Ett korkat system

Minns någon tiden före EU? Tiden då man fick läsa i tidningen och höra på radionyheterna att nu höjs priset på mjölk med så och så mycket, eller priset på mjöl, socker eller smör.
Man behöver vara i övre medelåldern och utrustad med gott minne och intresse för matpriser för att komma ihåg hur det var då.
Mitt minne väcktes till liv av en notis i Helsingin Sanomats spalt för sånt som hände för 50 år sen. Den 21 april 1972 skrev tidningen att det blir dyrare att gå på café. Ett glas mjölk blev 1-2 penni dyrare liksom också en smöknapp. En portion kaffe steg med 4 procent, kaffebröd och läskedrycker med 3 procent och en matportion med 3,5 procent.

Vem hade beslutat om det? Prisavdelningen (hette den så) på social- och hälsovårdsministeriet.
Priserna bestämdes vid förhandlingar mellan staten och lantbruksorganisationerna. Minns någon om det var tillåtet att ta mer betalt? Eller mindre?
I vilket fall som helst, håll med om att det i dag låter som ett väldigt främmande system. Men på samma sätt som arbetsgivare och fack förhandlade om kollektivavtalen så förhandlade lantbrukarna fram en för dem utståbar prisnivå.

Det var inte det jag hade tänkt skriva om, men tankarna hoppar litet fram och tillbaka i hjärnan. Det som fångade min uppmärksamhet var Mika Salminen, han som har fört coronatalan för THL. I en intervju för Yle har han sagt att systemet med företagshälsovård är både ineffektivt och korkat.
Exakt hur han har resonerat vet jag inte, för jag har bara läst korta referat och bemötanden, men det gladde mig att han tog upp frågan

Företagshälsovården betalas till största delen av arbetsgivaren och utförs till största delen av privata läkarstationer – belastar med andra ord inte den offentliga sjukvården. Nähä.
Till de privata läkarstationerna går också många som har en privat sjukförsäkring. Det är behändigt, för man slipper stå i lång kö.

Vilka ”belastar” med andra ord den offentliga sjukvården?
De som inte finns inom arbetslivet eller som inte har råd med privat sjukförsäkring.

Jag sade i ett tidigt skede nej till företagshälsovård. En utveckling där bara de som inte har råd med annat går till den offentliga vården måste med nödvändighet leda till att den blir något av en andra klassens vård. Jag kanske har resonerat helt fel, men så såg jag det medan jag var aktiv i arbetslivet och så ser jag det fortfarande. Tror jag.
Därför hoppas jag att Salminens åsikt kan leda till en debatt som på något sätt klargör vad det är vi sysslar med och varför. Vad är bra för vem.

Ett korkat systemMen man kanske inte ska hoppas på för mycket med kriget i Ukraina och Natomedlemskap på gång. Det är inte alla medier som i likhet med TV4 i Sverige lyckades få tittarna upprörda över att Filmstaden i Stockholm förbjöd medhavt godis i biosalongen samtidigt som Ryssland bombade Mariupol sönder och samman.

1 kommentar på “Ett korkat system

  1. One point in favor of företagshälsovård might have been (and still be) that people who are needed in their job do not need to wait long in a queue before they get their diagnosis and treatment, so that they can return faster to their job and be productive there instead of having to ”manage to survive until somebody finds time for them”. One may feel this system as unjust, as it gives preference to some before others without looking whether those who get the better/faster treatment have deserved this in any moral sense. But for the economy it is presumably good. The point would be that the being available of people who are in a job is often a necessary precondition for OTHERS to be able to do THEIR part in a job. Thus, företagshälsovård gives (in effect and often) preference to the needs of teams before the needs of individuals.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.