Krig är inte fred!
Det sades, då Nato bildades, att dess primära uppgift är att hålla ryssarna ute och amerikanarna inne. Genom anslutningen till Nato har Finland omfattat alliansens primära uppgift.
Efter det kalla kriget inledde president Jeltsin samarbete med Nato. År 1994 upprättades samarbetet inom partnerskap för fred och sedan 1997 inom Euroatlantiska partnerskapsrådet. Ett praktiskt samarbete hade inletts i Bosnien 1995 när ryska styrkor började samarbeta med Natos fredsbevarande styrka IFOR.
Nato-relationen till Ryssland stärktes genom bildandet av Permanent Joint Council 1997 och Ryssland inrättade också en delegation vid Natos högkvarter i Bryssel.
Men samarbetet fick sig en törn av Nato-ländernas beslut att1999 inleda en luftkampanj över Kosovo utan entydigt FN-mandat. Natos medlemsländer valde att kringgå FN:s säkerhetsråd, där Ryssland hade kunnat utnyttja sitt veto.
Ryssland frös därefter ned sitt samarbete med Nato, men avbröt det inte.
Vid sitt tillträde gick president Putin in för att återupprätta och förbättra relationen till Nato och lät förstå, att han inte utesluter ett medlemskap för Rysslands del. Alliansen svarade med djup tystnad.
Efter terrordåden i USA i september 2001 ökade Natos intresse för samarbetet igen.
Natos snabbreaktionsstyrka för operationer i hela världen 2002, USA:s antimissilanläggningar i Polen och Tjeckien, av USA planerade faciliteter i Rumänien och Bulgarien samt Ukrainas komplicerade ekonomiska umgänge med Ryssland, bidrog till att öka den ömsesidiga misstron mellan Nato, EU och Ryssland. Ukrainas intresse för västintegrationen var märkbar.
Orangea revolutionen i Ukraina 2004-2005 förvärrade situationen.
Inför säkerhetskonferensen i München i februari 2007 hade Kreml fått nog av USA:s självpåtagna roll som upprätthållare av den unilaterala regelbaserade internationella ordningen. Kreml uppfattade ordningen i fråga som ett medel för USA att bevara sin globala maktställning.
Vid själva konferensen läste sedan president Putin lusen av det han kallade för den unipolära världen, ”där en styr, där en är suverän”.
Det som inträffade därefter, var på inget sätt ägnat att främja en fredlig utgång av konflikten i Ukraina. Maidan-revolutionen 2013-2014 med aktiv inblandning från USA:s sida; president Janukovitj flykt i februari 2014; annekteringen av Krim i februari-mars 2014; separatisternas militära operationer i östra Ukraina under våren 2014; Ukrainas offensiv under sommaren 2014 och våren 2015 samt de misslyckade Minsk-avtalen i september 2014 och februari 2015, o.s.v.
Händelseförloppet, som utmynnade i Rysslands angrepp i februari 2022, berättar hur man kan bete sig för att få en kris mellan slaviska nationer i Europa att övergå i en väpnad konflikt som berör så gott som hela världen.
Sakkunniga hävdar, att de bakomliggande tvisterna mellan staterna inför första världskriget inte var så grova, att man inte hade kunnat undvika kriget. Gäller detta också i fråga om den aktuella europeiska konflikten?
Ukrainarna får ursäkta mig, men jag betvivlar att ett så delat och genomkorrupt slaviskt land – med en ortodox befolkning i öst och en grekisk-katolsk i väst, med ryskspråkiga områden i öst och ukrainskspråkiga i väst – helt plötsligt begåvats med förmågan att försvara den västeuropeiska demokratin och den västeuropeiska rättsstatsprincipen.
Det skulle inte alls förvåna, om de som i verkligheten styr Ukraina, redan har blickarna fästa på den av EU:s skattebetalare finansierade återuppbyggnaden.
’Köttgrottorna’ får också ursäkta mig. För mig är krig inte detsamma som fred. Därför ser jag ogärna, att Finland sänder krigsmateriel till länder i krig eller svarar för utbildningen av soldater för länder i krig.
Det är givet att finska statsmakten har sina utrikes- och säkerhetspolitiska intressen att bevaka. Medlemskapet i EU och Nato förpliktar. Men vi finländska medborgare har anledning att hålla oss avvaktande till statsmaktens aggressiva agerande på den internationella arenan. En populistisk politik är ett svagt instrument för militär avspänning.
Finland befinner sig inte i krig mot något annat land.
Finland skall använda sina skattebetalares pengar för humanitärt bistånd och målmedvetet arbete för freden. Det var nazisterna i Tyskland som bestraffade judarna för att de var judar. Är det nu finländarnas tur att bestraffa ryssarna för att de är ryssar?
En korrekt analys.
Vi vill väl inte bestraffa ryssarna för att de är ryssar utan för att de är hjärntvättade putinister.
Jag kan föreställa mig, att de som önskar bestraffa de ”hjärntvättade ryska putinisterna” i själva verket önskar uppleva en krigsrättegång mot Rysslands p.g.a. landets agerande i den väpnade slaviska konflikten i Ukraina. Många vill det.
USA:s agerande i Vietnamkriget hade för all del också förtjänat en krigsrättegång, men de var ingen som kom på den tanken då. De amerikanska soldaterna slängde som bekant napalm i nacken på oskyldiga vietnamesiska barn.
Den utrikes- och säkerhetspolitik som Ryssland idag bedriver gentemot Ukraina är på inget sätt unik i Rysslands historia. Allmogen i vårt land fick känning av motsvarande redan under den stora ofreden (1713-1721).
Peter den store hade fått nog av Sveriges ständiga angrepp mot Ryssland. Han hade grundat Sankt Petersburg vid Nevas utlopp i Finska viken 1703 och ville nu bygga och utveckla staden efter västeuropeisk förebild. I fred.
Tsar Peter ockuperade hela södra och sydvästra Finland i slutet av 1713. I början av 1715 var även Österbotten ockuperat, då den svenska armén hade retirerat över Torne älv. Österbotten var det område i Finland som blev värst utsatt för ryska härjningar, plundringar och våldsdåd.
HTsar Peter gav order om en ödeläggelse av Österbotten av strategiska skäl. Genom att förhärja landskapet blev det omöjligt för den svenska armén att norrifrån försöka återerövra Finland.
I sitt tal inför den ryska statsduman och federationsrådet om Krim 18.3.2014 räknade president Putin upp smärtpunkterna för Rysslands agerande i Ukraina.
Putin nämnde bl.a. flottbasen i Sevastopol och det militärt känsliga Svarta havet, den rysktalande befolkningen i Ukraina och på Krim, Chrustjovs överlämnande av Krim som gåva till Ukraina 1954, Sovjetunionens sönderfall 1991, de nationella krafternas grepp om den ukrainska oppositionen och avsaknaden av en legitim verkställande makt i Ukraina.
Det framgick med största tydlighet, att Putin inte gav mycket för en internationell rätt, vars tolkning är beroende av vindens växlande riktning. Putin följer den agenda som ledaren för världens till arealen största land och världens största kärnvapenmakt har att följa.
Mönstret i de ryska smärtpunkterna kan också ses i de bakomliggande skälen till kriget i Georgien: de ryska militärbasernas öde, besittningen av de ryska olje- och gasledningarna, tillgången till de georgiska hamnarna och Georgiens geopolitiska läge mellan Ryssland och Armenien.
Den ryska militärdoktrinen upptar sedan länge ambitionen att förhindra ytterligare utvidgning av Nato i Europa. Det är knappast någon hemlighet, att Putin uppfattar Natos utvidgning som en fortsättning på västmakterna uppdämning av Ryssland, d.v.s. som en fortsättning på det kalla kriget.
För oss kvarstår frågan: Skall Finland vara med om att försöka göra Europa ”Russenfrei”?
I folkskolan berättade man för mig, att Finland redan försökt sig på uppgiften i fråga. Vid Nazitysklands sida. Jag har därför anledning att befara, att företaget inte lyckas förrän Ryssland och ryssarna flyttat till månen. Detta kommer knappast att ske under min livstid.
Jag upprepar därför min förhoppning om att Finland använder sina skattebetalares pengar för ett målmedvetet arbete för freden. Här är det inte fråga om att ge efter för något stort och mäktigt. Det är fråga om att stående på egna ben, på sätt eller annat, försöka komma överens.
Utan bomber och granater.
Tack för återblicken och nedslagen i närhistorien, och en korrekt analys av det Ukrainska dilemmat och Rysslands förhållande till Nato. Fler beslutsfattare (och många bland allmänheten) skulle nog behöva några grundlektioner i historia, och även i geopolitisk psykologi. Inte ens under det kalla krigets värsta dagar var den konkreta och intellektuella lägerbildningen så stark som nu. På den tiden kunde man ömsesidigt erkänna att alla länder har sina egna intressen, men man kunde också i samma veva använda ord som dialog och avspänning utan att genast beskyllas för landsförräderi.
Jag citerar mig själv: ”Hoppas att diplomatin åter kan få en chans. Och att inget land, Natomedlem eller inte, hamnar i en sådan eskalerande återvändsgränd, att den enda utvägen blir att låta vapnen tala.”