Krig är inte fred!

Det sades, då Nato bildades, att dess primära uppgift är att hålla ryssarna ute och amerikanarna inne. Genom anslutningen till Nato har Finland omfattat alliansens primära uppgift.

Efter det kalla kriget inledde president Jeltsin samarbete med Nato. År 1994 upprättades samarbetet inom partnerskap för fred och sedan 1997 inom Euroatlantiska partnerskapsrådet. Ett praktiskt samarbete hade inletts i Bosnien 1995 när ryska styrkor började samarbeta med Natos fredsbevarande styrka IFOR.

Nato-relationen till Ryssland stärktes genom bildandet av Permanent Joint Council 1997 och Ryssland inrättade också en delegation vid Natos högkvarter i Bryssel.

Men samarbetet fick sig en törn av Nato-ländernas beslut att1999 inleda en luftkampanj över Kosovo utan entydigt FN-mandat. Natos medlemsländer valde att kringgå FN:s säkerhetsråd, där Ryssland hade kunnat utnyttja sitt veto.

Ryssland frös därefter ned sitt samarbete med Nato, men avbröt det inte.

Vid sitt tillträde gick president Putin in för att återupprätta och förbättra relationen till Nato och lät förstå, att han inte utesluter ett medlemskap för Rysslands del. Alliansen svarade med djup tystnad.

Efter terrordåden i USA i september 2001 ökade Natos intresse för samarbetet igen.

Natos snabbreaktionsstyrka för operationer i hela världen 2002, USA:s antimissilanläggningar i Polen och Tjeckien, av USA planerade faciliteter i Rumänien och Bulgarien samt Ukrainas komplicerade ekonomiska umgänge med Ryssland, bidrog till att öka den ömsesidiga misstron mellan Nato, EU och Ryssland. Ukrainas intresse för västintegrationen var märkbar.

Orangea revolutionen i Ukraina 2004-2005 förvärrade situationen.

Inför säkerhetskonferensen i München i februari 2007 hade Kreml fått nog av USA:s självpåtagna roll som upprätthållare av den unilaterala regelbaserade internationella ordningen. Kreml uppfattade ordningen i fråga som ett medel för USA att bevara sin globala maktställning.

Vid själva konferensen läste sedan president Putin lusen av det han kallade för den unipolära världen, ”där en styr, där en är suverän”.

Det som inträffade därefter, var på inget sätt ägnat att främja en fredlig utgång av konflikten i Ukraina. Maidan-revolutionen 2013-2014 med aktiv inblandning från USA:s sida; president Janukovitj flykt i februari 2014; annekteringen av Krim i februari-mars 2014; separatisternas militära operationer i östra Ukraina under våren 2014; Ukrainas offensiv under sommaren 2014 och våren 2015 samt de misslyckade Minsk-avtalen i september 2014 och februari 2015, o.s.v.

Händelseförloppet, som utmynnade i Rysslands angrepp i februari 2022, berättar hur man kan bete sig för att få en kris mellan slaviska nationer i Europa att övergå i en väpnad konflikt som berör så gott som hela världen.

Sakkunniga hävdar, att de bakomliggande tvisterna mellan staterna inför första världskriget inte var så grova, att man inte hade kunnat undvika kriget. Gäller detta också i fråga om den aktuella europeiska konflikten?

Ukrainarna får ursäkta mig, men jag betvivlar att ett så delat och genomkorrupt slaviskt land – med en ortodox befolkning i öst och en grekisk-katolsk i väst, med ryskspråkiga områden i öst och ukrainskspråkiga i väst – helt plötsligt begåvats med förmågan att försvara den västeuropeiska demokratin och den västeuropeiska rättsstatsprincipen.

Det skulle inte alls förvåna, om de som i verkligheten styr Ukraina, redan har blickarna fästa på den av EU:s skattebetalare finansierade återuppbyggnaden.

’Köttgrottorna’ får också ursäkta mig. För mig är krig inte detsamma som fred. Därför ser jag ogärna, att Finland sänder krigsmateriel till länder i krig eller svarar för utbildningen av soldater för länder i krig.

Det är givet att finska statsmakten har sina utrikes- och säkerhetspolitiska intressen att bevaka. Medlemskapet i EU och Nato förpliktar. Men vi finländska medborgare har anledning att hålla oss avvaktande till statsmaktens aggressiva agerande på den internationella arenan. En populistisk politik är ett svagt instrument för militär avspänning.

Finland befinner sig inte i krig mot något annat land.

Finland skall använda sina skattebetalares pengar för humanitärt bistånd och målmedvetet arbete för freden. Det var nazisterna i Tyskland som bestraffade judarna för att de var judar. Är det nu finländarnas tur att bestraffa ryssarna för att de är ryssar?