraffas nu genom massutrotning av Putin går inte att bortförklara eller ”förstå” eller godkänna.
Det handlar om en fruktansvärd maktpolitik som riktas mot dem och deras kultur och deras land.
Att ens leka med tanken på att man ”måste förstå hur Putin den stackarn provocerats” (av väst) är fruktansvärt.
Det stämmer kanske att Europa och Finland i hög grad amerikaniserades under 1960- och 70-talen. Men vi har kunnat leva med denna amerikanisering och hålla kvar vår egen identitet och självständighet och kämpa emot de värsta sidorna i amerikaniseringen.
Putin tillät inte alls det västerländska kulturinflytandet i Ukraina, liksom inte heller i Ryssland.
I had already got very far with a reply, but then I seem to have made some wrong movement which deleted it … . Thus, AGAIN, but perhaps shorter: It bears repeating that ”understanding” some matter is NOT the same as ”accepting” (or even ”liking”) it. And when I wrote ”nun haben wir den Salat”, I meant to say that we have against our wishes landed in a highly complicated and very unpleasant situation which it will be VERY difficult to get out from. And in order to get out from it, it may well be necessary to UNDERSTAND (!) ALL (!) parties involved (although even that will not be any guarantee of success). What Biden COULD try to do I have been formulating, but what we see is that he is gleefully stoking confrontation, trying, e.g., to get Russia kicked out of still more international organizations (expecting to strengthen the US position in them?), but otherwise showing remarkably little concern about humanitarian issues in his international policies (which a small nation like Finland should perhaps take as some warning).
About the Ukraine, Finland can NOW not do much any more (except perhaps feed some good ideas here and there), and to point at its success of becoming the world’s happiest nation while being a neighbor of Russia will in the present (very confrontational) situation not either be of much help – the times of ”peaceful coexistence” have gone for a presumably LONG while. But Finland has still the possibility to, e.g., think VERY carefully how to avoid the possible dangers of joining NATO (which one can expect when looking at the present development in the USA).
Jag vädjar, med all respekt, använd styckeindelning. Det här är ändå intressanta inlägg.
Såna här realpolitiska, kanske traditionella vänsterperspektiv om stormaktskonflikt i Europa och antaganden om hur Ryssland fungerar är kanske en generationsfråga? Ingen i min närhet har svårigheter att tala öppet om kriget. Jag rör mig i kretsar med mycket vänsterfolk men också liberaler, i viss mån politiskt aktiva människor.
För mig är den mest intressanta analysen av Östeuropas och därmed Finlands läge en som bygger på att betrakta Ryssland som en lika våldsam och blodtörstig kolonialmakt som USA. NATO suger i många avseenden, men för små östeuropeiska stater som vill hållas självständiga är nettopåverkan positiv. Jag har själv svårt att tro att t.ex. baltiska regionen utan NATO skulle undgå valet mellan finlandisering/belarusifiering och ryskt våld.
Jag har bildat mig en uppfattning genom att lyssna på rysslandsexpertis. I finländska sammanhang är experter t.ex. Ville Niinistö och Jussi Halla-aho. Just de har sinsemellan väldigt olika världssyn men ändå en slående enhetlig uppfattning om Ryssland som bygger på att förstå en urgammal enväldeskultur.
Stor centralmakt, lokala småfurstar, accepterad nivå av korruption beroende på rang. Totalt negligerande av allmogens behov, så nära man kan komma gränsen för upprorsrisk. Stor misstänksamhet mot väst odlas i jingoistiska syften. Fiendebilden stöder förklaringar om motgångar. Småkonflikter i gränsområden värda att odla, som karaktärsbildande.
Slående bra formulerat är det här i en föreläsning av tidigare underrättelseöversten Matti Kari som circulerat på Youtube efter inledandet av den senaste fasen av Rysslands Ukrainainvasion: https://www.youtube.com/watch?v=kF9KretXqJw
Ryssland är ett miserabelt envälde av kulturella skäl och förblir det antagligen. Jag anser att Finland inte råd att stå utanför NATO, då det inte finns något annat etablerat försvarssamarbete.
Förr eller senare blir det igen ett icke-allierat Finlands tur att få stryk, eftersom Rysslands maktskikt behöver sina yttre hotbilder. Det här sker oberoende om hur NATO utvidgar sig i övrigt. Enda som hjälper är ett löfte om att det kommer på snåte.
Alternativ till NATO som på medellång sikt kan undvika sådana övergrepp är helt otänkbara för länder som vill konkurrera i den neoliberala, globala hegemonin.
Finlandisering leder till isolation. Efter andra världskriget åtnjöt Finland bilateral handel med Sovjet som var mycket lukrativ, under historisk tillväxt i globalekonomi. Nu är det inte så mera.
Det som håller Finland flytande i dagsläget är investeringar från väst och att det går att locka t.ex. utländska experter hit, t.ex. till mjukvarubranchen.
Finlandisering eller vilken som helst ökad kontakt mellan finsk stat och civilsamhälle gentemot Rysslands oligarki leder bara till korruption. Rysslands ledarskikt förvandlar allt de kommer i kontakt med till skit.
Det här kriget handlar ganska litet egentligen om att Ryssland vore militärt hotat av väst. Mest handlar det helt krasst om att Ryssland vill få tillbaka staterna som hörde till Sovjetunionen i tiden. Och därför har de planterat ut ryska medborgare i dessa länder som du nu alltså måste försvara mot det ”folkmord” väst håller på med gentemot de ryska medborgarna, också i Finland. Ryssland har redan nu mer eller mindre intagit Donbass och Mariupol och kusten till Krim – det som säkert var huvudmålsättningen från början. Odessa skulle de gärna ta ännu och det kommer de att sätta igång med snart. Så har de tagit all kust av Ukraina och fått haven åt sig själv. Sen gör de kanske ”fred” med resten av Ukraina på hårda villkor.
Samma kommer att ske med Georgien tids nog. Och alla andra ex-sovjetstater.
Så det handlar nog inte alls nu om att man borde ”förstå” alla parter, förstå varför Putin så hemskt mycket vill ha Ukraina.Det handlar om en brytning i den internationella politiken som är mer radikal än någon annan liknande sen andra världskriget. De gamla sovjetstaterna skall lockas tillbaka (tas tillbaka) till moder Ryssland. Och gärna också de stater och områden som hörde till ryska kejsardömet vid tiden för första världskriget. Liksom Finland.
Att USA har svårt med sin inrikespolitik är en helt annan sak som pågått årtionden och som amerikanerna måste bearbeta och sköta. främst måste de ändra grundlagarna och vallagarna och stärka demokratin. USA:s svårigheter berättigar inte att vi skulle börja hålla med Putin nu hgällande slakten på ukrainare.
Jag förstår inte varför så många vänstermänniskor i Finland helst håller fast vid ett nära samarbete med den Putin vi ser handla idag. Kriget kommer med sina sanktioner att rådda till läget i hela Europa radikalt och vi får hoppas att Ryssland snart får en ny regim som sätter igång med att bygga upp en rättsstat med och som vi kan samarbeta med. Till dess måste vi skydda oss. Med alla medel.
Jag poängterar ännu en gång att vi hör till väst och jag önskar inget annat än att alla skall fatta det. Jag har forskat i historia i 50 år och skrivit oräkneliga artiklar om tiden efter medeltiden i Norden på lokal nivå och sätt hur rättssamhället byggdes upp systematiskt i vårt land. Motsvarande analys för utvecklingen i Ryssland och deras undersåtsstater visar hur det ”österländska” samhället i Finlands närhet aldrig gavs en möjlighet att bli rättsstater.
Sorry, THIS piece I now really do NOT like. To simply claim that things are in a certain way and conclude from that that there is just no need to ”understand” Putin’s possible considerations is a somewhat too simple ”method”. To point to some historical trends while completely disregarding very recent trends (like the progressing expansion of NATO) is AT LEAST ”somewhat one-sided”. To simply shrug off the development in the USA as something which the Americans will have to handle themselves while simply not mentioning that the OFFICIAL US military aim is to be able to strike anywhere on the globe in less than one day (as far as I remember) is already ”one-eyed” (and who is it now who wants to carve out something as old-fashioned as a ”sphere of interest”? – well, the USA do not want to carve, they want the WHOLE globe … ). And at least an old communist should give a thought to the question whether Big Money will PERMIT that the US society will introduce the necessary adjustments to its political system – in fact it is neither psychologically probable (because the USA have never lost a war so far that they had been occupied – which might be necessary to shake up the belief in the US system so far that changes would be seriously considered) nor are there convincing historical examples which would support a belief in such a possibility (what the present situation in the USA reminds most of is the end period of the Ancient Roman Republic in the last century before Christ – which certainly did NOT result in any democratic system). Well, so much about the ”methods”. That Putin will try this and that to save his face and look at least a bit like some ”victor” is probable, and it will be the job of the diplomats to hammer out a solution which leaves no side TOO dissatisfied or humiliated (because that might before too long result in further ”action”). And I can only hope that at least the diplomats involved will develop some ”understanding”.
Ernst: Please try to make some spaces in your text. You give me a headache trying to read.
Jag skriver detta nu, ett par veckor senare, när Butj gett oss en klar bild av hur Putins ’natobekymmer’ löses. Det har nog lämnat otroligt lite plats för ’some understanding’ och nu är det svårt att veta kan vi ta oss ur det här utan att gå via en ny Nurnbergdomstol.
Kan vara lite svårt att få de åtalade, bla de 1600 soldater Urkaina nyss publicerade en lista på. till rätten, men på sätt och viss skulle man gärna se det i stället för mera grymhet, mord, rån och nackskott.
Vi har all orsak att vara bekymrade över den politiska utvecklingen i USA, också – den gangsterstaten verkar vara i allvarliga svårigheter – men just nu är det Putins lakejer som bombar och mördar. Enkelt.