Bara för att det inte är vår tur nu…

Jag råkade nån gång för ganska länge sedan på en uppdatering i min newsfeed på facebook där det stod: ”människor består av 70 % vatten. Vi är i princip bara gurkor med ångest”. Den var så kul så jag var tvungen att dela den. Någonting märkvärdigt är det med oss människor som gör att vi är som gurkor, men gurkor med ångest. Vår sorg tar dimensioner som är svårt att förstå.

Eller är det svårt att förstå?

Min gudmor berättade för mig en gång om hur min gudfar som liten flydde undan ryssarna från Karelen. Hon berättade om hur min gudfars familj mitt i natten hade samlat ihop sig själva och djuren och flytt. De skulle över en tågräls och en häst de hade hade ett föl. Fölet hann inte över rälsen innan tåget kom, berättade min gudmor. Efter det blev stoet alltid ifrån sig varje gång hon hörde ett tåg. Jag blev så gripen av det min gudmor berättade att jag nästan började gråta. Det var som om min gudmor hade lyckats förmedla stoets sorg över sitt förlorade föl åt mig. Min gudfar satt tyst i rummet. Han brukar ofta vara ganska tyst, och ibland grinig. Jag hade aldrig tidigare fått ta del av hans historia på det här sättet. Krigen är en tid som lever i oss även om vi har svårt att förstå det. Vi behöver inte packa ihop oss mitt i natten, mitt i vintern väl dessutom också och fly. Vi har mat på bordet. För mycket mat på bordet.

Egentligen skulle jag skriva en text om gurkor med ångest, men texten vände sig till att handla om någonting annat. Jag kanske skriver om gurkor en annan dag istället.

För istället får det här inlägget fungera som en lite kommentar till asylsökandes situation. Det är ganska otroligt hur vissa av oss ”stamfinländare” har mage att ställa sig utanför flyktingförläggningar och bete sig som svin. Hur mycket till ska de här människorna, som tagit sig ända hit genom omständigheter som är svåra att begripa, måsta stå ut med?

Men trots detta så orkar de tacka oss. Jag råkade för en vecka sedan på en manifestation där asylsökanden stod på Åbo torg med skyltar på där det stod: ”Tack finländare”, ”tack polisen och röda korset för ert sakliga bemötande”, ”Vi vill ha fred”. Och så delade de ut blommor åt förbipasserande, också en konstapel fick sig en blomma. Och som någon som kommenterade min bild av denna händelse sa: ”Ett Finland med vuxna män som ger blommor åt polisen är ett 1000% bättre Finland än ett utan”.

This entry was posted in Bloggar, Nana and tagged , . Bookmark the permalink.

One Response to Bara för att det inte är vår tur nu…

  1. hannes says:

    Fint inlägg, tack för det! Man blir nog ganska paff och ångestfylld när man försöker föreställa sej hur det måste kännas att ha flytt undan krig och förstörelse och bemötas av fientlighet vart man än tar sej.

    Vi är så lika men så rädda för att inse det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *