Det oväntade, det oönskade, det som vi ändå har hört och sett

Påsken 2022 gled förbi. På något sätt kan jag inte komma ihåg hur vi förberedde oss, hur Matteus passion av Cantores Minores var, hur påskens fårstek lyckades. Allt ligger under krigsnyheter från Europas hjärta. Sedan slutet av 1950-talet är jag medlem av Finland-Ryssland sällskapet. Det hette från början Sovjet-Finland. Orsaken till att jag ville bli medlem var J.K.Paasikivis olika tal och skrifter. Han ville lära oss att geografin är en viktig del av människans historia och vardag.

Jag är inte ensam om sorgen eller bekymret. Der Spiegel följer jag dagligen med jämte inhemsk press och arma YLE. I skrivande stund har till och med den gamla, goda rundradion glömt regeringsmotståndet eller nästanåt -hatet. Nato behärskar och hela landets framtid – sådär överdrivet. Naturligtvis står ishockey, fotboll, eurovisan och all sport fortfarande med på agendan, men politiskt är allt landets nuvarande och kommande försvar.

Själv har jag inte årtionden av liv att vänta men det till trots vet jag att ifall inget atomkrig är på kommande, siktar Ryssland-Finland sällskapet mot en framtid med brobyggande våra folk emellan. Det Ryssland vi möter sedan vet vi inte ännu någonting om. Vi vet av alla rapporter att en majoritet av ryska folket inte vill veta vad som händer utom vardagslivet.
Såklart har vi ryska vänner, i familjekretsen till och med. Trevliga människor som vi tycker om och vilka tycker om oss. Framtiden har vi inte diskuterat, vi väntar att någonting skulle hända, någonting positivt. Vi väntar att inom överskådlig framtid många, många journalister i Ville Haapasalos fotspår skulle åka till Ryssland och berätta om det för oss, berätta om oss för dem. Kultur- och idrottskontakterna skulle igen börja med en ny, fräsch start. Ingen skulle uteslutas utan vidare, alla kunde ångra sitt engagemang i kriget.

Innan sådant kan hända måste vi ge oss till tåls. Jag vill ändå hoppas på en framtid då alla folk kunde samsas. Shia kunde bli vän med sunni, ortodox från Konstantinopel kunde be tillsammans med patriarkaten i Kiev och Moskva. Kirill skulle be om ursäkt och dra sig tillbaka fast vid Solovetsk.

Innan det kommer antagligen både Finland och Sverige ansluta sig till Nato, försvarsalliansen som aldrig egentligen har haft tillfälle att försvara någonting. Gemensamma övningar och olika militära uppdrag, då ofta med något suspekt bakgrund. Nato som har sin mäktigaste medlem bakom stora havet. Det landet, USA vill vara världens mäktigaste militära styrka, det största, det starkaste av alla riken. Vad man än tänker om alliansen, finns den till med en fiendebild. Den bilden har inte diskuterats, analyserats särskilt väl. Var och vem är fienden?

Varför har vi fiender? Därför att människan är avundsjuk, misstänksam, på alerten hela tiden. FN är även det framförallt ett säkerhetsråd. Unesco, Unicef och övriga är i dagens läge endast sekundära hjälpredor. Hela världen är rädd och osäker, inte minst just nu. Stora länder som Indien, Kina och Brasilien är avvaktande och ”neutrala”.

Asien har i dag flere oroshärdar; Afganistan, Indien-Pakistan, Japan-Kina, Kina-Taiwan, Kina-Koreorna, Japan-Ryssland, Myanmar-Bangladesh, Saudi-Arabien-Jemen. Afrika är inte heller endast frid och fröjd med flera olika problem som torka, översvämning, religiösa och folkgruppskonflikter att lösa.

Inte att undra på att de inte vill ta ställning i vårt europeiska krig. Syd- och Mellan Amerika har gott om konflikter dels beroende på USAs ekonomiska makt, dels helt egna kriser. Finlands två patroner Wahlroos och UPM-Pesonen är också en del av en kontinents problematik – utnyttjande utan hänsyn till natur eller folk.

Trots kriget måste vi orka blicka framåt, också inom föreningar som Finland-Ryssland sällskapet.

3 kommentarer på “Det oväntade, det oönskade, det som vi ändå har hört och sett

  1. At least this: ”enemies” are political useful for keeping ”the own side” together in good discipline, which is also the reason why it will for quite a while not happen that ”the West” normalizes its relation to Russia (and at the moment also vice versa). Because, if Russia would not be an enemy any more, what reason would there be for a NATO (and for the US claim to be ”the leader of the Free World”)?
    Sure, one could try to build up China as the next enemy, but geographically China is so far away that this would not be sufficient to keep the Europeans disciplined (and willing to buy all that ”NATO compatible, advanced” equipment). Thus, ”the West” will feel a need to continue black-painting Russia. This anyway until those so very ”exceptional” USA have so obviously misdeveloped so far that the Europeans manage to rally against the USA (perhaps with the ”help” of Trump and his ilk?).
    It all develops towards a world as described in Orwell’s ”1984”, where there are 3 Big Powers, each with its own sufficiently efficient propaganda machinery and also with a military which makes it sufficiently strong to avoid being just a battlefield for the wars of some other Big Powers. And the ONLY way I see how to overcome this line of development is better schools (a thought which can be developed and explained further if there is any wish for it).

    • Ingen behöver svartmåla Ryssland för att få moskovitväldet att framstå som vedervärdigt. Närhistorien och nuläget räcker helt bra. Inget propagandamaskineri behövs. Eller vad tycker du fattas bland att kriterierna för att bara kalla Ryssland för blodtörstigt vansinne?

      Samtidigt håller har jag åsikten att största delen av nu levande genskräpet som deltagit i utformandet av USAs utrikespolitik efter andra världskriget borde hängas eller skickas för att jobbas ihjäl i dödsläger i Sydamerika och Mellanöstern.

      Internt är USA ett u-landi i lyxkläder, vars välstånd historiskt sett bygger på folkmord och slaveri. Hela skiten borde utplånas, inshallah.

      Jag tycker inte mina åsikter om USA och Ryssland är i konflikt på något vis. Jag förstår inte varför västeuropeisk vänster envisas med att köpa in sig i ryska offennarrativ när trenden är att landet minst en gång per århundrade vill plundra sina grannar.

  2. Det finns i varje fall något i Rysslands attack och krig mot Ukraina, som skiljer det här kriget från andra oroshärdar i världen just nu. Ukraina ligger mitt i Europa och Ukraina har inte anfallit Ryssland eller hotat Ryssland militärt. Putins Ryssland förbjuder sina medborgare att tala öppet om Rysslands krig, man får inte kalla det för ett krig ens. Nämnder du det så man du dömas till åratal i fängelse.
    Jag har också många ryska familjebekanta, fråmst från St. Petersburg och teatervälrden där. Jag har försökt stå i kontakt med dem och diskutera kriget, som de såklart känner till bra. Men de vågar inte skriva eller tala öppet via Whatsup eller mejl. De säger att allt de kommunicerar i sociala medier följs med av den ryska polisen och regeringen. De är helt i panik. Några av de här familjerna hade redan under många år förberett sig för att fly från Ryssland, t.o.m. genom att skaffa dubbla medborgarskap i andra länder. Men de hann inte komma iväg.
    De befinner sig i exakt samma situation som de ”vanliga” tyskarna gjorde i Hitlers Tyskland på 1930- och 1940-talen.
    Rysslands krig mot Ukraina är farligt också därför att det redan nu håller på att eskalera. Världen håller på att dela upp sig mellan länder som stöder Ukraina öppet eller så inte gör det.

    Finland hotas på alla vis av Ryssland idag, oberoende om vi går med i Nato eller inte. Ryska cyberattacker riktas varje dag mot Finland redan nu.

    Putin har sedan hösten deklareat att vi hör till Rysslands intressesfär.

    Finland hade ju faktist under flera decennier ”skyddsgarantier” – via VSB-pakten och Ryssland. Det var inte många kommunister som på den tiden vågade kritisera VSB-pakten.

    Vi lever nu i en ny värld, befriade från VSB-paktens bojor men tyvärr inte befriade från Rysslands hot mot vårt land idag. Finland har varit utsatt för hård hybridkrigsföring från Rysslands sida under redan många år. Vi är tyvärr inte ”neutrala” på något vis. Vi är på alla tänkbara plan bundna till västvärlden och dess kultur. Det handlar ju inte ens om att vara bundna utan om att vi vill höra hit.

    Jag skäms fortfarande gränslöst över hur jag svansade för Sovjetunionen på 1970-talet då jag inte bara var aktiv medlem i Finland-Sovjetunionen-föreningen utan också aktiv medlem i kommunistpartiet och t.o.m. jobbade vid partiets centralkommitte´. Jag kunde bevittna hela tiden hur vi kommunister gav efter för allt som ryssarna krävde. Det handlade inte ens om att de skulle ha pressat oss utan om att vi själva sprang efter dem och bad om råd i alla stora och små frågor som handlade om hur vi skulle få till stånd en socialistisk revolution i Finland.

    Nato är inte något lamm det heller men åtminstone utgår vi ju alla i Finland idag ifrån att Finland förblir självständigt inom ramen för ett eventuellt medlemsskap i Nato, liksom vi ju också är ganska självständiga inom EU. Om vi hade fått alla våra önskningar uppfyllda på 1970-talet hade Finland inte mer varit självständigt, ja, eventuellt hade vi blivit självständiga på nytt efter Sovjets kollaps liksom Estland då blev.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.