Lever vi i en deprimerande tid ?

Hösten är här, det märker man på den låga och svaga solen eller på fukten i luftet och i gräset, eller på mörkret om kvällarna, eller skuggorna i sinnet.

Ibland föreställer jag mig att varje höst är värre än de tidigare, att jag mår sämre varje höst, har mindre ork, mera ångestfylld. Men vet inte om det stämmer. Kanske är höstarna alltid sådana här ? Litet som i Tjechovs alla pjäser och noveller: Uppbrytningens tid. Tiden då ”sommargästerna” åker tillbaka ”till stan” från ”godset”. Kvar blir ”arrendatorn” med eventuell hustru eller brorsdotter och kanske en och annan Firs, som glömts i något av de stora rummen där möblerna nu är övertäckta med lakan.

Och allt fortsätter sen som normalt på godset för dem som övervintrar där.

Mitt liv är ganska likadant. Hela mitt liv (70 år nästa vår) har jag firat långa somrar och höstar här på landet i stugan och på vår gård och sedan oftast flyttat in till stan till vintern då jag inte mera klarat av livet här i ödsligheten, fukten, kölden. Under tiotals med år vistades vi 6 månader på stugan. Nu minst 4-5 månader i ett kör. Efter 2003 kom stugan att bli min livslina, då jag hade drabbats av elöverkänslighet och mögelförgiftning och slagits ut ur livet fullständigt. Här på stugan återhämtade jag mig oändligt sakta, men gjorde det i alla fall – delvis. Också här finns vattenskador och unken luft i vårt stora hus, men jag tål den luften bättre nu än tidigare och upplever att denna unkna luft är ”hälsosammare” än den kombination av färskt och aggressivt mögel i kmbination med kemikalieutsläpp och el som ofta ingår som ingredienser i alla sjukhus, skolor mm byggnader som drabbats av dåligt inomhusluft. Vi människor lever alltid i viss mån i mögelomgivning, den sönderfallande naturen i kmbination med hög fulktighet om hösten skapar mögelsporer i luften överallt. Utan att vi dör – åtminstone direkt.

Här på landet läser jag, skriver, ”känner efter”, umgås med kattorna och resten av familjen. Vi har slutat att titta på tv här på landet. Transistorradion räcker: Politiikkaradio, päivä tunnissa, de få samhälleliga eller kulturella program som mer sänds via Vega. Och såklart papperstidningarna och nätet via kabelanslutning.

Naturen rasar helt konkret omkring oss i världen nu: Orkaner, jordbävningar är vardag. De har ökat i styrka i.o.m klimatuppvärmningen. Och världspolitiken rasar på samma vis: Nordkoreanska krisen (en ny Kubakris?), Trump med allt han gör och säger, Rysslands upprustning kring Baltikum och Finland.

Mest lider jag ändå av att det skett något skrämmande i kommunikationen människorna emellan. Jag har kvar en del förtroendeuppdrag: Styrelseordförande för huset i stan t.ex och efter varje möte är jag totalt frustrerad: Det går inte att diskutera ärende mera ”som förut”. Ingen tror mera på någonting, inte de tekniska behoven eller lösningarna, inte behovet av kommunikation inom huset eller med disponentbyrån. Jag skriver mängder med förslag och historiska sammandrag av vad som hänt i huset med de andra styrelsemedlemmarna bara himlar med ögorna och kan inte ta del av något. Besulten görs sen på basen av mycket mystiska omständigheter – oftast är det rent personliga frågor som avgör allt.

Och ändå: De här människorna sitter dagarna i ända i sina sociala medier och kommunicerar, men sen på mötena: Inte har de läst pappren på förhand, ingen har såklart printer hemma mer så de sitter tomhänta där, och sen att möta varann: Gestalta problemen och våra uppgifter tomhänta – det går inte ! det här glappet känns skrämmande. Och på något vis känner jag att sannfinländskheten växer fram just här: Som det ”nya språket”, som den nya förklaringe, den nya ideologin. Därför berör den oss alla – inte bara partipolitikerna eller dem som retar gallfeber på nätforumen.

Och hur parerar jag då detta andliga förfall: Med teater (igår på Esbo Stadsteater den fantastiska premiären på Paavo Westerbergs ”De följande 500 åren”). En postmordern, stilistiskt fulländad, fin pjäs. I formen av en kriminalgåta som kanske är en psykisk inre gåta ? Gå och se !

Med Litteratur. Tyckte mycket om Kjell Westös Svavelgula himmel. Och såklart alla mina nya Patrick Modianoböcker. Nu senast Sundays in August. Jag söker ständigt en ”ton” för mitt liv och min melankoli och kanske för ångesten i mörkret, och den tonträffen finner jag i Modianos alla böcker och i många andra böcker och pjäser. Och inkommande lördag på Stoa Cris af Enehielms Tjechovmachine – sjunde delen. Klockan 19. Vi ses där ! Cris kallar sin nya teaterform för Tjechovmaskinen – i den mal hon sen sönder alla sanningar och omformar dem.

Kanske jag kunde kalla vår gård, mitt hus, mitt liv här på landet för Sommarömaskinen ? I den här kvarnen har alla mina livsskeden blivit söndermalda och sen helade igen. Just nu, klockan 14.12 denna torsdag i september sitter jag här och skriver och hör tvättmaskinens ljud långt inne i huset och ser ut mot öster: Småfåglar skuttar där, regnfronten från Finska Viken ser ut att ändra riktning igen och missa oss. Skall gå in på Supersääs regnradarsajt och se hur molnen nu formar sig. Eller på Auroras Now och se hur rymdvädret artar sig, efter veckor med höga solvindshastigheter – mer än dubbelt så höga som normalt.

Ett gult löv fladdrar förbi fönstret. Båda kattorna sover här intill mig. Trump harklar sig i Vita Huset, Maria slår ut livsvillkoren på ö efter ö i Karibien.

Är allt alltså normalt ? Är jag normal ?

This entry was posted in Bloggar, Christian. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *