Jag är blå en rock och tre vita näsduken

Svaret jag gav vid första provet i svenska språket i Salon Yhteislyseo hösten 1950 löd så här. Det har jag blivit påmind om vid varje familjesammankomst. Sjuttio år inkommande höst.

Skämmas vill jag inte nu heller, morbror sade att allra bäst är skratta med när andra har det så roligt att de håller på att kikna. I fjol fick jag gratulationer från äldsta brodern vid 80-årsfesten med exakt dessa ord. Jag tackade, fint att vi kommer ihåg varandra.

Vägen till ordinarie präst i en finlandssvensk församling var lång. Hela 15 år levde jag som en finne i en enspråkig finsk miljö. Karelska, österbottniska, savolaxiska och egentligfinska dialekterna levde inom familjen/boplatsen, men främmande språk mötte jag endast vid lektionerna i skolan och gymnasiet, andra inhemska, tyska, franska och latin. Vid universitetstudier mötte jag även engelskan.

Våren 1970 kom. Nu gällde det att ha kontakter med övriga nordiska länderna, med världsförbundet WCSF osv. Redan i slutet av februari visste jag att min tjänst som generalsekreterare vid Finlands Kristliga Studentförbund kostade alltför mycket sedan kyrkliga baslutsfattare – läs biskopsmötet – hade dragit undan mattan. Ekonomiskt sett.

Följande vår gällde det att söka nya tjänster. Det gjorde jag. Varje gång vara svaret att lämpligare sökande fanns. Vännen Erkki Niinivaara berättade en dag när jag ströjobbade i hans församling att Borgå stift har problem. Det finns flere lediga tjänster även inom huvudstadregionen. Efter ett par samtal med bland andra John Vikström, biskopen, fick jag ett samtal från Lukas församling i Helsingfors.

En radikal präst i en svensk församling i Helsingfors gav säkert ryktet om tolerans. Kantor Bertel och kanslisterna samt diakonissan Selenius var vänliga på riktigt. Bertel erbjöd sig att läsa igenom det jag tänkt. Det gjorde han. Efter varje förrättning gick vi igenom det jag sagt. Visst tillrättavisade kollegerna, även de. Tonen var en annan. Den varierade från suckande till harm och åtlöje. Mycket skratt hade vi i Lukas från maj till januari 1971, än glädje, än skam, än förtret.

This entry was posted in Bloggar, Ilkka. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.