Feminismens mål

På mitt favorithatobjektsforum Facebook har 2013 grundats ett Feministiskt Forum För Män, FFFM där det för det mesta förs fram antingen välmenande, vulgärmanliga, med­vetet missförstående eller rentav korkade frågeställningar och där diskussionen är ganska tandlös. Jag gick i alla fall av princip med i gruppen, för att liksom ha lite koll på vad nu gemene finlandssvenske man tycker och tänker om feminism.

När det i dag damp ner en avi i min inbox om ett inlägg på FFFM kring feminismens framtid, där skribenten bland annat frågar sig vad feminismen kommer att ta tag i när nuvarande problem är lösta, och vad forumets läsare tycker är ett önskvärt slutmål för feminismen, så skrev jag följande inlägg:

Feminismens slutmål är naturligtvis att göra sig överflödig. Liksom antirasismens. Och miljörörelsens. Osv. Om målet är uppnått så kan rörelsen upplösa sig, med gott samvete.

Men. Med nuvarande takt kommer det att räcka generationer för att ojämställdhet kopplad till genus ska minska, för att inte tala om försvinna. Ett samhälle fritt från all diskriminering är nog tyvärr en utopi. Också politiskt korrekta feminister och andra -ister gör sig emel­lan­åt skyldiga till omedveten eller undermedveten diskriminering.

Vi behöver genusblint föräldraskap, genusblind pedagogik, genusblind rekrytering, genus­blinda utnämningar och befordringar, genusblind politik, genusblinda val osv för att komma närmare målet, och kanske dessutom lite genussensitiva åtgärder för att kompensera en­vist kvarhängande fällor och att detta kan ta tid är vi säkert överens om.

Och. Snart är vi eventuellt i den situationen att det är männen som får börja åberopa feministiska argument – som då naturligtvis kommer att omdöpas för att de stackars männen inte ska känna sig stämplade som feminister – för att klara sig i ett samhälle som i allt högre grad, helt rättmätigt dessutom i ett meritokratiskt samhälle, tas över av väl­ut­bildade kvinnor varvid männen som droppar ur skolan i allt ökande takt får nöja sig med de okvalificerade jobb som inte ens invandrarna längre vill ha.

Kanske de markant ökande skäggen i gatubilden, allt från stubb och flätskägg till riktiga talibanskägg, är ett tecken – det sägs ju att när manligheten känner sig hotad kommer skäggen fram som desperata bevis på manlighet. Att det då är fråga om en väldigt svag manlighet behöver väl inte påpekas, lika lite som att endast en väldigt svag foster­ländsk­het måste bevisas genom tillhörighet i olika ‘patriotiska’ rörelser vars enda argument är intolerans och hat.

This entry was posted in Bert, Bloggar. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *